onsdag 30 december 2009

Förlösande förlossnings-tv

"Förlossningskliniken" på tv. Jag frossar såna här program, när jag kan. Innan Knappen gick det inte att föreställa sig en förlossning och nu... nu känns det som att det hände någon annan, men att jag bara råkar minnas det.
Ett tag trodde jag att jag på riktigt var så opåverkad av hela händelsen. Så hade jag en snack med min bästa kompis om det och plötsligt kom massor av känslor och körde över mig som ett ånglok och där stod jag, förvånad och överraskad, och storgrät. Den där distansen som lagt sig mellan mina känslor och förlossningen känns så fruktansvärt tråkig. Och när jag kollar på de här förlossningsprogrammen grinar jag och det är så skönt! Då kommer jag liksom närmare hela upplevelsen igen. För jag vill minnas allt. Som det var. Det är ju trots allt det sjukaste, värsta, tuffaste, mest surrealistiska jag varit med om.

(Nu har uttrycket "kräks lite i munnen" dykt upp vid tre, helt oberoende av varandra, tillfällen på tre olika bloggar på två dagar. Det finns något lätt effektsökande över det uttrycket som får mig att kräkas lite i munnen. Förlåt om jag trampar på tår. Love hurts.)

Amaryllis idag


tisdag 29 december 2009

Amaryllis

En (otippad) Darin-spya

Jag har varit ganska aggressivt inställd till Darin ett tag nu. Hörde en intervju med den gamla Idol-vinnaren på radio för ett tag sen. Jag minns så himla tydligt hur Darin, några månader efter vinsten, log lite försynt mot en programledares fråga om tjej-fansen och sa att det är roligt för alla är så glada! Han var ung, grön och charmig.
Häromdagen fick han frågan vilken som var hans favoritmaträtt och snabbt som ögat kom svaret "Skaldjurspasta". Intervjuaren log lite och sa att när han fick frågan för ett par år sedan då var det en burgare på grillen med grabbarna som var favoriten, och gjorde en liten blinkning till den då nyblivna Idolen som fortfarande var the boy next door som tyckte alla tjejer var så glada.
Men en sån parallell ville inte mr Darin vara med på. Han kunde inte bjuda på ett litet smil ens. "Nej. Skaldjurspasta." Sa Darin. Och slängde igen den dörren rakt i ansiktet på en annars glad radio-tjej.
Sen fortgick resten av intervjun i samma anda. Darin svarade enstavigt, på gränsen till otrevligt med det karaktäristiska lilla frågetecknet bakom varje svar som insinuerar att den där frågan var väl rätt korkad ändå?

Jag gillar inte Darin, varken då eller nu, jag skiter i Darin för att vara ärlig, men jag har inte kunnat släppa hans sketna attityd, hur han tog det där jätteklivet från naiv, nästan dumsnäll till arrogant von-oben-kändis. Så jag tänkte att om jag skriver av mig lite här så kanske jag kan gå vidare sen. In i ett liv utan Darin och dåliga Coldplay-covers. Eller andra Idoler för den delen.

Vill.ha.nu.

Idag har jag siktet inställt på konsumtion. Alltså, det kanske är fånigt. När andra får en kick av helkroppsmassage så går jag hellre hit och gör av med mina pengar. Har laddat i flera dagar. Ge. mig. papper.

måndag 28 december 2009

Astrid Lindgren-tvivel

Vänta lite. Jag blev inte riktigt klar med Emil-temat.
På jobbet har jag flera gånger träffat folk som inte velat låta sina barn läsa Astrid Lindgren pga de värderingar de här föräldrarna tycker att hon förmedlar. Pippi är materialist, dessutom rik och köper sig sina vänner med saker. Jag har alltid tyckt att det är att överreagera och övertolka, jag läste Astrid och så himla galet ställt blev det ju inte varken med värdegrunder eller världsbild.
Men nu sitter jag här och kollar på Emil i Lönneberga och blir fly förbannad.
Jävla Krösa-Maja! Vem är hon att ränna runt hela byn och redovisa en lillkilles pojkstreck som om det var svartkonster han höll på med? Och vilken jävla by, full med vuxna människor, samlar in pengar för att ge till en mamma så att hon ska kunna skicka iväg sin lille son ensam till Amerikat, så att alla ska slippa honom. Och att ha en familjesituation där varje hyss, som ju dessutom oftast är misstag eller välmenade saker gone bad, leder till att mamma sliter tag i ungen för att i full karriär få honom så långt från pappa som möjligt!
Är det inte lite stört? Eller har jag bara tagit plats i mina gamla kritiska kunders skor?

(Och då har jag inte ens kommit fram till mitt stora hat-objekt: den snuskigt självgoda Madicken...)

Det onda barnet som förtjänar att skeppas iväg till Amerikat.

Måndagsblandning

Måndag och jag älskar att inte ha något planerat.

Somnade igår kväll när jag nattade Knappen. Vaknade vid 3 inatt och gick upp för att borsta tänderna och blev helt sjukt störd för att hjärnan var full med J-Lo. Hon sjöng och wailade och hade sig och försvann inte förrän jag kom tillbaka till sängen och blev knockad av hur galet söt Knappen är.

A har köpt ny tandborste. När han plockade upp den ur förpackningen var den både svart och silver, hette Style-Tech (Style-Tech?!), lovade Ultra Performance (vem är det som ska leverera egentligen? Tandborsten eller A?) och var dessutom signerad med Design by Pininfarin (Aah...?).
Äntligen en tandborste för den moderna modemedvetna mannen. A summerade: "Det mötet hade man ju velat vara med på."

Nu smälter det och blir tung blötsnö, slir med bilen och ishalka på trappan.

Mellandags-rea är skit.

Varför skriver Emils mamma upp alla hans hyss i en bok? Varför är Krösa-Maja en så osoft skvallerkärring?

Hujedamej.

söndag 27 december 2009

Trängselskatt i busken?

Det förekommer en hel del trafik här på tomten om nätterna. Tydligen.



lördag 26 december 2009

Gräsänka 23.15



Avatar väcker gammal kärlek

Sofia är kvar. Äpplet är kvar.
Avatar. Jag grinade säkert en fjärdedel av filmen. Jag är ingen sci-fi-tittare, däremot en bättre serie-läsare och äntligen kände jag i biosalongen som jag kan känna när jag läser en riktigt bra serie. Det var så...fint. Jag fick vara lite där, på Pandora, när det var riktigt riktigt tyst runt omkring kunde jag också varit en avatar som tjuvkikade bakom en självlysande vänligt sinnad buske.

Sen jag var 10 ungefär har jag läst Elfquest, en serie om ett alverfolk som lever i skogen i fullkomlig harmoni med naturen, rider på vargar, tankeläser, jagar, älskar och existerar bara i nuet. Det är den oövervinnerliga kärleken och hängivenheten till sin flock, det intima bandet till djur och natur, den hårfina men avgörande gränsen mellan individen i gruppen och gruppen inuti individen, som fått mig att älska serien sedan jag var liten. Det är samma kärlek nu som då.
Och det är just den här strängen i mig som Avatar spelar på. Historierna har flera likheter och när jag ser Avatar känns det som att jag också äntligen får se en liten bit av Elfquest's World of two moons. Något jag drömt om sen lågstadiet.

Här är han. Cutter. Chief of the Wolfriders. Min första kärlek.

Här är han igen. På mig, många år senare. Så mycket har jag längtat dit.

Avatar var sjukt fin. Den kritik jag i ögonvrån fångat upp om en sliten, nästan klichéartad kärlekshistoria osv, den slänger jag i soporna. Avatar (i 3D så klart) är rak, okomplicerad och får mig att gråta, skratta och känna mig lite rikare.

