Det var länge sen jag drömde mardrömmar. Det var ungefär lika länge sen det tog 1,5 timme för Knappen att somna. Att de båda sammanfaller med första dagen ensam på dagis är kanske inte någon tillfällighet. Inte heller att jag drömmer att jag hämtar honom från en borg där han hålls inlåst och de låter mig ta honom och han är liten och svag och jag springer genom korridorer och trapphus i oändlighet och de låter mig springa för det finns ingenstans att ta vägen, ingen väg ut, så de väntar tills jag är trött, förtvivlad och upplöst, då kliver de fram och sträcker sina händer efter Knappen som krympt och tappat medvetandet och jag lägger honom på golvet och slår mot dem med all kraft jag kan uppbåda men det är som att slå i deg, mina knytnävar blir matta, mjuka och kraftlösa och de hånler, föser bort mina armar som om de var flugor och jag kan skrika tills jag går sönder, här lyssnar ingen, men de kan vänta, de vet vad de vill ha och han ligger livlös med kroppen i konstig vinkel och ansiktet bortvänt mot väggen och jag slår med mina flugarmar och de tar små små steg närmare och väntar.
Trots fantasierna igår kände jag mig ganska tuff. Idag gör jag det inte längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar