19-åringen

Våra 19-åringar kommer tillbaka och kräver sin plats. Här är Ms Stiffnecks. Jonnas. Knivtids. De har varit fina att läsa om. Här är min.

Året mellan 19 och 20 var en brytpunkt och en milstolpe. Jag flyttade från min uppväxts homogena och trånga förort till stan, till den lägenhet jag skulle att komma att bo i under 10 år och som i perioder tjänstgjorde som allt från fritidsgård till kokong.
Jag längtade efter att bli en alldeles egen. Inte vara instucken i den hierarki som rådde på min högstadie/gymnasieskola, inte bli vägd och mätt efter utseende och mina föräldrars tillgångar eller icke-tillgångar. Att bli tagen på allvar i mina intressen, inte bara vara "flummig mediaelev".
Jag var lättad att lämna, glad i det nya. Under det där första året i stan tog en gammal kompis med mig till ett kafé i innerstan. Det var litet, han kände en tjej som jobbade där, vi kom tillbaka igen. Snart hade vi lärt känna de andra stammisarna och gruppen blev så tajt att vårt sätt att vara där snarare liknade en belägring än ett kaffedrickande sällskap. Efter något år hade det gått så långt att ägarna kände sig manade att slänga ut oss varpå vi löstes upp och tappade/släppte varann.
Det där året och de där människorna var en bro för mig in i det nya. Hon som jobbat där, som min kompis kände, skulle bli den första och enda tjej jag varit kär i och vi gick från förälskade till vapendragare till bästa vänner fortfarande idag. Vi frossade musik; Depeche Mode, Tori Amos, Massive Attack, Portishead, Rebirth of cool-samlingar. Det är det jag minns nästan bäst från det året, hur det aldrig någonsin var tyst. Hur jag aldrig var ensam och det alltid fanns musik.
Jag pluggade foto och såg allt genom en lins. Hur jag det året hade mycket eksem i ansiktet och gömde mig i polotröjor och halsdukar. Piercade mig några gånger och gick runt med tungan utanför munnen och stoltserade.
Jag minns det som att jag mest av allt mådde helt okej. Hade roligt men mycket huvudvärk, omsluten men sökande. När jag tänker på det får jag ångestfladder men jag är inte säker på varför. Kanske för att jag var osäker i grunden men hade mycket och uppskattad kosmetika över. Så som det var. Jag tycker om henne också, den där 19-åringen. Men hon är bäst där hon är, i det sena 90-talet.