Pepp pepp

Idag ska jag få se Avatar. Det är möjligt att jag är en annan människa efteråt. Ungefär så ser förväntningarna ut. Återkommer. (Om inte den nya Sofia får en knäpp och startar en ny blogg på typ wordpress som bara handlar om olika definitioner av ordet meta.)

fredag 25 december 2009

Juldagen


Det bästa med vår jul är att den är liten och långsam. Så fort vi kommer innanför dörren till mammas lilla hus sätts hela resten av världen på paus. Varvtalen går ner, pulsen sjunker, en ridå dras för utanför fönstret, allting flyttar sig lite närmre.
Tidigare på dagen passerar vi min pappa och i hans trapphus står en julgran. Just den här julgranen är den perfekta illustrationen på den julstress vi i övrigt lyckats undvika.


Den som klätt den här granen har mycket riktigt slängt upp de röda, glittriga snöflingorna, men inte haft tid att ta isär dem och hänga dem en och en runt om i granen, utan helt sonika låtit dem sitta ihopbuntade på ett ställe. Ska bostadsrättsföreningen prompt ha en gran i hallen så får de hålla till godo med det den stackaren som fick i uppgift att pynta hade tid med. Fling-helvetena hänger där, vad mer önskas?

På blocket i morse låg 7000 nya annonser med ordet "julklappar" i.

Idag äter vi brunch med äggröra, pannkakor och croissanter, lämnar inte pyjamasbyxorna.
Ikväll går vi hem till mamma igen för att äta rester och, för en kväll till, dra för ridån.

Hoppas ni haft en skön jul.

onsdag 23 december 2009

Lycka:

Sunes sommar på tv. På allvar, förutom A och Knappen så är Sunes sommar något av det bästa jag vet. Jag blir fånigt glad!



(Insåg precis att om man går tillbaka i bloggarkivet till förra julen så är det precis samma melodi. Då ville jag också ha Planet Earth och Sunes sommar. Och Karl-Bertil Jonsson. skönt att man utvecklas.)

Dan före dan

Julklappar i sista stund är livsfarligt. När det absolut ska köpas, då lossnar liksom behov/vill ha-filtret och faller bort och genast måste man ju få unna sig en klapp till sig själv. I det läget ska inte jag vara i bokhandeln. Köpte lika många till mig som till Knappen. Ursäktade mig med att jag säkert hade köpt dem ändå. Den här tex:


Jag kan vara på väg att gräva min egen grav här eftersom jag storgrinade redan när jag bara bläddrade i den för första gången på jobbet, långt innan Knappen kom och gjorde mig till den totala gråtmilda svampen.

Och så köpte jag den här på impuls.


Lite tragikomisk familjeberättelse skadar ju aldrig. Mer om den finns att läsa här.

Annars är min enda julönskan att få sjunka ner i soffan med lite glögg och bränna igenom Planet Earth-boxen och somna på A's axel till Richard Attenborough's röst medan det fortsätter snöa utanför fönstret.

tisdag 22 december 2009

måndag 21 december 2009

Han gick genom grinden, över till grannen

Jo,

och så fick jag svininfluensan:

Mina 30

Idag fyller jag 30. Det känns bra. Vi firade småskaligt igår med de närmaste få. För en gångs skull hann jag vara med på mitt eget kalas och det är något jag varmt rekommenderar.
Här är två av mina presenter, det bästa av två världar:



Eftersom jag bara njutit 3'ans under i några timmar så vet jag ju inget med säkerhet men jag inbillar mig iallafall att den här nya siffran kommer i sällskap med en viss trovärdighet som 2'an inte har. 2'an kan komma i sällskap med en annan 2'a och då är man ju ett barn nästan. Eller med en 8'a och då förväntas man åtminstone ha ett halvstadigt arbete. Men man kan aldrig så noga veta.
Men 3'an. Det är en helt annan business. Då är man ju klar. Då kan man ju bara köra på, de värsta frågetecknen är redan röjda ur vägen. Dessutom har vi ju barn.
Men vad vet jag. Jag är ju fortfarande grön i 3'ans land. Men jag känner att yxan helt klart har någonting med allt det här att göra. Och en och annan volang.
Vi får se.

