Dagen som aldrig riktigt började.

Det regnar hela tiden. Vaknar sent eftersom det aldrig blir riktigt ljust. A är sjuk, Knappen går runt i bara blöjan hela dagen, hostar lite och säger att det är lördag, dagis är stängt och man får pyssla med annat.

Åska och litteratur.

Åskan i söndags, folket.
När jag var liten brukade jag och pappa sitta insnodda i filtar under taket på altanen när det åskade medan pappa ljudlöst överförde sin fascination för oväder på mig. Vi letade blixtar och räknade sekunder. Fortfarande kan jag bli alldeles varm när det dundrar utanför och öppnar fönster på glänt för att höra så bra som möjligt.
Men i söndags morse. Jag såg inte själva blixten men den slog i ögonen som en fotoblixt och smällen som kom strax efteråt skakade i golvet och väckte A som trodde att det sprängdes utanför huset. Knappen stod brevid mig med klotrunda ögon och för första gången, när han öppnade munnen och sa "Åcka!", var det obehagligt. Det var lite för nära och i huvudet snurrade att jag måste stänga av allting, de här gamla skruttiga elledningarna, hur kan jag förklara för honom vad det är, jag måste förklara världen, vart ska vi ta vägen, är det nu vi sätter oss i bilen?!
För er som läst "The passage"; tanken slog mig att åskan just då i kontrast till de där stora barnögonen var som virals getting into the Sanctuary.

Ledig på jobbet.

Vad är upp med vädret? Det känns som att himlen tagit ett djupt andetag och håller andan. I två dagar har regnet hängt blytungt i luften, jag har konstant lock för öronen och pulvret i Knappens vällingpaket har blivit cement. Men det kommer inget. Det bara väger och väger.

Jag har varit ledig i en vecka och idag var jag förbi jobbet och kollade läget. Vi ska, efter mycket om och men, få större sortiment på några avdelningar, bla min; engelsk pocket. Äntligen saluför vi oumbärlig litteratur så som James Freys "The final testament of the holy bible", Joseph Conrads "Heart of darkness" och Neil Gaimans "American gods". Jag blev så till mig att jag släppte mina påsar i en hög på golvet och drog suckande fingertopparna över bokryggarna i gott och väl en halvtimme. Lyckan.

När det är blött och blankt och fotavtryck i mossan.

Dynorna, duken, jackan, skorna. Alla glömda ute i spöregnet. Ibland ser det ut som om någon rest sig och gått härifrån bara. Förvirrad kanske, barfota, rakt ut i skogen.

Höstlängtan

Snart är det höst. Så fort värmeböljan lagt sig och det regnar lite så tänker jag så. Snart är det höst. Fast vi inte hunnit ur första veckan i augusti ens.
Hösten är bäst. Inte nödvändigtvis av en massa poetiskt estetiska skäl (även om den där enda brinnande fantastiskt vackra veckan faktiskt är fantastiskt brinnande vacker) utan för att jag är mest bekväm då.
Jag stöter och blöter det här med mig själv varje år. Och kommer fram till ungefär samma sak. Folk är bäst med kläder på sig. Eller kanske är det jag som är bäst när folk har kläder på sig. Det är med en lättnad som gränsar till ren glädje jag börjar höstshoppa och föreställa mig alla lager av koftor och halsdukar som ska klä både mig och världen.
Och säkert bottnar det i någon lagom obekväm kroppsrelaterad osäkerhet men faktum är att jag kände så här även förr när jag var den där smal-versionen av mig själv. Det är säkert ett hopkok av parkhängs-ångesten, kompisfrossan, den stora ohejdbara sommarlyckan som ska infinna sig, allt naket brunbränt vältränat.
Icke desto mindre. Instängd med snor och host och feber, spöregn utanför och film som man kan somna till; åh vad det ska bli mys med höst.

Hemma

Hemma igen. Det har hänt så mycket och ingenting den här veckan. 428 bilder tankade jag in i datorn nyss. Jag ska sortera dem, sen visa lite, försöka göra de senaste dagarna rättvisa om det går. Kanske imorgon.
Det var underbart borta. Det är skönt att vara hemma.

Regn

Jag började lyssna på regnet klockan 5 imorse. Jag vaknade och somnade igen och regnet rasslade genom träden och porlade i tunnan utan slut. Nu, timmar senare, står fönstret på glänt och regnet låter som vind, eller kanske tvärtom. Gräsmattan är djupt och glänsande grön, utanför grinden samlas vattnet i stora pölar under bilen, den kvarglömda barnvagnen är dyngsur, i skottkärran stiger långsamt en sjö från botten. Jag tänder lampor i köket när jag rör mig där inne, Knappen väntar i sin stol och tittar på när det forsar ur stuprännan.
Det fina med regn är hur det förminskar världen.
Det säger: stanna inne du, det regnar runt husknuten också.

Marknadsföring 1.0

Äntligen

Plötsligt hör jag det. Först som ett sus, ett bakgrundsbrus. Jag håller andan, stänger av ljudet på tvn. Jo, där är det.
Jag måste gå och titta. Och det är kolsvart ute men under lampan glänser trappan mörk och våt och stora tunga droppar regnar över däcket och det låter som hundra små fingrar mot trät.
Regn. Sköna, sköna ljud.