(anstränger mig jättemycket för att inte säga mer om det)
Igår kväll var vi på bröllopsfest. Bruden var jättefin och lila och i 6e månaden. Och genast uppfylldes jag, för att inte säga vi, av behovet att prata barn. Prata graviditet. Och jag tänkte när vi minglat vidare att jag åter igen försöker prata mig närmare min egen graviditet.
Då blev jag kluven för det var just den där irriterande känslan jag själv hade då, av att många kvinnor som frågade om min graviditet gjorde det främst för att bekräfta sin egen upplevelse. Och nu förstod jag behovet och att det är just ett behov mer än någonting annat och jag försökte verkligen att fråga bruden om det på bästa sätt. För det värsta var, som jag minns det, när frågorna inte ens från början var menade att ha någon förankring i mig, typ: "Känner du av höfterna än?" eller "Har du slutat må illa än?" som om min graviditet inte var min egen utan en version av den frågandes.
Jag ska inte tjata mer om det nu men det står helt klart att jag skulle behöva sätta mig ner med likasinnade en hel dag och bara ösa ur gravid/förlossning/bb-brunnen. Den är ju uppenbarligen helt omöjlig att tömma.
Det var i alla fall fint att få kamma håret och sätta på sig klänning och luktagott och gå iväg på finmiddag med A som hade röd fluga och var jättesnygg.
Idag vardagslyxar jag med nya kuddar till soffan.
7 kommentarer:
Var skriver man upp sig för att delta i samtalsgruppen? Tar du med de nya fina kuddarna att sitta på? Jag anstränger mig verkligen för att inte intressera mig för andras graviditeter på ett sätt som kan förväxlas med skrämselpropaganda. Och då hade jag ändå en lättsam graviditet och en, tror jag, lindrig förlossning.
Det blir så förbenat svårt när både jag och den gravida ifråga vet att nästan alla frågor jag ställer grundar sig i att jag har egen erfarenhet. Hade jag inte det skulle jag frågat helt andra saker, om ens några, förutom ett "Åh va roligt!"
Man kanske skulle styra upp en graviditetsfrossardag! Med gott att äta och massor av snyt/gråtservietter.
Du, det låter som en fantastisk idé. Det blir alltid så där lite rumphugget när jag pratar om det med andra som också varit gravida och fött barn - som att vi inte vill vältra oss i det "oj, nu har vi visst bara pratat om förlossning här i en timme" - som om det vore något konstigt i det att man behöver sätta ord på det där oerhörda man varit med om. Igår såg jag för första gången foton från förlossningen. Jag med lustgas-masken, jag lutad över sängen och en saccosäck, jag utslagen, jag orolig, sladdarna och slangarna. Det var en så konstig och stor känsla - just det - jag gjorde allt det där. På riktigt. Det är JAG på bilderna.
Miss Muffin: Det var du. Bananas.
Jag har tittat och tittat på alla bilder i oändlighet känns det som. Men det är svårt att minnas ändå. Jag vill minnas hur det kändes, i kroppen, hur lång tiden var, hur kort den var. Inte bara hur det såg ut i rummet eller att jag inte fick något att äta fast jag var svälthungrig och helt utmattad därför. Allt som får plats i en stillbild minns jag men inte det andra.
Jag är ju gravid just nu, och för mig växlar det från dag till dag. Ibland önskar jag att alla pratade mer om mig och min graviditet, frågade, förundrade sig, uppmärksammade detta otroliga som jag är med om... Ibland har jag inte alls lust att förklara, berätta hur jag mår, prata om min kropp med människor jag kanske inte ens känner särskilt väl, som om jag bara existerar som gravid och inte som människa. Det är svårt det där - och det är klart att det är svårt (omöjligt) för andra att veta hur jag känner mig just idag. Så jag vet inte hur man ska göra.
Saga: okej, då bestämmer vi att när vi fikar så säger du till direkt när du tröttnat på pratet :)
Det där att bara existera som gravid, inte människa; precis så! Har en känsla av att jag då och då till och med kände så inför mig själv. Det var galet.
Med dig kommer jag nog bara att tycka om att prata om att vara gravid, det kommer att vara du som får säga stopp! :)
Skicka en kommentar