lördag 19 december 2009

A ser Avatar

Igår var A på premiären av Avatar. Det var också första gången vi fick säga vi fick ingen barnvakt så jag och Knappen hängde hemma. A har följt James Camerons arbete med Avatar sen 90-talet någon gång så att den var färdig och skulle gå upp på bio har legat som en emotsedd högtid i vår tillvaro. En vägbula var trailern som vi under högtidliga former såg på nätet för ett tag sen, förväntningarna grusades något och frågorna hopade sig.
Så, igår kväll, ringer han på vägen hem efter bion och det är inte många gånger under vårt förhållande jag hört honom så rörd och uppfylld och lycklig. Att filmen rent tekniskt skulle vara revolutionerande visste vi men hur och om det skulle översättas ut i salongen återstod ju att se.
Utan att försöka ge mig på A's upplevelse för mycket (kanske vill han berätta för er själv någon dag?) så hade han varit någon annanstans och kommit tillbaka. Att ha upplevt något verkade vara ett alldeles för luddigt och vagt begrepp. Han hade varit utom och bortom.
Jag kan inte se filmen fort nog. Jag vill känna det som fanns i hans ögon när han kom hem.
Det kan låta stort för en film, men tänk bort allt du tror du vet om 3D och den slöja av sci-fi det har och tänk dig istället att det händer här, framför dina ögon, som genom dina egna ögon. Att vara i, inte fuska sig in.
Typ. Jag vet ju inte. Än. Men jag såg A när han kom hem. Och det var något helt annat.

fredag 18 december 2009

Att få vatten på sin kvarn är ibland

generande uppfriskande. Den här såg vi idag:
Jag och A har diskuterat, dissekerat och kräkts stadsjeep sen vi flyttade ut hit. Det finns ganska många härikring. Tyvärr.
Och idag kom den här vår väg, som pricken över i'et i Silfverskiöld.
Inte nog med att man kör omkring i ett vräkigt miljömonster för halva miljonen, man har dessutom betalat extra pengar för att ta bort Audi's eget Q7-märke från bilen, för att göra vadå?! Pynta ännu mer pengar för att köpa tillbaka det till sin registreringsskylt istället! What the!
En fotolärare jag hade på folkuniversitetet en gång hade som medicin för de uppmärksamhetstörstande eleverna att vi stannade upp ett ögonblick hela klassen och pekade på personen ifråga så att han skulle känna sig riktigt sedd. Inte den mest pedagogiska metoden men effektiv när det gällde att få pratkvarnar att pausa lite.
När vi gick där över parkeringsplatsen ville jag stanna, peka på föraren och lugnande förklara att Vi ser dig, ta det bara lugnt, vi ser dig. Och din bil. Oroa dig inte, allt kommer att bli bra.

Det hela var så absurt att A blev inspirerad och stämde upp i ett improviserat en-manna-luft-rockband som höll konsert komplett med riff, dålig engelska och trumsolo hela vägen hem i Gubbkepsen som plötsligt framstod som charmigare än någonsin.

Här är dagens bild och min julklapp till mig själv:

torsdag 17 december 2009

Men egentligen vill jag bara ha varm choklad

Så här är den alltså, vintern. Vi avslöjar oss som gamla stadsbor när A antilop-studsar genom drivorna ner till bilen för att han inte äger ett par rediga vinterkängor. De jag har är stadsskor som poserar som landetkänga.
Allt blir bakvänt med så här mycket snö. Iallafall första dygnet. Jag pulsar genom 20 cm snö och lyckas bli blöt nästan till knävecken, för att komma ner till vägen för att gå en liten promenad så att Knappen somnar så att jag SEN kan skotta. Det där med att åka och handla kan jag glömma för jag tror inte bilen kommer upp för backen på tillbakavägen. Och att vi skulle lämna den där nere och gå upp funkar ju inte heller eftersom det är plogat men inte sandad och snorhalt och mina s.k vinterkängor har typ flat sula. Va? Vilket liv.

