Crunchy.

ICAs "Crunchy" med äpple och kanel, har ni ätit det? Det är i princip äppelpaj i müsliform. Jag äter numera yoghurt med "müsli" till efterrätt. Har ej vågat titta på näringsdeklarationen. Känner starkt på mig att det är slut på det roliga då.
Ska äta "nattmacka" nu och väljer mellan rågbröd med kokt ägg eller Crunchy. Hur dessa två alternativ vaskades fram är ett mysterium men jag har pms och då kan jag tyvärr inte ta ansvar för sånt. Inte heller för det uppenbara valet.

När jag odlar.

Jag har förmodligen inte ett grönt finger på min hand men vad jag trots det ändå har är två paprikaplantor, en chili och en muterad basilika i en pallkrage på altanen. Den ena paprikaplantan är enorm och producerar lika överdimensionerade paprikor. Men, och nu kommer den ödmjuka okunskapens ansikte fram, när får man skörda egentligen? Jag har vårdat och stirrat, vårdat och trugat den där plantan HELA sommaren och nu är sommaren i princip över och jag har ännu inte fått smaka den hemodlade succéns frukt! De bara hänger där, svullna och gröna och blir aldrig varken röda eller gula eller någon annan färg som skulle föreslå någon slags mognad. Ni får ursäkta en novis frustration men HUR LÄNGE SKA MAN VÄNTA EGENTLIGEN?! Avundsjukt ser jag på instagram hur folk hela sommaren gått ut i sina små köksodlingar och plockar ihop kvällens sallad med jordiga fingrar medan jag sitter i min solstol bakom mörka glasögon och får inte en sekunds bekräftelse av den där förbenade plantan, hur jag än blänger på den. Vad gäller den andra paprikaplantan så verkar den ha gett upp och förtvinar långsamt i den förstas arroganta skugga, berövad både sol, jord och utrymme.

I en annan krage har jag jordgubbar. Eller "jordgubbar". Jag har plantor som växt explosionsartat och slängt ut långa tentakler år höger och vänster som rotat sig alldeles av sig själva och vuxit upp till ännu fler exploderande plantor ungefär så som jag föreställer mig att utomjordingar förökar sig i någon drypande håla i rymden. Men inte en enda gubbe. Och nu visade det sig dessutom att den där inbrottstjuven som strök runt på altanen igår kväll och skrämde skiten ur mig som satt i soffan helt fredligt och tittade på The Killing, tydligen var ett hungrigt tjuvaktigt rådjur. Så nu har jag inte ens alienplantor längre.

Och så är det chilin. Som visserligen klämt fram någon typ av frukt, om än i vanlig ordning konstant omogen, men som inte är avlång och smal så som bilden visade och som jag hade tänkt, utan snarare som en liten, veckad paprika. Rund och bullig, som sådana där köttiga tomater man kan få långt ner i södra Europa. Det kan ju vara så att jag, helt omedvetet på slumpaktig väg, ympat fram en helt ny sorts chili som kommer att revolutionera hela grönsaksbranschen med sina kick ass egenskaper. Man vet ju aldrig, konstigare saker har ju hänt.

Kungen av arroganta paprikor.

Tex: hur gör man för att inte dö av pastabrist?

(Alltså, den här headern. Måste verkligen åtgärda den.)

Jag har börjat med laktos- och glutenfri kost i ett försök att få bukt med de galopperande eksem som täcker ca 80 % av min kropp just nu och håller mig vaken om nätterna. Det går än så länge okej. Laktosen är inte så svår men gluten däremot. Har mer än några gånger stått handfallen i kylskåpsdörren och inte riktigt vetat varken hur eller vad. Så har ni några tips eller idéer eller erfarenheter som kan komma en rookie som mig till gagn, knock yourselves out i kommentarsfältet. Alla tankar kring detta välkomnas!

2013 års bästa måltid(er).

Två måltider sticker ut från året. Det är näst intill omöjligt att summera ett år då jag varit gravid nästan hela tiden och sen fött barn utan att i princip alla händelser faller inom ramarna för just den händelsekedjan. Ergo: en av måltiderna är den frysta Findus-låda innehållande köttbullar och potatismos som jag serverades på förlossningen i oktober. När vi skulle få Knappen för fyra år sen talade man upprepade gånger om för mig att jag inte borde äta under värkstimulerande behandling vilket resulterade i att jag 12 timmar senare var långt in i värkarbetet men helt utmattad, kraftlös och mådde skit av galopperande hunger och det var inte förrän jag började spy upp alla den där saften de hänvisade mig till som jag lyckades tigga till mig en tallrik fil innan det var dags för krystfinal.
Nu hade vi bestämt innan att om jag ville äta skulle jag äta, oavsett. Jag skulle inte ligga på förlossningen och lida mer av hunger än av värkar. Så när en barnmorska framåt middagstid kom in och erbjöd, en inte oansenlig, variation av vad hon urskuldande beskrev som "lite tråkiga" frysta färdigrätter blev jag lättad och glad som om hon just sagt att Melker Andersson stod i köket idag. Sannolikt var den måltiden ungefär lika "tråkig" som barnmorskan förutspått men det märkte jag knappt medan jag glupskt pillade i mig varenda liten ärta på tallriken.

En annan fin måltid var midsommarmiddagen. Vi brukar fira småskaligt med närmaste vännerna, helst utan stång och sång men med så mycket god mat som möjligt. De här midsomrarna har blivit himla lugna och fina och lite gästspel av andra midsommarflyktingar har förekommit ibland. Förra året hade vi bott i huset i ett dygn innan den gemensamt komponerade buffén stod på bordet och någon uteplats eller tomt hade vi knappt utan ställde upp utemöblerna utanför köksfönstret och åt på vad som i princip fortfarande var ett grustag. I år hade vi gräs under fötterna och jag gjorde till och med ett tappert försök att gå med Knappen och mormor ner till öns gemensamma midsommarstång, för Knappens skull tänkte jag, men klarade av att stanna i ca 20 minuter innan jag fick ett akut anfall av folkskygghet och fick gå hem igen.
Alltså, det här med att vara några stycken bara, ifred, och laga mat tillsammans. Det är något visst i det.

Målbild, målmacka, same same.

Den där målbilden vi lärde oss om på profylaxen när Knappen skulle komma har börjat dyka upp i min hjärna igen. Vad som helst som kunde ha en motiverande verkan under förlossningen, någon vision av vad det var vi skulle komma fram till efter att det här helt bisarra, rätt brutala förlossningsmomentet av den här graviditeten var över. När vi åkte in till SÖS den 23 augusti 2009 för att kl 14.00 bli igångsatta så var det en bild ur framtiden vi hade fantiserat fram under de föregående veckorna, nämligen den här: Det som en gång var min mammas torp i Sörmland, jag och A står i köket med den blåmålade väggpanelen och porslinshon och tittar ut genom fönstret på min mamma som ligger på knä i rabatten och planterar blommor tillsammans med sitt nu kanske 3-åriga barnbarn som har en egen spade i handen och jord på näsan. Det var en sån sommar, ett sådant barn vi var på väg mot.

Sen blev det så i livet att den där förlossningen drog ut lite på tiden och timmarna gick och jag började bli ganska hungrig efter ett tag men fick gång på gång höra att det "inte rekommenderades att äta under värkstimulerande behandling eftersom det var väldigt vanligt att kräkas då" så efter många och långa timmar där hela magsäcken började krampa ihop sig på det där ihåliga svälthungriga sättet så byttes helt sonika min målbild ut. Från den vackra sommardagen i ett gammalt soldattorp vid en åker i skogen till den ost- och skinkfralla jag sett en barnmorska göra i ordning i personalköket under en promenad i korridoren. Aldrig har jag längtat efter en macka som på morgonen den 24e augusti 2009. Att det skulle komma en bäbis när förlossningen äntligen var över, den där som sen skulle gräva i rabatten med sin mormor, det var sekundärt. När förlossningen var över skulle jag få äta macka. Skinkmacka dessutom, som om den första reaktionen skulle vara någon slags revolt och återerövrande av det vårdens pekpinnar avrått mig ifrån under de senaste 9 månaderna.

Iallafall. Vad lärde jag mig av detta? Två saker; när det börjar pratas målbild här igen om ett par månader så vet jag att inte jobba för hårt på den, en vanlig sjukhusfralla can work magic. Och att stå på mig. Visst kräktes jag, men bara all saft och vatten jag försökt döva hungern med, slutade kräkas gjorde jag först när jag lyckats tjata till mig mat.

 Våren 2011. Mamma och Knappen planterar blommor på pappas grav.

In Melker we trust.

Idag fyller jag och A fem år! Heja hurra. Egentligen ska jag göra en massa viktiga, nyttiga grejer men har svårt att tänka på annat än all sinnessjukt god mat vi ska äta på Trattoria ikväll. På vår första middags-dejt var vi där, fast då var det fortfarande Kungsholmen och sen fortsatte vi gå dit på vår årsdag tills vi tröttnade och gick till Le Rouge istället och bara "Hit ska vi ALLTID gå!" och sen blev Kungsholmen plötsligt Trattoria istället och då gick vi tillbaka dit och bara "Hit ska vi ALLTID gå!" och sen kom det sig att vi gick till Smak på varenda en av A's födelsedagar och det var någonstans där som det på riktigt började kännas som att vi är tre i det här förhållandet: jag, A och Melker Andersson.

Mat för öga och gom, eller hur säger man.

Jag försöker peppa för att A's matbloggande ska göra ett återintåg. Inte bara för att det är trevligt utan också för att jag får anledning att lägga upp den enorma mängd bilder jag tar på hans mat. Funderar allvarligt på att skaffa mig en karriär som matfotograf. Inte för att jag är så särskilt talangfull utan för att det är så roligt. Varför skulle jag inte ens i min vildaste fantasi kunna förklara men icke desto mindre funderar jag på det. Varför vill jag fota mat?

Här är dagens middag. Kött från en ko. Vilken del av kon föredrog A dock att tala om först efter avslutad måltid. Vad det hette minns jag inte längre men det kan ha haft med diafragman att göra. Brutalt, lät det hur som helst. Men gott. Sjukt gott.

Dessert?

Rulla fram, någon? Vi kommer göra det snart iaf om A fortsätter laga efterrätter i samma takt han lagar middag. Just nu står han i köket och har något hemligt projekt på gång som involverar smördeg, en muffinsform och en jäkla massa kanel. Hmhm, kluckar han utanför ugnen.
Försöker sälja min vinterjacka på fejjan, ska köpa en annan som dessutom är en storlek mindre. Det kanske kommer att visa sig vara ett alltför kortsiktigt beslut.

Ps. Köpa?

Svampångest.

A kommer hem klockan nio och börjar laga svamprisotto. Han har laddat för det i flera dagar men kommer att få njuta själv eftersom jag inte äter svamp. Jag förstår att jag kanske skulle tycka om det men oidentifierad vuxen person tvingade mig att äta champignonsoppa i lågstadiet tills den kom upp igen. Sen dess - I don't do svamp.
Vi har svamp-diskussioner titt som tätt, jag och A, där han förklarar att jag med största sannolikhet skulle älska det om jag bara provade. Men tanken på att äta svamp, i alla dess former, är lika lockande som att bli erbjuden ett syrabad.
Alldeles nyss plockade han ut en plåt ur ugnen, provsmakade, stönade Ahmengud och näst intill ramlade in i kylskåpet av njutning. Jag avundas honom, det gör jag. Jag avundas hans upplevelse. Men när han kommer mot mig med gaffeln och undrar om jag inte vill prova, när han vill att jag också ska få den där smaksensationen, så drar jag instinktivt upp benen, kryper ihop i soffan och kvider "Men jag tror inte du förstår!".
Jag har vuxit i mat förr. Fetaost, kräftor, oliver, paprika och abborre nu senast. Men svamp. A kanske har en poäng när han föreslår matterapi. Jag gillar ju svamp. Men bara om den stannar här:

Hösten mat tog över våra liv.

Min bror kommenterade här att vårt liv verkar kretsa kring mat just nu. En uppmärksam iakttagelse. A's kretsar kring att laga. Mitt kring att äta. Och precis som bror så klokt gissar så är det inte mer än välförtjänt när man trots allt fortfarande inte är SÅ många år från de eviga spagetti-tomatsåsernas tid. *hävdar min ungdom*

Dagens höjdpunkt på jobbet var när jag blev tvungen att hänvisa en kund till en annan butik men som hon ledigt kunde tänka sig att åka vidare till eftersom hon blivit så otroligt glad när jag, helt omedvetet, råkade använda uttrycket "full kastrull". Så ni ser, mat förnöjer och förhöjer.

Hemmagjord pasta med ostsås på parmesan, mozzarella, cheddar och en massa färska örter med broccoli och vitlöksbröd. Rätten ser ut som att den skulle kunna heta Greta. Rediga Greta.
Filodegspaj fylld med spenat, feta och pinjenötter. Cayennepeppar och rosmarin. Det var chili i salladen. Sanning.
Bomben. Choklad- och kafferullad vaniljglass med vispad grädde och chokladsås. I gryta. Rätt ska vara rätt.
Ungefär nu står det väl ganska klart varför det är A som står för matbloggandet och inte jag.
Jag - sjukt mallig och mätt.

Jag älskar mat.

Så här är det, förstår ni. Om ni ska fira något, tex en vi-har-varit-ihop-i-4-års-dag och vill äta helt sjukt jäkla apgott, då ska ni gå till Brasseri Le Rouge och beställa gratinerad getost med fikon och honung till förrätt, grillad havsabborre med aioli till varmrätt och chokladmousse med hallon och kaffe till efterrätt. Sen kan man dö lycklig. Eller gå hem, lägga sig i sängen och bli klappad på kinden av en sömndrucken 2-åring innan han somnar om igen.

A har ordet. Och maten. #3.

Den uppmärksamme läsaren vet att detta betyder Äpplet goes matblogg under A's flagg. Smaklig måltid!


Jag tror att jag gjort hemmagjord Pizza 5 eller 6 gånger sen vi inhandlade en pizzasten och även om det varje gång blivit åtminstone okej resultat så har jag ännu inte känt mig särskilt bekväm med degen. Degen, som i sig är mycket enkel (jäst, salt, socker om man vill, durum- och vetemjöl samt olivolja), lever likt många degar sitt eget lilla liv och ter sig nästan alltid olika från gång till gång. Skillnaden denna gång, när resultatet vart nästintill felfritt, var nog just degen och jag tror det kommer sig av att jag gjort pastadeg i snitt 3-4 kvällar i veckan i ett par, tre veckor. Pastadeg görs med ögat och med känseln. Det är omöjligt att säga exakt hur mycket mjöl man ska ha eftersom minsta skillnad i äggens storlek förändrar degen radikalt. Således måste man känna när pastadagen är alldeles lagom, precis på gränsen mellan klibbig och torr. Pizzadegen, till skillnad från pastadegen, måste jäsa och är gjort med vatten, inte ägg, men principen snarlik, man måste känna sig fram. Man måste våga knåda ut varenda liten glutenpartikel och sen våga tro att det behövs mer mjöl eller tvärtom. Man måste våga arbeta med degen och vara lyhörd. Känna efter om den behöver vila mer, om den behöver knådas mer, om den behöver mjölas mer osv.

Påminner lite om att sitta och producera en låt. Man pillar på varenda inställning, vilket till slut blir ett självändamål. Man pillar för pillandets skull. Man knådar eller mjölar, eller vattnar för dess egen skull, inte för att man tror att det behövs. Man måste alltså våga tro på sin känsla om känslan säger att nu är det perfekt.

Denna gång vågade jag tro att jag blivit lite mer lyhörd mot min deg. Jag gjorde det jag trodde var bäst för min deg. Inte hur dom gör på TV eller vad det står i något recept.

Och vips. Molto Bene!

När jag sen gör fyllning och annat så går jag rakt efter tips från en masterclass jag såg på Australienska Masterchef.

1. Perfekt deg är ett måste. Elastisk, god och tunn.
2. Bra ingredienser som funkar med varandra och funkar på en pizza.
3. "Dont overload". Ha inte för mycket av något. Speciellt inte ost eller andra feta, oljiga ting. Det blir bara gegga.

En perfekt pizza ska ju vara tunn och krispig med bra smakbalans och mycket karaktär, inte mjuk och degig med nån slags tjock sörja på. Lämna det till pizzerian på hörnet.

Sen tycker jag att en riktigt god tomatsås är ett måste också. Man kan liksom inte bara mixa en burk krossade tomater och tro att det blir bra. En ordentlig tomatsås bär hela smaken, och kompletterar alla andra mer definitiva ingredienser. Stek upp lite vitlök, basilika, chili och citron. I med krossade tomater och låt det reducera i 10 minuter. Då blir tomaterna mycket mer smakrika och söta. Och ingen jävla "Arla gratängost". Mozarella or die. Och världens bästa investering är en pizzasten. Den gör all skillnad.

Ikväll blev det två varianter, båda med tomatsås (arrabiata FTW), persilja och timjan, riven mozarella. Ena med Toscansk pepparsalami, körsbärstomat, buffalomozarella (dressas på efter ugn) och färsk mynta. En sjukt fin kombo, hämtad från ovan nämnda Masterchef.

Andra med Serrano, parmigiano reggiano, gouda, färsk basilika och lite extra olivolja.

Sjukt jävla gott. Stolt och nöjd kock. Mätt familj.

/A

(Övriga "A har ordet. Och maten" hittar du här.)

A har ordet. Och maten. #2.

"A har ordet. Och maten." är som ni kanske eller kanske inte vet bloggens med kärlek nystartade gästspel. A lånar Äpplet och er en stund medan jag lutar mig tillbaka, mätt och belåten som Ferdinand under korkeken. Varsågoda!


Italiensk mat är min mat.

Redigheten, flärden, romantiken och passionen. Balansen mellan att bli mätt och att bli förförd av smaker tippar aldrig över åt något håll. En vit, stor, tallrik med färsk pasta, en enkel arrabiatasås, rosmarin-doftande köttbullar, ruccola och tomatsallad och ett täcke av reggiano blev det ikväll. Så gott.

Durumvetemjöl, ägg, olja, salt, in i kyl. Kavla, skär, tvättställ, koka 2 min.

Blandfärs, krossade kex, en lök, dijon, rosmarin, oregano, olja, lite citron, salt, peppar och ett ägg. Rulla. Stek. Ställ av.

Vitlök, chili, fritera i olivolja genom att vinkla pannan, vid färg i med tomatkross, basilika, citron, salt och peppar. Vänd ner köttbullar.

Häll av pasta. Upp med allt på samma fat. Parmesan. Basilika. Lite olja. Ät direkt.

Jag slås ofta av känslan av att laga italiensk mat ofta korresponderar med hur det är att äta den. Man svettas lite, man pratar högt i köket, lyssnar på musik, vevar, knådar, reder och vänder. Inget är överdrivet svårt och inget blir överdrivet snyggt. Detta innebär, för mig åtminstone, att när man väl sätter sig för att äta, så känner man sig välkommen av maten på bordet. En rutig bordsduk, några tända ljus, en flaska chianti och en stor skål med mat som alla får hugga in i. Det kräver liksom inget av en. Maten blir aldrig svår eller pretto. Den är varm och inbjudande. Det behövs inga avancerade presentationer eller pinsamma "jo men börja du" eller "oj, va fint det ser ut". Det är bara att slänga på sig en servett, spänna upp bältet och åka.

Det växer en längtan mot Toscana. Mer om denna i nästa gästspel.

/A.

Jag vill mera.

Att åka hem till dem man tycker om.
Gå runt bland deras fina saker.
Kika in i ett skåp.
Laga mat tillsammans.
Äta vid ett fint dukat bord i världens mysigaste lilla kök.
Prata om viktiga saker.
Det är fint det.

A har ordet (och maten).

Vi har ju pratat om det här med mathållningen här hemma den senaste tiden. A's kärleksaffär med Jamie Oliver och deras gemensamma matlagning. Jag vet inte om ni förstått vidden av denna affektion, varken för Jamie eller mat i stort. Så vi tänkte att vi återgår till ett gammalt trick vi sett här på Äpplet ett par gånger förr; A gästar, A har ordet. Förhoppningsvis kan detta gästbloggande bli ett stående inslag här. Speciellt sen jag gärna skulle skriva mer om mat om inte mina kunskaper och min verbala förmåga att avhandla mat endast sträckte sig till "gott!" och "sjukt gott!". Och med det lämnar jag över för ikväll. Varsågoda!

Jag investerar oproportionerliga mängder ambition och energi i min matlagning. Jag är inte särskilt bra på det, har inte lärt mig av någon och har knappast tekniken för att göra det på nivån jag försöker.

Det är helt enkelt någon otroligt pretentiöst över mitt kulinariska jag. Varför, frågar jag mig. Vad är det som gör att jag fallit in i denna klyscha, denna arketyp av den moderna familjefadern som varvar TV-spel, facklitteratur och kokböcker med självbekräftande diskussioner (monologer) om film och musik? Matlagningen känns på något sätt som en manifestation av saknaden av en medfödd plats och roll i flocken, en designerad uppgift för stammens överlevnad, en oumbärlig funktion för hannen att fylla. Och likt allt jag ger mig in på, tar mig an, så snöar jag in. Jag vill kunna bättre än andra. Jag vill veta mer, vara bättre. En fullkomligt irrationell passion tar över när jag står där och bläddrar i Melker-böcker eller river citronskal.

Disappear here.

Jag vaknar ur dagdrömmar om blåslampor och krutonger, jag frossar i tankar om skirat smör och anklever, jag sjunker djupare ner i chokladsåsen av mitt eget förfall. Varför?

Vad är det med män och mat?

Jag måste ventilera denna mani. Behöver en kanal att forcera ut min pseudosexuella och fullkomligt skeva inställning till matlagning. Mitt under-jag dränkt i tomatsås och buljong måste till ytan. Jag behöver reflektera, externalisera och intellektualisera hängmörat och pannacotta, sidfläsk och vinäger, pinjenöt och salami.

Ni, trogna läsare av Sofias blogg, blir således offer för detta meningslösa babbel. Det ligger utom min kontroll. Antingen gästar jag här med spaltmeter om nordamerikansk ishockey, andra världskriget eller mat. Jag antar att mat oroväckande nog är mest relevant i sammanhanget. Jag kommer då och då skriva lite kort om både matlagning och restaurangbesök. Kom gärna med tips och rekommendationer. Eller tips på bra psykodynamisk terapi.

Gjorde en bolognese idag. En och en halv timme puttrade den, känns som den kan stå längre. Pastan för hand så klart, men hur är det med ägg eller gula? Cabernet serverades, kändes lite för strävt och syrligt till maten. ICA hade slut på pancetta, vilket antiklimax, vem vill ha Scans bacon i sin bolognese? Vissa menar på att anklever fint i, skulle gärna veta var och när.

Jamie Olivers 30 cm traktör rekommenderas för övrigt starkt. Jamie, Å, Jamie.

/A.

Litteratur, mat, kärlek. Amen.

Jag vet inte riktigt hur det gick till men jag har suttit hela kvällen och läst Zlatan-boken. Varför, kan man fråga sig. Jag vet ingenting om och är helt ointresserad av fotboll. Caught in the wind, kanske man kan säga. Hela dagen på jobbet idag har varit belägrad av Zlatan.

Iallafall. Det hände stora saker i Backmanland idag. Bloggosfären - en kärleksaffär.

Och så lite hemlagad pasta på det.

A och kärleken goes to 2nd base.

Om det fortsätter att serveras sådan mat som vi fått de senaste två dagarna här hemma så får A gärna fortsätta att vara kär i Jamie Oliver. Hur länge han vill. Just nu står han i köket och stånkar över sin hemmagjorda pastadeg. Det kan jag leva med.

A och kärleken.

A har en crush på Jamie Oliver. Han säger att om han var gay så... Men det jag tror att han egentligen menar är om inte vi var ihop så... Han smekte trots allt den här Jamie-bilden på kinden med tummen.

Sånt som händer.

Nejmen så att jag fick ju hemmagjord löjromsblini till middag idag dårå. Skulle tagit bild men när maten kom på bordet tappade jag plötsligt verklighetsuppfattningen och ärligt talat minns jag mycket litet av det hela. Vaknade till liv mycket mätt och med ett obscent stort leende mitt i ansiktet.
Lite så var det.

Lördagsfint.

När jag blev ihop med A fick jag hans bästa kompis och dennes tjej på köpet. Och det är så fint att det känns som en present varje gång vi träffas. Extra bra blir det när A bjuder oss alla på hemlagad pizza med calabra salami och mynta och jag får sitta och lyssna på när de pratar och de säger så kloka saker och den känns rakt in i hjärtat, den där vänskapen.



F ö rekommenderar jag alla att införskaffa en pizzasten. Dessvärre levereras den utan den talangfulla kocken A. En sån får man skaffa själv. (Rekommenderas också varmt.)