fredag 26 februari 2010

En familjs röst

Igår kväll var kommando: avlopp i full gång och medan A stod böjd över golvbrunnen med ångtvätten i högsta hugg och mamma låg under huset och ropade genom rören så låg jag själv i sängen och nattade Knappen. Det var mörkt i rummet, bara trappans utebelysning fick gardintyget att skifta i grått. Jag hade ammat och han hade ätit och somnat med handen knuten runt min tumme. Jag var trött och varm.
Genom väggen kunde jag höra mamma och A prata. De hade fått isen i rören att släppa och deras röster var glada och lättade och de pratade uppsluppet medan de plockade ihop efter sig. A skämtade och mamma skrattade.
Och det var medan jag dåsade med Knappen nysomnad i armhålan som jag insåg att det är just det här jag alltid längtat efter med en egen familj. Att slumrande och matt på avstånd höra röster som pratar och skrattar. Att veta att de cirkulerar runt omkring mig, att vi delar sfär, att det är meningen att vara så här.
När jag föddes hade mina bröder flyttat hemifrån och när jag var 11 skildes mina föräldrar. Det var ingen traumatisk händelse men det jag saknat, insåg jag igår kväll, är röster. Andras röster. Att det inte behöver vara tyst om inte jag är en av dem som pratar. Att det pågår andra samtal, andra tankar som byts helt oberoende av mig men alldeles nära. Och för mig att delta i om jag vill. Eller för mig att bara höra brottstycken av.
Att från ett annat rum känna mumlande rösters trygghet.

7 kommentarer:

Tomas sa...

Dina avloppsproblem är en av anledningarna till att jag inte bor i hus! Jag misstänker att jag inte hade fått lika lyckosam lösning på problemet.

Sofia sa...

Tomas: Ja, det var en hel dags jobb det där, men så här i efterhand är vi galet stolta att vi fixade det själva!
Och det var faktiskt värt varenda avloppsstinkande timme :)
(även om kommunalt vatten/avlopp flyttade sig ännu en pinne upp på önskelistan)

sa...

Det finns inget mer betryggande än ljudet av andras (bekanta) röster. När jag var liten så ville jag alltid somna i soffan medans dom andra satt och pratade. Det va det skönaste som fanns. Saker och ting somnar inte bara för att jag gör det. Det är grejer det.

Anonym sa...

Fint skrivet/beskrivet...

Barnen - om de vänjs vid det - somnar bäst med TV;n på, folk runt omkring... tryggheten sorl...

Sonen, snart 12, uppmanar mig ofta att höja ljudet på TV´n, där jag sitter i soffan straxt utanför hans rum (fortfarande ett krav!)... vetskapen att jag sitter där.... och vardagslivets ljudmatta som audiologisk bakgrund... det är då man somnar tryggt...

/lb

Sofia sa...

Ett av mina starkaste minnen från att vara liten är att få somna i grannens soffa medan de vuxna lyssnar på jättehög musik och dansar.
Sommarlivet på landet.

Anonym sa...

"Dansa, dansa i .......!!!!!!!!!!"
Jag är för Kollektivet(!), eller för generationsboendet...!(Fniss, fniss..)-- Jag vet, det funkade inte för oss, inte ens en vecka! Men då fanns inte Knappen!?
Jag vet exakt vad du menar, lyssnar på radion varje kväll, Karlavagnen eller Nattradion, 10 min.??? Jag hör Dig! Vi alla behöver varandra på olika sätt! P

Sofia sa...

"Dansa, dansa!!" Haha!
Jo, det där mer generationsboendet har vi ju dryftat förr!
En herrgård med en flygel var och pappa i mitten som en fredsmäklare :)