En grej som är bra med Gubbkepsen däremot är att den har glastak. Så här fint kan det bli då. Det är som att vara under vattenytan och hade jag varit något yngre eller lite friare hade jag lekt ubåtskapten på allvar.

Torsdag 09.34



onsdag 16 december 2009

Annat mörker

Mystiskt tema på dagens bilder. Lika svart är det utanför fönstret. Den där väggen av mörker. Inte ens en vägg, snarare ett ingenting. Snö när jag lyser ut med ficklampa. Knappen sover. A pluggar. Någonting skönt lägger sig till rätta.








(Eftersom jag av outgrundlig anledning inte kan klicka på kommentarerna i förra inlägget får jag svara här.
LillaGrå: Hör dig. Har en hel gäststuga full...
Anonym: Lövet, ja... Imorgon kanske ..;)

Sakers natur part II

Här är bildbeviset på när jag tar mig i kragen och stiger ur karaktär.
Barret has left the building. Tack, LillaGrå, för välplacerat pepp!
Nu ska jag ta i ut med det där lövet som jag vet ligger under byrån.

tisdag 15 december 2009

The miseducation of Charlotte Perrelli?

Imorse när radion gick på spelades en av mina hat-låtar; "Hero" med Charlotte Perrelli. Anledningen till att den ligger på min sämsta-lista är inte att det är en dålig låt, som man kanske eller kanske inte tycker, utan textraden i låtens klimax "Heroes can live on their own, but heroes never die alone".
Jag och A har stött och blött detta både en och tre gånger för i min värld så är det påståendet rakt upp och ner fel. Som gammal superhjälteserie-läsare tror jag mig veta att det är helt bakvänt!
Det är ju precis det här som är hjältens sorg och öde. Att han (eller naturligtvis hon) beundras och hyllas men i själ och hjärta är en ensamvarg som kommer att dö tyst och obemärkt, i en enkelsäng i en lägenhet som ingen visste fanns, och hittas först när grannarna klagar på dålig lukt i det ostädade trapphuset. Har han tur kommer hans hjältedåd att bli ihågkomna men då har tidningsutklippen redan börjat gulna och barnen är vuxna. Så ser det ut i världen.
Så, nej, Charotte Perrelli, du har fel. Heroes do die alone.
Eller är det jag som är bakvänd?



(Nåt annat bakvänt är det skelett hon förvandlats till, för övrigt. Packa in henne i lite kläder och skeppa iväg henne dit hon kan äta upp sig, för som hon ser ut här gör mig bara illa till mods. Ingen liten tjej eller kille i världen får någonsin tro att det här är eftersträvansvärd skönhet. Det kan aldrig sägas för många gånger.)

måndag 14 december 2009

En om dan, Xmas edition

Sakers natur

Det här är ett barr på kanten till vårt handfat på toan. Ett långt jäkla barr. Jag hittade det på golvet för ungefär en vecka sen. Då la jag det här. Precis ovanför handfatet sitter ett fönster. Så ansträngningen att lyfta armen, öppna fönstret och slänga ut barret skulle ta mindre än 5 sekunder och kräva ett minimum av kroppsansträngning. Men där ligger det. Dag ut och dag in. Inte ett dugg förvånad är jag.


(och ja, vi har rosarandig tapet i badrummet)

söndag 13 december 2009

Blogg-ångest

Sen jag började blogga så här regelbundet har jag funderat på att ändra min "om mig"-ruta till något mindre... fattigt. Mindre tråkigt och fantasilöst. På en post-it lapp på datorn har jag filat på en ny i en vecka nu. Den ska vara kortfattad men smart. Rolig men inte billig. Underfundig men inte överarbetad. Välkomnande men inte käck.
Ungefär nu inser ni ju omöjligheten i projektet. Det hela har tagit enorma proportioner. Jag har målat in mig i ett prestationshörn utan dess like. Det går inte. Jag kan inte leverera.
Vi får nog leva med katastrofen som den ser ut. Fattig i all sin tråkighet. Och jag får ta mig en rejäl titt i spegeln och inse att whatever.


Nu ska jag rädda Snusmumriken från Knappens lystna blickar och hungriga gap. Istället.

lördag 12 december 2009

Sommarkiosk i juletid

Efter att ha överlevt en rekorderlig promenad med mammagruppen (jobbar fortfarande på att försonas med faktumet att jag numera faktiskt ingår i armadan, även om jag inte lever under uppfattningen att en barnvagn berättigar mig till företräde och/eller ensamrätt av gemansamma utrymmen i det offentliga rummet), bestämde jag mig igår för att det var dags att träda ner i världen nedanför backen.
Det gick över förväntan, dvs den fruktade vägen upp igen. Där nere såg det ut så här:




Nästan som sommar. Fast idag ligger snö.
När vi kom hem idag åkte vi genom sinnebilden av ett jullandskap. Tror jag ska ge mig på samma manöver imorgon. Vår sommarkiosk har annonserat julöppet på handskrivna skyltar längs vägen och lovar glögg, bullar och klappar.
Och när det händer så stora saker måste man ju undersöka.

Helomvändning

Jag har tyckt att Markus Krunegård är det mest enerverande och överskattade sen... länge. Sjukt jobbig röst som inte alls lämpar sig för sång och fjantiga texter och jag vet inte allt som var fel med honom.
En dag vaknar jag och har ändrat mig. Jättekonstigt. Hörde "Jag är en vampyr" för tusende gången och lyssnade plötsligt. Tänkte; va fan?! Markus, vicken kille!
Idag har jag och A suttit i bilen och hyllat honom för det helt bedårande Yeah! som avslutar refrängen i "Hollywood Hills".
Men det får ni lyssna på någon annanstans.

fredag 11 december 2009

Kvällens tv-tips

St Eriks musikalklass förgyller en blek fredag

Hörde slutet på en uppfriskande dålig julkonsert på p4 i bilen på väg hem. Kutym är ju att julsånger framförs nästan sakralt vackert men den här kören var av slaget en massa folk som råkar sjunga samtidigt. Oss är en freelsaare född (stockholms-e'n och starka öppna a'n, jättevackert.) Det hela visade sig vara en musikalklass som stämt upp tillsammans, som ett litet sidoprojekt mellan jazzdans-lektionerna. Spexet lurade precis runt hörnet, utan tvekan.
P4's reporter Lasse blev så rörd att han grät.
Det var ett fantastiskt ögonblick.

torsdag 10 december 2009

Satan takes a holiday!

Det här är Knappens tuffa gudfar. Han och hans tuffa band Satan takes a holiday är nominerade till Årets Rock/Metal på P3 Guld för det självbetitlade debut-albumet.



Dessutom finns den eminenta bloggen här, som skrivs av ingen mindre än bandets vackre manager; A!
Naturligtvis finnes även myspace, twitter och facebook.
Lyssna, njut och håll tummarna den 19e januari!

En om dan, morgon&kväll

Så här började dagen:


Och så här slutade den:


Jag kan inte bestämma mig för om jag ska falla för den jobbigt åldriga impulsen att sätta på tvn för att lyssna på fisförnäma kommentarer om Nobel-middagens klänningskavalkad.
Det är min, i förnekelse begravda, veckotidnings-ådra som vaknar till liv och vill ha sitt. Den kommer få det bästa av mig ikväll. Jag känner det.

(fuskar med ytterligare en av gårdagens En om dan)

onsdag 9 december 2009

Stor knappdag

Knappen har fått en tand (fanfar). Jodå, 3,5 månad in i varandet och redan man.
Nya frågor dök naturligtvis upp, som: vad ska vi göra med den? Ska den borstas?
Ringde bvc och benade i situationen.

