2013 års bästa måltid(er).

Två måltider sticker ut från året. Det är näst intill omöjligt att summera ett år då jag varit gravid nästan hela tiden och sen fött barn utan att i princip alla händelser faller inom ramarna för just den händelsekedjan. Ergo: en av måltiderna är den frysta Findus-låda innehållande köttbullar och potatismos som jag serverades på förlossningen i oktober. När vi skulle få Knappen för fyra år sen talade man upprepade gånger om för mig att jag inte borde äta under värkstimulerande behandling vilket resulterade i att jag 12 timmar senare var långt in i värkarbetet men helt utmattad, kraftlös och mådde skit av galopperande hunger och det var inte förrän jag började spy upp alla den där saften de hänvisade mig till som jag lyckades tigga till mig en tallrik fil innan det var dags för krystfinal.
Nu hade vi bestämt innan att om jag ville äta skulle jag äta, oavsett. Jag skulle inte ligga på förlossningen och lida mer av hunger än av värkar. Så när en barnmorska framåt middagstid kom in och erbjöd, en inte oansenlig, variation av vad hon urskuldande beskrev som "lite tråkiga" frysta färdigrätter blev jag lättad och glad som om hon just sagt att Melker Andersson stod i köket idag. Sannolikt var den måltiden ungefär lika "tråkig" som barnmorskan förutspått men det märkte jag knappt medan jag glupskt pillade i mig varenda liten ärta på tallriken.

En annan fin måltid var midsommarmiddagen. Vi brukar fira småskaligt med närmaste vännerna, helst utan stång och sång men med så mycket god mat som möjligt. De här midsomrarna har blivit himla lugna och fina och lite gästspel av andra midsommarflyktingar har förekommit ibland. Förra året hade vi bott i huset i ett dygn innan den gemensamt komponerade buffén stod på bordet och någon uteplats eller tomt hade vi knappt utan ställde upp utemöblerna utanför köksfönstret och åt på vad som i princip fortfarande var ett grustag. I år hade vi gräs under fötterna och jag gjorde till och med ett tappert försök att gå med Knappen och mormor ner till öns gemensamma midsommarstång, för Knappens skull tänkte jag, men klarade av att stanna i ca 20 minuter innan jag fick ett akut anfall av folkskygghet och fick gå hem igen.
Alltså, det här med att vara några stycken bara, ifred, och laga mat tillsammans. Det är något visst i det.