Igår kom min gamla gympalärare från högstadiet/gymnasiet in på jobbet. Till en början kände han, av förståeliga skäl, inte igen mig, det var trots allt 14 år sen vi sågs senast men tillslut kunde jag inte låta bli att ge mig till känna. Jag hade tänkt att det hela skulle gå lite smidigt om jag frågade mest om honom, så han slapp stå där och försöka komma ihåg vem jag var av alla de där tusentals eleverna som passerat hans gympasal.
Men han insisterade på att fråga mig saker som "Och hur är det med... syskonen då?" och när jag då blev tvungen att tala om att han måste förväxla mig med någon annan eftersom han med största sannolikhet aldrig träffat något av mina syskon så insisterade han på det också och sa "Nej, jag förväxlar inte!" och fortsatte med att fiska efter vad jag "gjorde annars" och liksom verkade vänta sig att jag skulle berätta om det där jobbet han visste att jag egentligen har. Det hela blev ohållbart när jag sa att vi flyttat tillbaka ut på ön och han sa att han "hörde det!" och jag skulle kunna sätta stora pengar på att han omöjligt kan ha "hört det". Innan jag lämnade den här förorten 1998 för att bli stadsbo hade jag absolut INTE lämnat ett så pass stort intryck på kollektivet att mitt väl och ve skulle diskuteras i kassan på ica mer än 10 år senare. That's a fact.
Hädanefter tänker jag fundera en gång till innan jag hoppar på någon gammal bekanting som inte sett mig sen jag hade Filippa K stretchjeans och två skjortor utanpå varandra i mitten av 90-talet.
Och redan igår borde jag ha vetat bättre eftersom när jag sist gjorde en dylik manöver fick en smärre föreläsning av en lärare jag haft i ett år i okänt ämne om att jag borde gå kurs och bli entreprenör, det skulle "passa mig!" Eh, va?
6 kommentarer:
Men oj. Vilken märklig reaktion från läraren ändå.
egon: Ja, du kan ju tänka dig den dåligt maskerade lättanden från båda parter när vi äntligen sa hej då. Huva. No more, I tell you.
Fruktansvärt ju. Varför inte bara säga "men jösses, jag kommer inte riktigt på vem du är! Men det är klart, har ju haft 700 elever".
Det hade man ju köpt liksom.
Jobbigt att han inte kunde erkänna att han glömt, för som du säger så är det ju inte konstigt om man som lärare inte kommer ihåg alla sina före detta elever bara sådär. Särskilt om man haft dem i något enstaka ämne. Hade det varit en klassföreståndare eller liknande hade jag nog dock blivit lite stött om hen glömt mig.
Jag har träffat min lärare som jag hade i lågstadiet några gånger många år senare och han kom ihåg en massa händelser väldigt detaljerat, nästan bättre än mig och han hade sparat alla elevers, gamla teckningar och annat. Det värmde.
Ps. Det där kommatecknet efter "alla elevers" kan jag inte riktigt motivera.
Johanna: Ja men lätt! Jag förväntade mig verkligen inte att han skulle komma ihåg mig. Men jag antar att han verkligen ville att jag skulle känna mig ihågkommen, men liksom snubblade på målsnöret.
Jonna: Sån är min mellanstadielärare! Förmodligen för att man då hade sin klassföreståndare i de flesta ämnen och träffades mycket mer och närmre. Däremot är jag rädd att hon minns oss mer med skräck än värme...
Skicka en kommentar