Att bli med rum.

Det är något med det där fönstret. Hur det förändras hela tiden. Varje gång jag kommer in i sovrummet lägger jag märke till det, hur ljuset faller, hur den omöjliga tapeten skiftar färg över dagen och den ännu omöjligare filten som tjänstgör som tillfällig gardin visar upp nya mönster mot ljuset som en rörlig diabild.
Jag bestämmer mig att låta rummet vara. Den stora garderoben med sina skjutdörrar, stolen som känns avig hur den än står, tapeten som kan förvandla det mest avskalade till ett sammelsurium. Det är fönstrets rum och tapetens. Trots att det gått en vecka så är fönstret fortfarande rummets enda ljuskälla och jag är säker på att trots att vi lyckas bo in oss i resten av lägenheten ganska fort så kommer sovrummet aldrig välkomna oss som annat än gäster.

Andra kvällen.

Redan andra kvällen ringer Radiotjänst på dörren och vill kontrollera vårt eventuella tv-innehav. En man med gubbkeps och kula på magen som inte verkar tro mig när jag säger att vi flyttade in igår, jag måste förklara att vi jobbat som tokar för att få bort alla lådor och påsar men när han tittar genom rummet blir blicken dimmig och han suckar "Åh, en stringhylla! En sån hade jag i mitt rum när jag var liten..." och sen blir det alldeles tyst en liten stund. Så berättar han om sina barn, om den som föddes 1981 och om sladdissonen som blivit den sista. Sen säger han motvilligt hej då, klappar sig på fickorna efter godis till Knappen men det var slut just idag och så försvinner han nedför trappan medan Knappen pekar och säger "farbror".