Senare på kvällen, när de myser i soffan, hör jag A säga till honom: "Du. Du får inte bli stor för fort."
...




tisdag 8 december 2009

Dagens bild

Om julklappar

Ju äldre vi, och släktens barn, blir desto roligare blir det med julklappar. Det är kanske tvärtom mot vad man skulle tro, och speciellt sen "de vuxna (numera) inte köper till varandra". I förhållande till min bror är jag vuxen, men inte till hans barn då vi ger varandra klappar. I förhållande till mina föräldrar så har jag sett till att jag räknas som barn, vilket öppnar för att jag ska kunna ge dem klappar. De senaste 5 åren har mamma&pappa envisats med att deklarera att i år blir det inga klappar, men ingen av dem har kunnat stå för det när dopparedagen väl kommer.
Men det som har hänt är att kvantiteten har bantats och det har liksom blivit en mysig litenhet kring gåvogivandet.
Så idag har jag köpt några stycken och eftersom jag har the big 30 coming up så har jag tagit mig friheten att skaffa en önskelista.
Jag generar mig inte.
De här, ganska fula men helt oemotståndliga skålarna har jag talat om för mamma att jag vill ha:

måndag 7 december 2009

A's förälskelse

A sitter ute i soffan och pratar med sin nya iPhone. Med, inte i.
Behövde bara säga det.

På halvstång

Dagens skratt

Snubblade över den här idag:



(Tack Fredrik Welander för dagens skratt :)

söndag 6 december 2009

Kärlek en söndagkväll

Jag med 6,5 kg jättegnällig bebis som inte tycker någonting alls är bra och har gått från omotiverat stortjutande till ett konstant oupphörligt gnylande. Att vara i famnen duger nästan men man får under inga som helst omständigheter sitta still, bara gå. Runt runt.

A i soffan med 1/2 liter Ben&Jerry's chocolate chip fudge chocolate chip cream chocolate chocolate dream chunk chocolate icecream och glass runt hela munnen.

Han ställer sig upp. Räcker fram skeden.

- Ska vi byta?

Det är kärlek det.

2:a advent

Klädd för svt's temakväll

Hade glömt bort den här grymma tishan. Köpte den i slutet av graviditeten för att påminna mig själv om att en dag skulle jag få tillbaka min kropp och då skulle jag ha den här på mig. 3 månader senare och den sitter som en smäck. Och Sharkwater satt åter igen som en käftsmäll.


lördag 5 december 2009

Sharkwater på svt2 just nu. Släpp datorn och sätt på tv'n.

Apropå att döpa sina saker.

Jag har ett luftgevär som heter Talulah.
Jag är en fredsälskande person som försöker tänka på miljön, bor i skogen och tycker om att skriva poesi och sticka raggsockor.
Vad är det som gör att av alla grejer som kommit i min väg så är det bilen och ett (tämligen ofarligt men än dock) vapen som fått ett eget namn?

fredag 4 december 2009

Mörkret igen

Har precis varit ute och mörkertränat igen. Stod jättelänge ensam på mammas tomt i kolsvartet. Där fanns såna här läskiga grejer:




Det blir lite bättre varje gång.

Imorgon ska jag skaffa den här. Till Knappen, men mest till mig. Den ska jag läsa istället för Herta Müller för nu skiter jag i henne.

torsdag 3 december 2009

A döper bilen

Idag har bilen äntligen fått ett namn. Det har varit ett smågrått moln på vår himmel att vi inte hittat rätt namn till den. Det kan hänga ihop med att vi fick byta vår förra bil, som vi älskade och därmed döpte till Optimus Prime, till den här trötta kombin bara för att barnvagnen inte gick in i OP. Det var ett sorgligt ögonblick när vi stod där på trottoaren utanför Babyproffsen med den nya fina vagnen och insåg att i den här striden förlorar vår kära, bara ett år gamla, finbil. Att den nya inte ens kunnat uppbåda inspiration nog att kläcka ett namn säger väl sitt. Till och med lillbilen har ett; Prutten. Men idag kom det tillslut efter en tre månader lång graviditet. A levererade.
Så nu har vi alltså Gubbkepsen. Varken mer eller mindre.

Lämnar man kepan hemma och går istället kan man få se såna här saker:




Rådjursmorgon

De här tre gillar också våra äpplen. Det är andra gången den här veckan jag kommer på dem med att palla.