Att grina av sig lite

Igår kväll var en sån där kväll när jag bara behöver grina av mig lite. Kanske för att jag slog tån på morgonen eller någon var lite sur mot mig i telefon eller jag var så där jobbigt rastlös och det kliade lite på låret. Inte för att något är särskilt fel men för att jag behövde öppna en liten ventil någonstans. Och ibland behöver jag en liten knuff för att få upp den där ventilen. Igår tog priset.
Jag kröp ynkligt upp under As arm och bara "Du, det är lite blä nu." Typ.
På tv var den Independence day och precis innan utomjordingarna dyker upp så blir det så där himla mycket störningar på alla tv-apparater och i filmens hjältes husbil sitter sonen och slår på tvn och säger att bilden är alldeles "fuzzy".
"Fuzzy...", sa jag med darrande röst, "det hette ju den lilla killen som dog i Ciderhusreglerna, han som de byggde en sån där andningsgrej åt..."
Och sen var det klippt. Fina fina Fuzzy som inte kunde andas så bra. Det blev lite ventilerande gråtfest. Då kändes det skönt att ha en sambo som inte alls höjer på ögonbrynen för lite spontan och opåkallad retrospektiv sorg. Fuzzy och telefonsamtalsångesten och bokångesten och kliet och rastlösheten och alla misslyckade luncher; vila i frid.

Dr. Wilbur Larch och Fuzzy tittar på King Kong

Red: jag har i efterhand skrivit om det här inlägget för att jag blev så jäkla irriterad över att jag generaliserade över mitt eget humör med att skriva om att man kan behöva grina av sig, kanske för att man slog tån. Jättekonstigt. Jag var ju inte ett gäng personer igår som kollektivt kliade sig på låret. Nej, jag var jag. Bara en. Fortfarande.