onsdag 29 februari 2012

Hemma sjuk.

Väntar på posten. Som man gör.

söndag 26 februari 2012

Om värdet som borde vara självklart.

Jag ska hålla mitt löfte att tala om vad jag tycker om folk som förvånas över att barn- men framför allt ungdomslitteratur kostar lite pengar. Jag har till och med mött kunder på jobbet som tittat på prislappen på ungdomsböcker och utbrustit "Va?! Den kostar ju lika mycket som en RIKTIG bok!".
På riktigt, de säger så.

Under hösten har vi genomgått en säljutbildning på jobbet. I ett delmoment skulle vi ta med valfri vara till ett möte och sälja in den till varandra. Jag tog med Christina Herrströms ungdomsroman "Tusen gånger starkare". Det är en historia om könsroller, sociala strukturer och makt. I min säljpitch gick jag loss ordentligt med klyschan och sanningen att litteratur är kunskap och kunskap är makt, makt att förändra. I egenskap av bokhandel sitter vi på en alldeles förträfflig möjlighet att påverka och sprida all möjlig sorts litteratur som är viktig, kanske särskilt till unga människor.
Den allra enklaste förklaringen är den här: Jag önskar att någon hade satt en bok som "Tusen gånger starkare" i händerna på mig när jag gick i högstadiet. Det hade förklarat och tydliggjort vissa saker som jag själv då inte förmådde eller kunde sätta ord på. I allra bästa fall hade jag fått styrka och mod att ifrågasätta eller åtminstone diskutera tex könsroller och makt, sånt vi alltid kände av i ryggmärgen men inte kunde formulera.
Är det inte en nyckel för framtida förändring att ge de som är unga idag kunskap, insikt och verktyg, även i tonåren och genom andra kanaler än bara skolan? Eller är unga bara en slasktratt i vilken vi häller en sliskig Idol/Big Brother-häxa tills de äntligen gått ut gymnasiet, fyllt 20 och uppnått en ålder då det är dags att kallduschas med "de riktiga frågorna"? Jag vet inte hur jag annars ska tolka ovanstående kundcitat. Man måste förstå att inte underskatta ungdomslitteraturen. Den vågar, precis som ofta sina läsare, ta tag i stora frågor och väjer sällan för käftsmällar och sanningar. Visst finns det skit, men skit finns överallt. Och kanske låter det hela något högtravande, kanske överdrivet men so be it. Möjligheten finns där och den är stor.
Poängen är: chansen att få en unge/tonåring att tänka till om världen, kanske se sig omkring med nya ögon och ta sig en liten funderare, är inte det värt priset av "en riktig bok"?

torsdag 23 februari 2012

Yngsta tonåringen i stan.

Vi börjar morgonen med att bråka varpå Knappen surt lufsar in på toa, stänger dörren och LÅSER! I handen har han min telefon och efter ett ögonblick hörs "Boten Anna" med Basshunter där inifrån.
Knappen. 2,5 going on 14.

(Disclaimer. Toalåset går lätt att öppna utifrån och Basshunter har han hittat själv på youtube, det är ingenting som jag tillhandahåller. Några principer måste man ha.)

tisdag 21 februari 2012

Ett något spretig avhandling om jobbet.

Jag måste jobbgnälla lite. Det kan bli långt, ni får ursäkta.
Idag kom en estnisk äldre man in på jobbet, av typen gestikulerar-med-den-smala-glasögonbågen-klämd-mellan-pekfingret-och-tummen-vid-konsthyllan. Han var en pratglad person som började vårt samtal med att tala om att vi svenskar var skamligt ointresserade av engelsk litteratur. Nja, började jag försiktigt invända och försökte försynt påpeka att, som han såg, var hyllan med engelska rea-böcker ganska ordentligt, om inte mer, tilltagen inom både konst, musik och arkitektur än den svenska dito. Men han avbröt snabbt med att tala om att han kommit för att se "de normala priserna" och pekade på en reaprislapp och förklarade att de ordinarie priserna var rena rånet, en bok kostar ju "lika mycket som en skjorta!" och så pekade han på sin egen skjortklädda mage. Här bet jag mig i tungan för att inte ge mig in i en diskussion om varken produktionskostnader kläder kontra böcker (och nu talade vi dessutom konstböcker) eller för den delen den fysiska bokhandeln kontra näthandeln och konsumenters vilja (visserligen förståelig, jag delar den) att både ha kakan och äta den. Han skulle kika runt lite, avslutade han. Gör det! sa jag.
En stund senare hör jag honom i en ny monolog tala om för min kollega att vi placerat kokböckerna alldeles fel i butiken! Längst in i ett hörn! (Vårt största skyltfönster ut mot gallerian, tål att tilläggas). Det var faktiskt ju så att själen måste få sitt men sedan ska magen få sitt!

Jag kan förstå att det känns dyrt med böcker ibland. Att det kostar 230-280 spänn för en inbunden roman till exempel. Läser man mycket blir det mycket pengar, men därför finns det också ett stort pocketsortiment både inom skön och fack. Och nu kan vi dessutom ta in läsplattan och den billigare näthandeln i den ekvationen. Men vill man handla i den fysiska bokhandeln då är det ett helt annat spel.
Och det börjar långt tidigare. Ofta är det en lång lång väg fram till bokhandelshyllan som börjar hos författaren. Det kan ligga år av arbete bakom en bok, både vad gäller research och skrivande. Säkert inte en dans på rosor eller ett lapande av sol medan förläggarna står och rycker i en handduksflik som uppmärksamhetstörstande barn. Om man som författare fått sitt manus antaget på förlag då börjar nästa etapp. Det är läsningar, omläsningar, omskrivning, design, sättning, tryck, marknadsföring, distribution för att sen landa i en boklåda med både hyra, administrativa och personalkostnader. Och, icke att förglömma, de författare som kan försörja sig enbart på försäljning är försvinnande få.
Vi kan med det här i åtanke ställa oss den här frågan igen: hur kan en tröja på H&M kosta 49,50?

Jag ska inte moralpredika, jag handlar också på H&M och bokus, men det kan vara värt att ta sig en funderare ibland. Alla kan inte göra allt, men medvetenhet är key. Och om man hoppar över funderaren och tar det på plats, kan jag varmt rekommendera samtal över monolog. Kanske kommer vi fram till att det faktiskt ÄR för dyrt men då har vi ju också i samma flugsmäll gjort världen till ett lite bättre ställe genom att, som man säger, lyssna på varandra.

(Och vad jag anser om folk som häpnar över att barn/ungdomsböcker kostar pengar, det ska jag ta en annan gång.)

T minus 10 hours and 40 minutes.

Bok-rean börjar imorgon och jag ska stå tandborstad och klar på jobbet klockan 07.00. 8 ton böcker har vi packat upp på två dagar. 8 ton.
Det här ska jag ha:
"En stjärna vid namn Ajax" av Ulf Stark och oslagbara Stina Wirsén.
"Art Deco - The golden age of graphic art and illustration" av Michael Robinson och Rosalind Ormiston.

"Six feet under", säsong 1 & 2.

En försvinnande liten del av 8 ton men jag har lärt mig att banta min personliga bokrea. Hade jag den inte redan skulle jag köpa Jan Stenmarks "Storpack" också.
Så. Till alla er boknördar där ute: happy hunting!

fredag 17 februari 2012

Mina tjejer.

Det här är min bästa kompis och hennes yngsta dotter a.k.a Lillis, min andra bästa kompis, i sin tur fotad av sin storasyster a.k.a Liten, en annan av mina bästa kompisar.
Igår sågs vi på lunch, jag och Kråkan. En sån där snabb lunch, mitt i hennes pluggande, som bara skulle ta någon timme men när timmen var slut hade klockan gått 2 1/2 timmar istället. Men när någon man tycker väldigt, väldigt mycket om skrattar så här, då KAN man inte gå hem.

torsdag 16 februari 2012

Jag ger er: min son.

Knappen hade bestämt att vi skulle leka kurragömma, att han skulle räkna men också vart jag skulle gömma mig. Han ledde in mig i sovrummet, pekade på golvet rakt innanför dörren mellan sängen och garderoben och sa "Mamma gömma här!". "Okej" sa jag eftersom jag är en så snäll mamma och satte mig tillrätta medan han gick ut i vardagsrummet, la händerna för ögonen och räknade till tre. Just innan han var klar drog jag till mig en kudde från sängen och höll upp den framför mig. Och även om jag knappast blev mindre synlig med en kudde svävande i luften och ett par svartklädda ben under och även om jag gömt mig där jag blivit tillsagd att gömma mig så tänkte jag... jag vet inte vad jag tänkte.
Så döm om min förvåning när jag hör honom räkna färdigt, skrika "Nu kommer jag", springa raka vägen in i sovrummet, stanna upp en sekund, vända om, kuta ut i köket och bara "MAMMA?!"

Det var det där med knivar i lådan, indianer i kanoten, lemurer i buren och så...

Du undanbedes.

Helt osökt när jag stod i duschen kom jag att tänka på en parkeringskonflikt jag hade när vi bodde i stan för några år sen. Jag hade parkerat på Folkungagatan, lagligt mind you, klart och betalt. Eftersom jag inte behövde bilen på några dagar så fick den stå. På tredje dagen får jag ett sms av en annan för mig helt okänd och uppenbarligen sur bilägare som tycker att det är dags att jag flyttar på min bil, det "finns faktiskt andra som behöver parkera sina bilar också".
Okej. Utveckla gärna. På vilket sätt blir det mer plats för andra om jag flyttar min bil till ett annat ställe? Är inte summan ändå konstant? Och är det inte dags för dig att skaffa säg, en hobby? Som inte involverar att gnälla bakom en gardin, anteckna registreringsnummer, leta upp bilägare och börja sur-sms'a.

Sådärja. Nu fick jag det sagt. 5 år för sent men ändå.
Bilbild:

När tiden kom ikapp.

Imorse vaknade jag mitt i en déjà vu. Knappen hade, samtidigt som han mässade "Mamma gå upp, mamma gå upp!", lyckats få liv i en klocka jag trodde var för evigt död. Den stod där på byrån och tickade på ett högst farmorsaktigt sätt. Det här har hänt mig förut för många år sen och då skrev jag en liten text om det.
När jag kom hem idag tickade klockan på byrån. Mamma måste ha dragit upp den när hon var på besök, ljudet slet i den vanliga tystnaden och följde mig runt i lägenheten. Ingenting var sig likt med det där tickandet i bakgrunden. Väggarna mörknade, möblerna dammade igen och i tidningskorgen började pappret gulna. Över fönstren la sig stadssmutsen som en grå hinna, sipprade in vid karmarna och slog ut som svarta solfjädrar över väggen. I köket torkade en packning ihop och kranen började droppa. Jag tänkte att det var typiskt henne att dra upp klockan på det där viset.

Döden, liksom tiden, visar sig vara relativ.

Jag måste bli sämre på att städa undan saker.

Den där känslan när man hittar sitt stativ hängande på strategisk plats och tänker "Åh, här är mitt stativ, det var ju bra! Bra tänkt av mig att hänga det här!" och man sedan efter två dagars letande fortfarande inte hittat tillbaka till det där bra stället trots att man bor på 60 kvadrat med sammanlagt en (1) garderob. Den känslan.

Kl 10 en onsdagkväll i februari.

Kameran ljuger inte. Eller?

onsdag 15 februari 2012

32 år... När jämnar det ut sig egentligen?

Ringa ditten: check!
Ringa datten: check!
Ta beslut: check!
Fundera på livet: check!
Ha kris: check!
Vara pepp: check!
Ha självförtroendedipp: check!
Vara ambivalent: check!
Ta tag: check!
På djupt vatten: check!

Någonting har jag gjort rätt iallafall.

Igår: höll på att köra av vägen av stolthet när det plötsligt från baksätet hörs, helt spontant och med imponerande styrka: "THAARA! KOM UUT IVÄLL! JA ÄNTA I ÖNE THEVEN (ELEVEN reds.anm)! THAARA!"

Dessvärre kommer de här utspelen av sång ganska sällan varpå både jag och A krystat kämpar för att inte ställa oss och glo på honom alt applådera med armarna över huvudet i rädsla för att han ska sluta. Men när det händer. Då känns det som att få hjärtat uppumpat som en badboll.

tisdag 14 februari 2012

A recenserar Kungsholmen.

Utanför Kungsholmens gymnasium, lunchtid, tisdag.
"Kungsholmen... Det är så jävla trött här. Bara old folks. Och young folks som är rich folks. Eller, de är inte ens rich folks, de har bara solida jobb. På bank. De är inte ens bankirer, de bara jobbar på bank!"

måndag 13 februari 2012

Instagram me.

Idag går en eloge ut till Johanna som Instagram-supportade mig när jag i vanlig sist-på-bollen-anda var ute på hal is. Men bättre sent än ännu senare, I guess. Nu har jag Instagram iallafall (sofiaidfalk, om man skulle vilja)
Eftersom jag oftast slår dövörat till när det gäller sociala medier (har redan döende flickr-/google+-konton) så har era Instagram-profiler liksom flutit förbi mig. Det var dumt.
Kan ni inte avslöja er igen så jag får vara med? Schyrre?

Otroligt att inte ALLA tänker på Mount Everest HELA tiden.

Jag har inte tid att blogga. All hjärnaktivitet går fortfarande åt till att tänka på Mount Everest, titta på Mount Everest och prata om Mount Everest. Så här hypnotiserad har jag inte varit sen jag grävde ner mig i biografier om Helen Keller på högstadiet.
Ehm ja. Vi får väl se när dimman lättar och jag lyckas ta mig ner till base camp igen. *nerd*

fredag 10 februari 2012

Att försöka förstå en dröm.

Jag har tänkt mycket på Mount Everest de senaste dagarna. Igår var jag hos min bror och bläddrade i en bok om berget. Mount Everest är världens högsta berg, står över 8800 meter över havet. Toppen är bar svart sten, vindarna där uppe gör att snö aldrig kan lägga sig. Luften innehåller endast 1/3 del av syret på marknivå, det sjunker till under 40 minusgrader och blåser ofta storm.
I boken stod att man måste inte bara vara förberedd på de extrema fysiska påfrestningarna om man planerar att bestiga Everest, utan man måste också vara beredd på att se mycket död på vägen. På grund av förhållandena där uppe tar man sällan eller aldrig ner de som inte klarat klättringen. De stannar där, stelnade i dödsögonblicket som tragiska påminnelser om vilket högt spel man som bergsklättrare ger sig in i på Mount Everest. Bland många andra finns där uppe en tysk kvinna. Hon sitter på bergsidan, lutad mot sin väska, med ögonen fortfarande öppna och vinden fladdrande i håret, som om hon vilade. En annan klättrare frös ihjäl i samma ögonblick han föll på knä framför sitt tält för att dra upp dragkedjan, fastnade mitt i rörelsen och var bara borta. Med tiden slet vinden med sig tältet, men han sitter kvar med handen sträckt mot den möjliga räddningen som slant honom mellan fingrarna. En annan man insåg vad som väntade när kroppen började stänga av, lyckades via baslägret få kontakt med sin gravida fru i Nya Zeeland. De hade ett sista samtal över en raspig radiolinje, bestämde namn på sin ofödda dotter, sa det omöjliga till varandra, lade på och så var det över.
De kommer att stanna där, kanske för evigt, tillsammans med många andra som steg upp för att aldrig återvända. Fastfrusna i sin dröm, med snö som långsamt letar sig in mellan lagren av kläder som rör sig bara för vinden.

Men vem vet, blixten kan slå ner.

Sen jag träffade A och han flyttade in med sin enorma skivsamling har jag i perioder knarkat bandet Elbow. Jag kan inte sjunga särskilt bra, men jag erkänner mig vara en sann spegelartist; jag drömmer både högljutt och dansant när ingen ser. Har alltid gjort.
OM jag kunde sjunga skulle jag sjunga mig hes på Elbow-låtar. Min hemligaste dröm är att gå till en sångfröken. There, I said it. Glöm bort det nu. Lyssna här istället.

onsdag 8 februari 2012

Nä men så jag köpte ett rådjurshuvud idag.

Det här betyder förmodligen att det blir väldigt stressigt sen.

Under kvällen igår gjorde jag en milslång mental lista över allt jag skulle göra idag. Ringa en massa folk och så. Någonting med huset, tror jag. Full rulle var det iallafall och jag hade en klar och tydlig bild av vilka papper jag skulle hitta för att få rätt information till det där viktiga som jag skulle göra/säga/diskutera och som var tvunget att göras asap, pronto, helst igår.
Och så under natten, hjärnan bara *cmd+A, delete*.

Fika, någon?

tisdag 7 februari 2012

Liten resa, lång väg.

Vi har varit i fjällen i helgen. 6 tappra vuxna och 8 skogstokiga barn åkte lång lång väg till Funäsdalen för att överraskningsfira A's och hans systrars pappa på den stora jämna födelsedagen.
I många minusgrader har vi åkt pulka, ätit mat, suttit i snödrivor, pratat och druckit ett evinnerligt antal kaffekoppar. Det är tyst i fjällen, så där isande kallt och lugnt som det bara är nära berg långt hemifrån.

På vägen upp stannade vi i världsmetropolen Sveg och hittade Café Cineast. Om ni vill åka på roadtrip och ta en kaffe på okänd ort så ska ni åka till Sveg. OM det levde upp till sitt namn. Olika teman i varje rum. Jag menar Jaws/Silence of the lambs-rum! Jag sa: JAWS-rum!
Men det var så fruktansvärt läskigt där inne! Precis när jag tagit den här bilden och vände mig om för att gå ut stod det plötsligt en docka i full storlek med Hannibal Lecter-mask på sig bakom dörren. Jag dog av hjärt/skräckslag och sprang tillbaka till vårt
amerikanska 60-, 80-talsrum, där det var lugnt och skönt och tryggt och jag hade fått chokladboll för att återställa balansen lite.
Iallafall. I söndags åkte vi snövessla upp till våffelstugan på toppen av berget. Här är släkten ute och går på fjället.
Vi åt våfflor och Gulaschsoppa (mycket viktigt att äta på fjäll, enligt A) och försökte fatta att världen ser ut så här också. Ibland sitter man i lägenhet och stör sig på att motorvägen susar så fort man öppnar dörren på glänt och ibland står man i 20 minusgrader på en fjälltopp med en hel snövärld för fötterna och hjortronsylt i magen. Så kan det gå.
Imorgon är det dagis igen som vanligt. Som om ingenting. Bara så där. Det är så konstigt.

torsdag 2 februari 2012

School of rock.

Satan takes a holiday ska släppa ny skiva. Redan innan Knappen fyllt två kunde han identifiera sin gudfar Freds röst mitt i allt rock 'n rollet. "Beb!" sa han och lös upp i hela ansiktet. En osnuten plutt som försöker göra sig förstådd, är inte det ett rockens ansikte? Fint, va.
Här kommer teaser:

Satan Takes A Holiday - Who Do You Voodoo. Teaser. from Bold Faces on Vimeo.

Och nu tar vi in våren, tack!

Det har blivit kallt. Jag hatar att frysa. Jag reagerar som om det vore en personlig förolämpning. Bara promenaden från bilen upp till lägenheten gjorde mig så irriterad att A, utan att jag sagt ett ord, vände sig till mig när vi kom in och sa "Eh... Och hur mår mamman?"
Pratade med en bankman i telefon idag som bara "Åh det är så härligt med snön! Det blir så ljust och man kan åka pulka och leva igen!" och jag bara "Verkligen!" och inombords bara "Dö, jävla vinter!"
Färdig. Hör du det, vintern, FERTIG!

onsdag 1 februari 2012

Värt en liten dans faktiskt.

Jag är säkert som vanligt sist på bollen men jag har hört att den som är sist på bollen är den som gör mål. (Jag är Zlatan.) Iallafall. Handelsbankens app! Eureka!

Ps. A.k.a Photo a day 24. Guilty pleasure. Ds.