"Förlossningskliniken" på tv. Jag frossar såna här program, när jag kan. Innan Knappen gick det inte att föreställa sig en förlossning och nu... nu känns det som att det hände någon annan, men att jag bara råkar minnas det.
Ett tag trodde jag att jag på riktigt var så opåverkad av hela händelsen. Så hade jag en snack med min bästa kompis om det och plötsligt kom massor av känslor och körde över mig som ett ånglok och där stod jag, förvånad och överraskad, och storgrät. Den där distansen som lagt sig mellan mina känslor och förlossningen känns så fruktansvärt tråkig. Och när jag kollar på de här förlossningsprogrammen grinar jag och det är så skönt! Då kommer jag liksom närmare hela upplevelsen igen. För jag vill minnas allt. Som det var. Det är ju trots allt det sjukaste, värsta, tuffaste, mest surrealistiska jag varit med om.
(Nu har uttrycket "kräks lite i munnen" dykt upp vid tre, helt oberoende av varandra, tillfällen på tre olika bloggar på två dagar. Det finns något lätt effektsökande över det uttrycket som får mig att kräkas lite i munnen. Förlåt om jag trampar på tår. Love hurts.)
3 kommentarer:
Jag kan inte göra annat än att hålla med. Förstår pre-he-ciiis vad du menar. -.-
Jag tror att jag inte riktigt kommit dit än. Jag betraktar liksom min förlossning med någon slags distans. Tror inte riktigt att jag vågat verkligen känna efter och minnas den som den verkligen var eftersom det var så ofattbart outhärdligt smärtsamt rent fysiskt och sedan en sådan... totalt ofattbar omvälvande grej att det kom ut en riktig människa ur kroppen. Som man väntat och längtat och sen fanns det faktiskt en liten liten person på riktigt. Jag tror knappt att det är sant fortfarande. Jag tittar på Tintin och kommer ibland på - herre gud det var du som låg inne i min mage och skvalpade i nio månader.
Jag drömde att jag födde ett syskon till Knappen inatt. Jag var hemma och det gick ganska fort och inte så särskilt smärtsamt men det kom ut en liten pojke som jag fick torka av och daska i rumpan så han skulle andas ordentligt. Det var inte så känslomässigt, men det var skönt ändå. Skulle vilja typ meditera mig tillbaka till förlossningen eller nåt. Jag vill bara inte ha kvar känslan av att vara frånkopplad det viktigaste jag varit med om.
Jag tror att det går att prata sig tillbaka dit, med tid, vilja och tålamod. Nån dag gör vi det...
Skicka en kommentar