Kockarna och praoeleverna.

Röstar i Genusfotografens tävling om årets sexist  och kommer apropå de nominerade krögarna att tänka på min första prao. Jag och min bästis Helene praoade tillsammans på en restaurang i förorten vi växte upp. Den var fint belägen på en brygga, segelbåtar låg förtöjda i långa rader utanför. Krögaren var en social och allmänt känd figur i området och jag gissar att säkert en halv generation av den här förortens ungar haft sitt första möte med arbetslivet i hans kök. Jag har ett par men väldigt tydliga minnen från den där praoveckan. Ett är från när jag fick göra skagenröra till lunchen och ställdes framför hinkar av majonäs, créme fraiche och räkor och måtten gavs inte i dl eller liter utan i nävar. Ett annat är en ögonblicksbild, nästan som ett foto, av hur jag kommer ut ur köket och går mot lunchbuffébordet och uppfylls av en känsla av att vara i kontroll, att jag vet vad som ska göras och att jag kan göra det. En känsla av att vara stor, att ha en uppgift.
Jag minns också hur man skämtsamt inför praoveckan talade om för oss att kockar inte tänker på annat än sex. Vem som sa så vet jag inte, men vi fnittrade, hade antagligen ganska nyligen börjat fatta vad sex egentligen innebar och att det i någon avlägsen framtid även skulle kunna innefatta oss. Båda två var fortfarande flera år ifrån att förlora oskulden, eller ens gå längre än Ryska postens långtradarkyss.
Och jag minns inte skämten men jag minns att de kom och att vi fnissade sen, i köket under den där veckan, så klart vi gjorde. Vi var två småtjejer i ett kök fullt av män och de skojade med oss. De skojade med oss som om vi var stora, såg oss. De såg oss så tydligt att vi till och med fick med oss varsin gurka hem "att öva på". Och vi fortsatte fnissa, med gurkorna brännande i ryggsäckarna, förlägna, generade och kittlade på någon diffus punkt vi ännu inte själva kunde sätta fingret på.
Och det var det. Det var det där med gurkan, som vi klämde runt så att det skulle se ut som om den var... "övad på". Det var bara det, tänker jag, skämten och gurkan.
Vi gick i 7an, tänker jag sen. 7an. Och man såg på oss så, som två lovliga mottagare av sexuella anspelningar och sexistiska skämt, och vi... vi var 13 och försökte passa in i den här vuxenvärlden för allt vad den alldeles för stora köksrockens tyg höll. Det var i början av 90-talet. Vi var barn.
Nu har det gått nästan 20 år och jag har egna barn och skulle något av dessa barn bli föremål för ett enda av de där till synes harmlösa skämten skulle jag bli galen. För det spelar ingen roll att det bara var ord, det spelar ju ingen roll att det "bara var skämten och gurkan", att ens försöka hävda överdrift och därigenom förflytta ansvaret till oss. Vi var 13. Punkt. Det borde ha räckt.

Har knappt tänkt på det här under de där 20 åren. Tänker på det skitmycket nu.