torsdag 29 april 2010

Den blödiga mamman

Jag har blivit den totala svampen när det gäller barns väl och ve. Jag klarar ingenting. Igår var det dokumentär om barnhem i Kina. Jag såg ungefär 20 sekunder, och det är ingen underdrift, innan jag kände hur det svarta ångestmolnet började materialiseras runt huvudet och jag var tvungen att be A byta kanal. Han satt försjunken i sin dator men har tydligen plockat upp det här för kombinationen gråtande barnröst på tv och tonen i min röst när jag sa hans namn räckte för att han redan hade plockat upp fjärrkontrollen innan jag hunnit säga vad jag ville.

När jag var i mina unga 20 läste jag Majgull Axelssons dokumentärroman "Rosario är död" som handlar om barnprostitution på Filippinerna. Jag gav den sedan till min dåvarande svärmor som var journalist inom tv-världen och 4 barnsmamma. Hon lämnade tillbaka den bara några dagar senare och sa "Jag klarar inte av att läsa det här." Jag blev provocerad och tyckte skoningslöst att det var hennes förbannade skyldighet som omvärldsrapportör att ta i det här. Det vågade jag aldrig säga högt till henne men jag muttrade på kammaren i dagarna tre.
Nu är läget ett annat. Vi får naturligtvis aldrig blunda för vad som händer med barn i världen, vilken jag absolut inte heller tror att hon gjorde, men jag kan förstå tvekan inför att läsa denna väldigt bra men också hemska hemska bok.
Igår är ett talande exempel. Det räcker med en bebis gråt och konceptet ingen förälder för att jag ska bli platt som en överkörd pannkaka.
Lugnar det här någonsin ner sig?

12 kommentarer:

Lisa sa...

Jag grinade mig igenom reportaget om lilla C'est la vie på Haiti, i DN för ett tag sedan. Och grät glädjetårar över att någon tillslut tog sig an honom! Det gör ont, så ont att läsa.

Sofia sa...

Det missade jag, men det låter som att det var mer än jag hade klarat. Allt ontet, Lisa, allt ontet...

Samantha sa...

Exakt så är jag med djur. Djur är liksom det finaste som finns, barn också självklart. Men om jag ser djur som inte har nån "föräldrer" a.k.a. husse eller matte så bölar jag tills tårarna tar slut och lite till.

Mathilda sa...

De har inte avtagit än för mig o Kim. Kanske när dom e vuxna? De e en förbannad smärta, o jag e precis som dig. Storbölar bara en unge gråter på tv (lätt överdrift). Robin var ett par månader bara när tsunamin pratades om vart man än vände...varken jag eller Kim kunde lyssna. De e hemskt. O på ett sätt bra att man påminns att de finns så många barn som inte har de så bra som våra...orättvisa värld. Önskar man kunde göra
mer. Man kan inte göra allt, men alla kan göra nåt....

Sofia sa...

Sammi: Allt som inte kan föra egen talan. Fy fa-an. Gråtfest.

Mathilda: Jag hade er tsunami-grej med Haiti. Så sent som i förrgår grinade jag för den där mamman som legat levande instängd med sina barn i en vecka innan de dog en efter en.
Det går inte ens att tänka på. Då går man sönder.

Honey Suckle & Poppy Odeniska sa...

Jag läste Rosario när jag väntade min flicka. Jag tyckte den var vedervärdig, men tog mig igenom den. Idag är jag inte riktigt lika säker på att jag skulle klara av det. Liksom jag förstår varför Farmor alltid höll upp handen för mina ögon när det visades bestialiska scener från nyhetssändningarna på Tv.

Sofia sa...

Honey: Det som fick mig igenom boken var den lilla livlinan att barnen själva inte förstod precis hur fruktansvärda saker de utsattes för.
Trots det; skulle, precis som du, förmodligen inte klara det idag.
Minns du hur porträttet av Rosario i efterordet kom som en knytnäve i ansiktet?
Matt bara jag tänker på det...

Samantha sa...

Rosario är död ligger just nu i hyllan och stirrar på mig och undrar om jag inte ska ta tag i den snart och läsa färdigt. Har läst ca 2/3. Vågar jag läsa resten? Klarar jag?

Sofia sa...

Sammi: Varför slutade du? Har du klarat 2/3 så klarar du säkert slutet. Det var så länge sen att jag minns inte händelseföljder så men jag har inte heller något minne av att slutet var värre än något annat.
Att ha en läsupplevelse som hänger med en i 10 år är ganska stort. I allt det hemska.

Jonna sa...

Nej, det lugnar sig inte. Tvärt om. Det eskalerar.

Saga sa...

Jag tror precis som Jonna att det eskalerar... Jag har blivit mer blödig under graviditeten, och jag var inte direkt hårdhudad innan. Hörde precis att en av de tre som dog idag i Grekland under kravallerna var en gravid kvinna, och vill genast gråta. Men det är bra. Blödighet är bra, cynism är dåligt. Även om vi gråter mer.

Sofia sa...

Saga: Du har rätt. Blödigheten är bättre. Den ser till att vi aldrig glömmer eller tar för givet, eller hur?