Depeche Mode och ungdomen

Det var tillsammans med min kompis Johan som jag stod tre år i fotolabbet i min gymnasieskola, vimmelkantig av för många och långa timmar i kemikalieångor och mörker. Vi sprang runt i skogen med skolans Hasselbladare och tog svåra porträtt på krossade tonårshjärtan och i trean stängde vi in oss i skolans källarkatakomber med en super8-kamera, ett gäng dammig rekvisita och gjorde gravallvarlig svartvitkornig musikvideo med Anton Corbijn's bildspråk som ouppnåelig dröm. Det var i det där fotolabbet en av mitt musikhus grundpelare cementerades i samma stund Johans en dag hade med sig Depeche Modes "Violator". Han var inbiten sedan barnsben (Jo, sant. Det finns historier om hur han som 8-åring bygger lego och nynnar på "Stripped") och matade på med "Music for the masses" och "Songs of faith and devotion" och än idag har jag honom att tacka för några av mina första och största musikupplevelser.
Häromdagen lunchade vi ju, för första gången på år. Och han hade med sig en liten present. Ett Depeche Mode-korsstygn han gjort i mellanstadiet. Det är så fint att jag smäller av. Violator-rosen, Construction time again-hammaren, Some great reward-kedjan. Kärleken i en 11-årig kille på syslöjden som har ett favoritband över alla andra när resten av klasskamraterna på sin höjd får en Absolute Music-platta i julklapp.
Jag blir alldeles rörd. Ett litet mästerverk som förtjänar inget mindre än mycket kärlek och en hedersplats.

Ett upplyst folk

Läser på Depeche Mode's turnéblogg:
"Stockholm's Globe Arena was by far one of the coolest architectural gigs we've seen on tour; it's the largest hemispherical building in the world. It's essentially the Epcot Center of rock and roll. For the Swedes, it's a solar representation of the sun."

Jag älskar den sista meningen. Äntligen exotisk! Jag vill dra på mig fleecetröjan och täckbrallan, springa upp på berget, lyfta snöskyffeln mot himlen och ropa "I am a Swede!"
Och det som jag bara trodde var världens största golfboll av akustisk härdsmälta är egentligen en avbild av solen! Från och med nu ska jag alltid göra någon typ av solhälsning när vi rullar ut på Nynäsvägen. Jag ska djupandas och mässa och pay tribute. I am a Swede, You are not a giant golfball but the Sun.

Dessutom tycker Depeche om den progressiva idén: "The guys loved the forward-thinking concept."

Jo tjena.

Nä. Här är min solar (!) representation of the sun:
Äntligen morgonsol i köket och Knappen upptäcker sin egen skugga.

Depeche Mode

Det blåa kluddet på bilden är Depeche Mode på Globen ikväll.
Gamla rävar som blivit ytterligare lite äldre. Ungefär så.
Kanske ett par höjdpunkter; Enjoy the silence, Home, Never let me down again. Och så ett extranummer, pepp pepp kanske får vi oss Everything Counts iallafall. Men Martin Gore kommer ut och klämmer i med den mest oinspirerande Dressed in black jag hört.

Ja, det var ju trevligt.

Men trevligast var att vara ute med A och Y.

Musikhuset #3

En stanna-inne-och-lyssna-på-sina-bästa dag. Mjukisbyx-lyssna.
Jag upptäckte Depeche Mode när jag var 15 år i ett mörkt rödskimrande fotolabb, där jag stod lutad över framkallningsbad och såg pretentiösa och överarbetade kompis-porträtt träda fram på pappret. "Violator" var som en oväntad och sedan oumbärlig present. När jag väl fått den förstod jag inte hur jag kunnat leva utan. Depeche-pelaren i mitt musikhus kommer alltid stå med alla lampor släckta och lukta framkallningsvätska. Här lades första stenen: