fredag 31 januari 2014

Det värsta.

På förmiddagen uppmanar en vän på facebook alla att köra försiktigt då hon passerat en otäck trafikolycka i vår förort på morgonen. På eftermiddagen förstår jag, också via facebook, att föraren i singelolyckan omkommit och att jag vet vem han är. Han är härifrån, vi har gått i samma grundskola men vi var bara de ytligaste av bekanta. Föräldrarna bor nära oss nu, hans mamma promenerar förbi vårt hus nästan varje dag året runt med sina stavar och sitt rödbruna, alltid konstfullt uppsatta hår.
På kvällen brinner marschaller vid olycksplatsen och utanför föräldrahemmet står flera bilar parkerade på trottoaren. Och det är så svårt att greppa, hur vi äter middag på restaurang och skojar med paret vid bordet brevid som tittar på Junior med lysande ögon, pratar om Mount Everest och delar på efterrättsglass, och på vägen hem passerar vi det där huset igen utanför vilket vi ovetande och nyfikna såg en polisbil stå på förmiddagen.
Och där inne nu en familj, en mamma, en pappa och en storebror som inte har någon att vara större än längre, som plågas igenom de sista timmarna av vad som troligen är den mest fasansfulla, fruktansvärda dagen i deras liv. Imorgon kommer de att vakna, om de alls har sovit, och kanske kommer det finnas ett kort ögonblick, en alltför flyktig sekund just i uppvaknandet då ingenting har hänt, då allt fortfarande är som vanligt, då de ännu inte har ett dött barn. Sen, skoningslöst, är det ögonblicket över.
Men vad vet jag. Jag kan aldrig ens föreställa mig vad det är. Vad det gör med en. Jag vet bara att jag inte kan tänka mig någonting värre.

3 kommentarer:

Johanna sa...

Å fy vad hemskt, dina ord riktigt river tag i hjärtat på en. Det dör så himla många i trafiken och det är så läskigt att tänka på, eftersom det kan drabba vem som helst, när som helst. Den som kör bil, den som cyklar eller går. En kompis till oss blev nyligen påkörd av en bil när han cyklade. Det gick bra, (och med bra menar jag sjukhusvistelse och massa smärta men troligtvis inga bestående men) men kunde lika gärna ha slutat som för era grannars son. Så sorgligt.

Johanna sa...

Å fy vad hemskt, dina ord riktigt river tag i hjärtat på en. Det dör så himla många i trafiken och det är så läskigt att tänka på, eftersom det kan drabba vem som helst, när som helst. Den som kör bil, den som cyklar eller går. En kompis till oss blev nyligen påkörd av en bil när han cyklade. Det gick bra, (och med bra menar jag sjukhusvistelse och massa smärta men troligtvis inga bestående men) men kunde lika gärna ha slutat som för era grannars son. Så sorgligt.

josefine sa...

Nej, den bottenlösa sorgen och förtvivlan det skulle innebära att förlora sitt barn. Det går inte att förstå. Jag kan överhuvudtaget inte föreställa mig hur jag skulle orka leva vidare. Men det gör ju människor varje dag.