En sån här dag är ta vad man har snarare en krydda än fattigt. När man dödsföraktande legat böjd på berget under huset och siktat på avloppsrören med värmepistol och hårtork. När Knappen varit lite småförkyld så att man somnar näsa mot näsa med en hårtuss hårt knuten inuti liten hand. När grannen på eget initiativ kryper på knäna och står i våra avloppsbekymmer bara för att han hört att de finns. När det knackar på dörren och man öppnar i långkalsonger utan att bry sig. När mamma bjuckar på bulle ur frysen. När man inte förrän sen eftermiddag tar av sig mössan och att täckbrallan hänger i hallen skapar separationsångest. Det finns en konstant besvikelse för mig i såna här dagar. Den obligatoriska omeletten. Den där charmigt på en höft ihopslängda lunchen. Med det där ägget, de där prinskorvarna och den där småtrötta paprikabiten man råkade ha kvar. Och så den där chevréstumpen som skräpar i kylskåpet. (aldrig har jag haft en skräpande chevréstump). Solen skiner och man är friskt rödrosig, grannarna glada och kaffet står på.
Det är som att missa öppet mål. Jag kan för mitt liv inte laga omelett. Det finns inget Bergenströmskt flingsaltbestrött vardagsmirakel över den brungula oformliga massa som ska föreställa min lunch. Inte ens med lite fantasi och god vilja.
Så jag tänker helt sonika behandla den här dagen som en dag då jag mirakulöst nog inte behövde äta. Över huvud taget. Det var fantastiskt faktiskt. Så mycket tid över till annat.
Kaffe och snö tex.
(bildkälla och avund)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar