torsdag 30 december 2010

Förlåt mig

men sånt här kan jag störa mig på så till den milda grad att jag inte bara tänker på det i flera dagar utan dessutom måste blogga om det. Jag är rabiat, jag vet.

Klicka för större.

tisdag 28 december 2010

Talisman 2011

Förra året fick jag ett halsband av min brors familj med en liten plakett med inskriptionen "Nä nu jävlar". Det var precis vad jag behövde och det där halsbandet blev som en talisman över hur jag ville ta mig an det nya året. (Bloggade om det men hittar inte inlägget nu.)

I år är detta mitt nya ledmotiv. Lekfullt, märkligt och lite nostalgiskt.

måndag 27 december 2010

2010

Jag vill så gärna summera året. Kanske ha en bild för varje månad, en liten rad. Januari: Skrotade mest runt inne i rosa pyjamas. Maj: Drack kaffe med vänner i vårsolen på altanen. Pappa gick bort i samma ögonblick och vi visste ingenting. September: Jag letade framtidsplan och hittade kanske något. November: Fina vännen också borta, mycket i hjärtat och bröstet då. December: försvann i snö.
Jag letar bilder men mängden att välja ur är överväldigande, det går inte.
Men jag hittar en. Så oansenlig och ändå full av det ljus och lugn jag önskar att nästa år ska bestå av. Jag vill vakna in i den här bilden varje morgon.

Jag tog den sent förra vintern i ett försök att påminna mig själv om att det fanns fina saker också här, inte bara frusna avlopp, vattenskador och ett hus som långsamt verkade falla ihop omkring oss. Och nu tittar jag på den igen och tänker att låt nästa år kännas så här. Låt alla må bra och låt dem somna och vakna lugnt.

Gott nytt år.

söndag 26 december 2010

101226



torsdag 23 december 2010

Hej Gud.

Det är Sofia. Igen. Det var ett tag sen, men knappt ett år, vi hördes senast. I mars var det, kallt som fan och jag var trött. Magsjuka hade ödelagt familjen för ett tag, avloppet frös igen när temperaturen föll och vi fick ringa efter jourgubbe som stod med gummiskor i duschen och öste det vinterkräksjuka vattnet som trängt tillbaka upp ur avloppet över hela väggarna och skrek "Nä, det här är väl ingenting, det är bara vanligt bajsvatten!". A balanserade på darrande ben och jag stod med handen över munnen i ett försök att dölja ångesten och tänkte det blir bra, det blir bra, det blir bra. Ja, du kanske minns.
Nu är det vinter igen. Kallt som fan och jag är trött. December har varit lång och försvinnande kort. Jag har jobbat en hel del, långa dagar borta och ibland inte hemma förrän efter Knappen gått och lagt sig eller strax innan han ska. Magsjuka.
Alla är lite trötta faktiskt. Vi är begravda i snö. Nu är det bara en arbetsdag kvar sen ska julen få komma och gå och jag hade planerat att ha en puls på några enstaka slag i timmen, för att vi förtjänar det, ja, det gör vi tamefan.
Så, jag undrar nu. Vårt avlopp har frusit igen. Ingen dusch, inget handfat. Imorgon är det julafton.
Hur menar du nu?

God jul på dig. Jag hoppas den ska smaka.

tisdag 21 december 2010

Kärlek

Det här tittar jag på istället för att städa inför fölse-fika med närmast sörjande.
Klart vad jag ska göra ikväll iallafall :)

Red. Börjar grina nu.

Fölseda.

Från och med idag är jag närmre 40 än 20. Det är ju fint på något odefinierbart vis.
Vi firar med lite nostalgi.



Red. Vad i helskotta är upp med Fabio-killen som dyker upp 2: 34?!

måndag 20 december 2010

Avundsjukan

A har snöat in. Det är lite så han gör saker. Det började med Orwells 1984 och Animalfarm. Nu plöjer han tegelstensbiografier om Trotsky, Stalin och Lenin och blir skitsmart(are). Så nu kan han diskutera Orwell utifrån ett politiskt historiskt perspektiv.

Jag: Ugh-ugh.

Perspektiv

När vi gick i trean på lågstadiet fick alla göra en obligatorisk kontroll hos skoldoktorn. Det gick i princip till så att man fick böja sig fram dubbelvikt så doktorn kunde känna att ryggraden var rak. Vi stod på kö utanför skolsysters rum och dörren öppnades på glänt lite då och då för att släppa in och ut folk.
Vad vi däremot hade hört var att doktorn skulle känna pojkarna på pungen också. Det är mitt första och starkaste minne av empati. Att dra ner byxorna hos doktorn. Jag kunde inte tänka mig något värre. Jag minns att jag vände mig till min bästa kompis som stod bakom mig i ledet och sa att jag hellre skulle föda barn än bli klämd på pungen av skoldoktorn.

söndag 19 december 2010

Tack. Point taken.

Allvarligt, Gud. Mera snö?
Jag har ett jobb att gå till.

Julklappstips

Har man en klurig unge som dessutom äger ett Nintendo DS att köpa julklapp till så är det här det enda rätta.
Helt sjukt bra.
(Funkar väldigt bra också om man har en Sofia att köpa julklapp till. Jag bara säger.)

Drömmen

Jag har ett nästan absurt ha-begär efter en vit plastgran. Det skulle vara så fint och alldeles lagom tacky. I hörnet där gungstolen står skulle den trona. Då skulle jag gå loss på Indiskas kitchiga pynt och inte vara mottaglig för varken kompromisser eller A's obligatoriska Indiska-suck.
Men. Gran blir först nästa år har vi sagt. Mamma har en och det är ju där vi ska vara när det väl är dags.

Kan man önska sig en gran i julklapp? Ja?

Julkort

39 Degrees North tolkar Neil Gaimans dikt "Nicholas Was". En liten tröst i detta vinterland.

39 Degrees North: Christmas Card 2010 from 39 Degrees North on Vimeo.

Insnöade. Alltså, på riktigt.

Det funkar för att mamma råkade ha ett paket blöjor i bilen och för att vi med gemensamma tillgångar kan vaska fram en middag för fyra. I övrigt: det snöar. Och snöar. Och snöar.



Söndag 07.56

Är internet större än världen? I någon slags bildlig mening. Eller är de lika stora?

Mindre?

lördag 18 december 2010

fredag 17 december 2010

Veckans inlägg

skriver Magnus på Black Coffee. Ett inlägg som kommer förfölja mig ett tag. Jävla världen.

onsdag 15 december 2010

Länkmainia.


Jag fick en blogaward av Kulturkoftan och det värmer i vinterkylan. Tack! En gång gick jag och Koftan i samma klass och satt i luftfattigt klassrum och skrev stor prosa och poesi. Vi hade textsamtal och litteraturdiskussioner i sann hemstickad folkhögskoleanda. Åt småtrötta luncher i en matsal med stormönstrade tapeter, stuckatur och bastant kökspersonal med grova händer.
Efteråt hade vi ambitionen att fortsätta skriva tillsammans (iallafall jag och min vapendragare som bestämt att Koftan också skulle vara med), men liv och annat kom i vägen så som det gör. Ibland tänker jag att Koftan är en vänskap som inte riktigt blev av.
Läs hennes blogg, den är återuppstånden och det med värme, ärlighet och mycket charm!

Jag fick en sån här utmärkelse för en tid sen och där hittar ni ovärderlig fakta men framför allt länkar till några finfina bloggar. Så den här gången, istället för att skicka vidare eller försöka krysta ur mig fler intressanta fakta så tänkte jag tipsa om annat fint som jag tycker om.

Dave Pressler. Konst för barnsliga vuxna och vuxna barn. Fullt med längtan, humor, värme och kärlek. Jag vill ha.


Mina Fina. Självutnämnd Dancefloor Housewife som enligt egen utsago vaknar upp varje morgon med stora ambitioner men det slutar ändå med att hon mest sitter och äter kakor. Jag älskar projektet "I See Darkness" för att det får mig att känna att vad som helst kan göras och att allt detta är värt något.


James Jean. En av mina absoluta favoritkonstnärer som jag pratat om och länkat till förut. Lekfullt och allvarligt, obehagligt och vackert. Det här är konstverket "Maze" som jag köpte en litografi på till A i födelsedagspresent en gång. Jag kan glo på det hur länge som helst. Under rubriken Sketch på hans hemsida visar han upp sina Moleskin-skissböcker.
Rå talang. Väldigt väldigt imponerande.


Och så Wendinskan som jag sprang på på Hus&Hem-mässan, som syr och broderar så mysigt. Vill ha fina alfabetskudden!

Vilka är era favoriter?

Sjukt roligt.


tisdag 14 december 2010

Att jobba i en galleria

Häromdagen stod det ett gäng barn med läskiga masker för ansiktet precis innanför mittentrén och utförde konstiga danser till obehaglig nrj-musik som deras unga, pinnsmala, översminkade dansfröken levererade genom en stor vit boomblaster som stod på golvet.
Igår, när det var som mest folk skred ett allvarligt och någorlunda välstämt luciatåg genom massorna av jäktade julshoppare som om det var den naturligaste sak i världen.
Förra veckan ställde jag bilen i parkeringshuset och när jag steg ur ekade en levande körs julsånger genom hela den genomblåsta och bitande byggnaden. Jag såg dem aldrig, de stod på ett annat våningsplan.
Det är så mycket konstigt på julen.

måndag 13 december 2010

Humorn.

A byter kanal på tv'n och går ut i köket.
Jag slänger ett öga på tv'n.

Jag: Vad är det här? "Återstoden av dagen"?
A: Ja. Tre.
J: Va?
A: Tre.
J: "Återstoden av dagen 3"?
A: Ja. (Börjar kluck-skratta för sig själv.)

(slutar inte)

(slutar fortfarande inte)

J: Vad håller du på med?
A: Varför säger du inte att det var roligt? Det var roligt.

Skrattet.

Jag hade inga speciella cravings när jag var gravid. Jag vaknade aldrig mitt i natten abnormt sugen på tegelsten eller for iväg i gryningen till macken för att köpa lakrits. Däremot hände något annat. Jag skrattade annorlunda. Det var ett öppet, bubblande, högt och lätt skratt som alltid liksom låg någonstans runt struphuvudet och väntade. Det handlade inte om att jag var gladare då eller att vi hade roligare. Allt var som vanligt förutom det där ljudet och med vilka mellanrum det gavs luft åt det. Min mamma sa att hon kände igen det från sin egen graviditet, att hon gjort likadant.
När Knappen kommit sjönk det undan och mitt vanliga, tystare skratt tog vid igen. Jag saknar det där skrattet. Jag undrar vart det tog vägen och varför det kom och sedan försvann igen.

Tokio hotel och ensamheten

Häromdagen snubblade jag på bloglovin och hamnade hos en 15-årig öppet gay tjej med svart spikhår, piercing i läppen och äppelkinder. Bloggen i sig var rätt ointressant men en sak som höll mig kvar där under den här stunden var hennes enorma och oövervinneliga kärlek till det tyska emo-bandet Tokio hotel. Kärleksförklaringarna avlöste varandra, det fanns inget annat band som dem, ingen som förstod henne som dem, hennes kärlek och lojalitet var evig. Hon skrev om dem som om de hade en personlig relation till varandra. Ibland sa folk till henne att det där bara var en fas i livet, att det bara var vanlig tonårig idoldyrkan, och hon förstod att man kanske kunde tro det men den här gången var det inte så. Tokio hotel skulle alltid vara en central del av hennes liv, alltid.
Jag hade ingen sån när jag var liten. Visst var jag kär i River Pheonix, Christian Slater och Edward Furlong men jag hade aldrig den där uppslukande världsfrånvända supercruschen.
Och i ljuset av den här 15-åringen i strid med världen och föräldrar och fördomar så kanske det var mer en förlust för mig än något jag slapp. För vad som än händer henne, så länge Tokio hotel finns kommer hon inte att vara ensam. I hennes föreställningsvärd är Tokio hotel hennes bundsförvant och vapendragare som lyssnar, vet och tröstar. Och förhoppningsvis hinner hon gå vidare innan bandet splittras och krossar ett redan ömtåligt tonårshjärta.

Bara en stund efter att jag läst och förundrats över hennes blogg så tappade jag bort den så klart. Därför ingen länk. Men det finns med största sannolikhet tusentals likadana.

lördag 11 december 2010

Heja jobbet!

Min favoritkund på jobbet är den här: någon som har en tjej/kille i sina sena tonår som läser mycket och börjat nosa på "vuxenlitteraturen". De har det allra bästa kvar! Och det är bara att ösa på dem alla favoriter. Idag har jag sålt jag vet inte hur många "Boktjuven", "Berättelsen om Pi", "Dokument rörande spelaren Rubashov" och annat finfint. Och när det kom en mamma som ville ha romantips till en Neil Gaiman-älskande son fick jag verkligen gå all in och bjöd mig själv på en kaffe efteråt. Bra dag!

"Her fearful symmetry" av Audrey Niffenegger

Jag vill så gärna skriva en skimrande och förälskad liten recension av den här boken. Jag vill skriva att den var fantastisk och vände upp och ner på, om inte min värld, så åtminstone mig.
Men det går ju inte. Den var bra, en alldeles lagom bra bok, som lästes med glädje i tacksam förströelse. Niffenegger är lite knäpp och det är väldigt fint.
Anledningen till att jag så gärna vill vara förälskad nu är att hennes förra roman "The timetravellers wife" var helt magisk. (Nej, inte se filmen.) Hur mycket jag grinar brukar vara ett ganska bra mått på hur jag känner för boken. Om jag bara småsnyftar, som i slutet av "Her fearful symmetry" så ja, då blir det ju som ovan nämnt. Till tidsresenären grinade jag storslaget.
Så. Alltså. Julklappstips till den som gillar kärlekshistorier utan slisk och smet:

Kärleksfull, preventiv uppmaning till dagens kunder

Häromdagen uttryckte min bror en önskan om att vi skulle begränsa julklappsutdelandet till att bara omfatta personer under 15 års ålder, vilket var den rimliga definitionen av barn enligt honom. Så som vår familj/släkt ser ut nu, iallafall den del som köper julklappar till varandra, så inbegriper det två individer. Knappen och en kusin.
Det hela är en bra idé som jag varmt vill rekommendera. Till alla. Men kanske särskilt speciellt till alla er som jagade och julångestridna kommer till bokhandeln en lördag två veckor innan jul och blir ilskna och surt stressade över att alla andra människor också bestämt sig för att komma hit just idag. Det kanske är dags att banta klappköpandet? Eller börja lite tidigare? Så att det finns ro att njuta av glöggen och snön istället? Och att hinna se folk i ögonen, prata lite strunt, bjuda mig på ett boktips för omväxlings skull? Hinna vara lugn och glad?
För vi skulle kunna ha jättetrevligt tillsammans här i julmyset.
Jag åker och jobbar om en timme. Vi ses där hoppas jag!

onsdag 8 december 2010

Barnsligt (köp)glad

För en tid sen tipsade Miss Muffin om Etsy.com. Jag kollade upp, hittade helt sjukt fina grejer och gick bananas. Nu börjar de trilla ner i lådan, långväga ifrån. Så här fina paket får man!


måndag 6 december 2010

Sofia - Kräksjukan 1-0

Knappen har haft kräksjuka. Vi har varit förskonade tills nu.
Ända sedan jag blev gravid har jag funderat på det här. När man har barn så kommer de förr eller senare att kräkas överallt.
Under perioder har jag varit näst intill paniskt rädd för vinterkräksjukan. Tvättat och gnuggat händerna tills de varit nästan gråvitt torra och självsprickor svidit på knogarna. Någon vinter när vi fortfarande bodde i stan funderade jag på hur jag skulle lägga upp dagarna så att jag skulle behöva gå ut så absolut lite som möjligt.
Det där har lagt sig lite, förmodligen i samband med att handspriten gjorde entré i mitt liv.
Och nu har han kräkts, barnet. Till höger och vänster. Hängt som en säck potatis över våra axlar, hålögd och trött, så trött. Vätsekersättningen har flödat, klädbytena avlöst varandra, handdukar knappt landat i sängen förrän de lagts i tvättkorgen.
Och det gick alldeles utmärkt. Lilla lilla gubben. Kräks på du, lilla skrutt, vi är här.

Nu är det över. Ikväll tvättar vi. Och imorgon. Och säkert i övermorgon också.

lördag 4 december 2010

Decemberlördag




Julkalender för entusiaster

På min grafisk formgivar-kurs som höll på att ta knäcken på min prestationsångestande person så pratade vi ju en hel del om typografi och det raljerades flitigt men kärleksfullt om typografinördarnas hängivelse. En av mina lärare, Anders, som ju måste anses vara just en sådan, har en typografisk julkalender på sin hemsida som minst sagt ser ut att kunna växa ur sina skor.
Det är fint och underbart insnöat nördigt.

torsdag 2 december 2010

Erkänner.

Ensam hemma. Det betyder att jag ostört kan titta på äckel-tv. Så nu sitter jag i soffan med ett glas äppelglögg och riktigt vrider mig av oemotståndligt obehag och illamående framför "Ladies på Östermalm".

"Jokern" av Markus Zusak (och lite "Boktjuven")

På baksidan av Markus Zusaks "Jokern" har Pernilla Glaser (som bla skrivit kortromanen "Robson" som jag grinade mig trasig över för många år sen) citerats: "Om Boktjuven var: Mogen författare skriver fantastisk bok, är Jokern: Begåvad slyngel skriver genial bok."
Jag älskar det här citatet för att det både är träffsäkert och fyndigt och jag skulle mer än gärna låta Glasers enda mening summera också min upplevelse av båda de här böckerna. Men jag måste, om jag ska vara ärlig, in och pilla lite. Jag byter plats på fantastisk och genial.
"Boktjuven" golvade mig när jag läste den, språket var lyriskt men inte överarbetat, perspektivet överraskande och fräscht, historien välarbetad, väl berättad. Den är imponerande tidlös på det sätt att den vänder sig till alla åldrar; på jobbet har vi den, med all rätt, både på tonår- och romanhyllan.

"Jokern" däremot är ung, rak, både lätt och tung, lyrisk på ett nästan barnsligt vis. Historien rör sig kring antihjälten Ed, som låter sitt ganska utsiktslösa sömniga småstadsliv bara hända utan kraft. En dag ställs han inför ett mysterium, en uppmaning, en utmaning som tar honom ut på en, ofta nattlig, resa kantad av våld, möten, kärlek och insikt. Och som sagt, betoningen ligger på ung, det är en begåvad slyngel som fört pennan. Det är en fantastisk ungdomsroman som jag både ler och grinar till.
Men. Historien är så bra att jag skulle vilja ha mer, tätare... bättre. Det här skulle kunna vara ett extremt genomarbetat synopsis för ett episkt mästerverk, om det bara fick tid, plats och lite tillväxthormon.
Så efter "Boktjuven" är jag faktiskt... förvånad och lite besviken. Men det är ju vuxen-jag.
Ett 15-årigt jag sitter i läshörnan och gnuggar förnöjt sina händer.

onsdag 1 december 2010

På Espresso house

Killen före mig i kön nickar mot kaffemenyn.
- Alltså, jag står och läser på den här skylten och jag blir bara så otroligt... trött.

Mysteriet bassängen

I slutet av sommaren orkade inte jag tvätta Knappens bebispool, eller tömma den på luft, så den liksom bara låg på altanen och... låg där. Sen kom hösten plötsligt. Med regn och storm. Och sen vintern.
Nu ligger den inte där mer.

Det som göms i snö kommer upp... hos grannen?

A gästar.

Hej igen.

En solig vårdag för ett par år sedan var jag hemma i Sofias lägenhet helt allena, hade nyligen sagt upp mig och hade tagit en kort paus från det mesta. Jag och Sofia hade flyttat ihop och på vårt säregna sätt kämpade vi med att bryta den moraliska maktbalansen som man lätt bygger upp i början av ett förhållande. Ni vet, då man ger sin relation en identitet, och kanske framförallt, när man söker sin egen identitet inom relationen och gentemot den andra personen. Släppa in, putta bort, våga, fega.
I allt detta underbara och knöliga, denna vårdag, så ringer Sofia och säger att Peder - hennes ex sen massa år tillbaka - ska komma och hämta en skateboard som stått i en garderob och samlat damm. Hua, tänkte jag men verkade oberörd på det där sättet man ska - ofta blir ju "kampen" mest uppenbar när ex-pojk/flickvänner entrar dagordningen.
Det knackas på och framför mig står en blond, stilig man i fez och 4 meter brett leende. Detta var Peder. Vi utbyter artigheter och snackar lite allmänt. Han berättar att han blivit sugen på att åka skateboard och skulle bege sig ner till fryshuset för att stilla sitt behov. Han tittade på mig och frågade; "Skatar du?", varpå jag svarar; "För en massa år sen, men inte längre", och utan att tveka och utan den minsta restriktion eller förbehåll säger han att jag ska följa med. Jag tackar överraskat men säger att jag inte kunde.

För mig var det här Peder, och vartefter vi träffades så förstod jag snabbt varför alla beskrev Peder med superlativ. Jag kan inte påstå att jag kände Peder särskilt nära, bedömt med normala kriterier, men dessa kunde aldrig appliceras på ens relation med honom. Alla skulle med. Alla var välkomna. Alla var självskrivna och det fanns alltid en designerad plats för en, som om man känt varandra hela livet.

Utöver denna synnerligen unika sociala attityd mot sina medmänniskor (dvs praktiskt taget alla människor) så hade Peder en förmåga att vara fokuserad och uppmärksam när man pratade med honom. Han var överallt och ingenstans, full av spontanitet och impulsivitet men när man sa något till honom så såg han en i ögonen och svarade. Han gav av sig själv när han var med andra, det är min känsla. Att vara den konstanta mittpunkten var inget självändamål för honom, det var snarare ett sätt för honom att ge och det förbryllade. Denna man som i mångt och mycket under sina 28 år sett, hört, känt och smakat mer än vad vi andra någonsin kommer att göra kunde ändå sätta sig och snacka om det mest banala av saker och ändå tycka att det var det bästa som kunde hända här, just nu. Jag hoppas att en liten strimma av detta smittat av sig på alla som träffat Peder, för om man ens hade lite av den kärlek för allt runt omkring som han hade så skulle världen inte ha plats för hat.

Shine on you crazy diamond.

Veckans inlägg

Den charmiga kvinnan Emelie skriver det charmiga inlägget Livsfragment om att hitta spår efter sig själv och att försöka tyda dem. Underbart buttert och distanserat!