Cinderalley skrev häromdagen om att hon kanske ska börja rida igen, därborta i San Diego där hon bor under palmer och solsken. Det låter fantastiskt och hemskt. När jag skulle kommentera hennes inlägg kom mina ridskoleår tillbaka med full galopperande ångest.
Det var fantastiskt på ridskolan. Dofterna, spånet, de stora varma djurkropparna. Ibland kunde jag låtsas att jag var ensam i ridhuset, att hästen var min egen, att hindret vi hoppade var högt och under bar himmel.
Men för att det skulle kännas så var det annat som måste glömmas. Det är få ställen jag varit på i mitt liv som haft ett så uteslutande och kallt socialt klimat som stallet. En svensk kvinnlig författare (som jag glömt namnet på) skriver: "Jag börjar högstadiet. Det är som att kliva in i ett krig."
Så var det i stallet. Där trampade man eller trampades på. Det fanns inga förklarande koder, inga nycklar till hur den oförlåtande hierarkin var uppbyggt, så som det gjorde i skolan.
Det var stalltjejerna och så var det vi andra.
Som små löjtnanter patrullerade stalltjejerna den spånlagda gången, talade högt med bestämda stämmor och kunde när som helst sträcka ut en kritisk hand för att känna efter om vi elever spänt nosgrimman för hårt. De gick så rakt att vi andra slog ner blicken och vek undan. Vi var luft och skräp. Vi som kom en gång i veckan för att trängas utanför kontorsluckan i otålig förväntan inför att kanske få rida favorithästen, vi var oönskade gäster som skulle veta vår plats. Vi skulle inte tro att vi var en självklarhet, vi skulle inte luras att tro att vi visste någonting.
Det kom som en sorgsen lättnad den dag mamma frågade om jag inte skulle sluta med ridningen eftersom jag ju haft ont i magen varenda gång vi skulle åka dit de senaste månaderna.
Senare skaffade min bästis en egen häst och jag kunde ta upp ridningen igen men denna gång på ett annat sätt och utan en armé blodtörstiga 12-åringar.
(På temat: läs Mikebikes otroligt bra inlägg om mellanstadiets vedermödor. Gjorde det häromdagen och har haft gamla spöken i släptåg sen dess.)
10 kommentarer:
Du beskriver stallvistelsen på rätt så exakt samma sätt som Martina Haag gör i en av sina böcker. Hon köpte till och med nötcréme och hade med sig till stallet för att köpa lite vänlighet från själva stalltjejerna.
Helt sjukt att det ändå hörs från flera håll att det går till så i stall.
Jag red också i mina unga dagar, men jag hade min häst, Charlie Chaplin, som jag fick rida varenda gång (mest för att det bara var jag som kunde hantera hans bångstyrighet, och det faktum att han var gigantisk.) Några större hierarki-problem hade vi dock inte vad jag kan minnas.
Fasiken, nu blir jag sugen på att rida igen..
Å va spännande, det skulle jag vilja läsa! Jag kan bara tänka mig vad som skulle hänt om jag kommit med nötcréme. De hade tagit det, fnyst och ätit upp den medan de fnissande suttit på ridhusläktaren och tittat på min lektion och gjort mig skitnervös. Fy fa-an.
Mysigt att få samma häst jämt, det skulle man ju haft! Och sluppit mobben! Skönt att du har ett bra minne av ridskolan!
Shit. ja jag har hört det där från andra också. att det är ett elitistisk litet mikrosamhälle. Även om balett har jag hört samma sorts minnen. Det verkar vara en hård kall värld på många platser där man tänker att det bara ska vara kul. Något att tänka på känner jag när mina tjejer växer upp och ska börja med olika aktiviteter. väldigt bra skrivet. och tack återigen för länkningarna. Jag blir så glad.
mikebike: Baletten... Huva. 8 år och kände mig tjock och klumpig och kunde för mitt liv inte få upp håret i den där fina knuten som de andra hade. Och så balettlärarens egen dotter som var så duktig så duktig. Det höll inte särskilt länge. Gympan var samma. Blev placerad i fel grupp av lärarna och när misstaget upptäcktes blev jag helt sonika utslängd, utan ny grupp. Så där bara.
Skönt att höra att Sammi hade bra erfarenheter dock. Tänker att det enda man kan göra är att låta dem försöka och sen vara lyhörd på hur det funkar.
Tack själv, du skriver jäkligt bra!
Jo nog kan det gå till sådär i stallets ibland hårda klimat. Och så säger en del att det är ett jäkla gullande och att det är mesigt med hästar... Men. Det kan också vara väldigt mycket positivt. Ansvarskänslan man får, känslan av att bemästra flera hundra kilo häst, ledarskapet... http://www.ltu.se/polopoly_fs/1.12247!ridsportsf%C3%B6rbundets%20popul%C3%A4rversion.pdf
Fast jag minns min tid i stallet och när jag började i "storhästtrea" och som 12, 13-åring hamnade med tjejer i gymnasieålder och hur de bl.a. lurade mig att välja "fel" häst (= den suraste och lataste) och hur min ridskoleridning fick ett abrupt avslut då.
Nu i vuxen ålder är jag ju ridinstruktör och en av de viktigaste uppgifterna jag har är just att försöka se vad som försiggår när vi vuxna inte är där. Inte helt lätt dock.
Stallmiljön är inte heller helt okomplicerad som arbetsplats sett. Många viljor och mycket tyckande och ofta mycket skitsnack och samtidigt alldeles, alldeles underbart ;)
LillaGrå: Intressant läsning! Så som stallet beskrivs där är något jag önskat att jag också fick uppleva. Tyvärr känner jag inte igen mig. Inte i det sociala. Däremot har jag självklart upplevt det fantastiska samspelet med hästen, det var ju det som fick mig att fortsätta trots ont i magen.
En annan intressant aspekt av artikeln är hur just ledarskapet framställs som en så central och eftersträvansvärd egenskap. Och hur man använder ord som "hjältar" och menar tjejer med dessa "ledarskapsegenskaper".
Men jag läser med kritiskt öga, det är jag den första att erkänna. Jag är nog alldeles för färgad av min egen erfarenhet. Tyvärr.
Men precis som du säger; att veta om att klimatet kan vara annorlunda när vuxna inte är omkring, då har man kommit en bra bit på vägen tror jag.
Och jag skulle gärna vilja komma och rida för dig!
Alltså, precis så var det ju! Dagens ridlektion var dock så långt man kan komma från hur jag kommer ihåg mitt ridande i de yngre tonåren. PÅ ETT BRA SÄTT.
Cinderalley: Å vad roligt att det gick bra! Är avis, skulle också vilja vara hästtjej fortfarande!
Sofia, det är bara att komma! :)
Det finns så många bra sidor med stallivet men tyvärr är det inte så att alla får uppleva det. Gemenskapen, ansvarsdelen, ledarrollen tänker jag på då. Det är ju dock skillnad på olika stall och hur bra de arbetar för att få alla att känna sig viktiga och delaktiga. Många ridskolor har ju fritidsledare som styr upp barnen/ungdomarna vilket är jättebra. På de bästa ställena är det faktiskt just sådär bra att de äldre eller mer vana tar hand om de mindre vana/yngre och att man har någon slags prestige i att vara en bra kompis/förebild. Såklart finns det alltid de som trycker ned andra, men just den där "stallmaffian" tror jag många ridskolor har arbetat bort - så gott som.
Kanske du skulle ge det en chans nu i vuxen ålder och se hur det skulle vara?
LillaGrå: Jag kan tänka mig att jag hamnade på ett mindre lyckat ställe. Det låter ju bra, som du säger, med fritidsledare. Att det finns pedagogiskt kunniga också, inte bara hästintresserade.
Jag skulle gärna rida igen, jag saknar det! Men när jag fortsatte rida då min bästis skaffade egen häst så retade jag min allergi så att jag till slut inte kunde gå i närheten av stallet utan att börja nysa och snörvla. Så det tog slut ändå. På ett kanske snöpligt vis :(
Jag vet att det finns hästraser som allergiska kan rida men passionen var väl inte tillräckligt stark för att leta upp några...
Skicka en kommentar