Inälgad.

Det lätt absurda i att jag tog Junior i vagnen igår och gick hem till en granne och åt middag och idkade samkväm men när vi skulle gå hem upptäcktes det att en annan granne, som jag passerar på vägen hem, bara en stund tidigare hade lagt upp en bild på fb föreställande öns tre (3) nyinflyttade älgar som var på besök hos dem. Och nej, jag är inte så hård att jag tar mig an tre älgar en mörk höstkväll med bebis under armen. Eller någonsin för den delen. Så jag fick ringa till A och så fick han helt sonika köra de 200 metrarna och hämta oss. Vildmarksliv i suburbia.

Sitt kvar i bilen, barn, mamma ska bara...

I morse när vi åkte till förskolan och det var tät dimma som lagt daggdroppar på varenda spindeltråd i hela skogen? Magiskt.

Så himla sorgligt i skogen.

Tidigare idag berättade vår granne att hon fått ringa viltvårdare igår för att det låg ett rådjur på hennes tomt som knappt kunde röra sig för att hela bakdelen släpade i marken bara. Den hade släpat sig en bit in i skogen när man kom i närheten och ett kid hade hoppat iväg bland träden. Och sen hade viltvårdaren kommit och skjutit det och sagt att det var en get och att nästan allt varit brutet och att hon var uppenbart diande. Nu tänker jag på kidet och vill grina lite mest hela tiden.

När jag odlar.

Jag har förmodligen inte ett grönt finger på min hand men vad jag trots det ändå har är två paprikaplantor, en chili och en muterad basilika i en pallkrage på altanen. Den ena paprikaplantan är enorm och producerar lika överdimensionerade paprikor. Men, och nu kommer den ödmjuka okunskapens ansikte fram, när får man skörda egentligen? Jag har vårdat och stirrat, vårdat och trugat den där plantan HELA sommaren och nu är sommaren i princip över och jag har ännu inte fått smaka den hemodlade succéns frukt! De bara hänger där, svullna och gröna och blir aldrig varken röda eller gula eller någon annan färg som skulle föreslå någon slags mognad. Ni får ursäkta en novis frustration men HUR LÄNGE SKA MAN VÄNTA EGENTLIGEN?! Avundsjukt ser jag på instagram hur folk hela sommaren gått ut i sina små köksodlingar och plockar ihop kvällens sallad med jordiga fingrar medan jag sitter i min solstol bakom mörka glasögon och får inte en sekunds bekräftelse av den där förbenade plantan, hur jag än blänger på den. Vad gäller den andra paprikaplantan så verkar den ha gett upp och förtvinar långsamt i den förstas arroganta skugga, berövad både sol, jord och utrymme.

I en annan krage har jag jordgubbar. Eller "jordgubbar". Jag har plantor som växt explosionsartat och slängt ut långa tentakler år höger och vänster som rotat sig alldeles av sig själva och vuxit upp till ännu fler exploderande plantor ungefär så som jag föreställer mig att utomjordingar förökar sig i någon drypande håla i rymden. Men inte en enda gubbe. Och nu visade det sig dessutom att den där inbrottstjuven som strök runt på altanen igår kväll och skrämde skiten ur mig som satt i soffan helt fredligt och tittade på The Killing, tydligen var ett hungrigt tjuvaktigt rådjur. Så nu har jag inte ens alienplantor längre.

Och så är det chilin. Som visserligen klämt fram någon typ av frukt, om än i vanlig ordning konstant omogen, men som inte är avlång och smal så som bilden visade och som jag hade tänkt, utan snarare som en liten, veckad paprika. Rund och bullig, som sådana där köttiga tomater man kan få långt ner i södra Europa. Det kan ju vara så att jag, helt omedvetet på slumpaktig väg, ympat fram en helt ny sorts chili som kommer att revolutionera hela grönsaksbranschen med sina kick ass egenskaper. Man vet ju aldrig, konstigare saker har ju hänt.

Kungen av arroganta paprikor.

I-landsproblemets slut.

Om ca en vecka kommer vi att få kommunalt vatten och avlopp. Fattar ni?! Nä, det kanske ni inte gör för det låter inte så fancy men det är en sån jäkla lyx, I tell you! Vi har alltså haft en enskild brunn och en tank dit allt avlopp och gråvatten gått som vi fått tömd runt var 5e vecka (bortsett från våra första 1,5 år då vi körde med utedass). Och det kan ju funka jättebra och funkade jättebra tills vi rev stugan och byggde huset. Då, antagligen pga att någon skada uppstod i brunnen, blev vårt vatten skit. Så nu har vi bott i två år i världens finaste nybyggda hus men tvingats ha dunkar med vatten som vi hämtat någon annanstans ifrån på köksbänken för att dricka/laga mat och vattnet ur brunnen har levt sitt eget liv och ändrat både färg och doft efter eget lynne lite då och då.

Men om en vecka är vi påkopplade på det kommunala nätet och aldrig igen behöver vi stoppa en gäst som slår upp ett glas vatten ur kranen i köket eller ursäkta oss för den kalkbruna toaletten som får oss att framstå som ovårdade grisar eftersom den inte går att få ren. Eller duka fint men hoppas att ingen av någon anledning vänder på tallrikarna eftersom undersidorna blivit flammiga och missfärgade.
Vi kommer ha rent vatten att duscha barn i, tryck i kranen och jag ska för första gången fylla det där badkaret som bara har stått fram tills nu, stänga in mig och bada badkar, som vilken normal människa som helst. Inte en dag för tidigt. Det började kännas lite snopet för ett par år sedan när vi, som bor knappt 3 mil utanför huvudstaden, hade skitvatten när till och med min mammas 100 år gamla soldattorp mitt i den sörmländska skogen njöt av det kommunala finvattnet.

Men no more! Nästa vecka. Äntligen.

Man gillar ju panoramainställningen i nya telefonen dårå.

Helikoptern i natten.

Den här då: paniken i att det nyss cirkulerade en helikopter på extremt låg höjd och lös upp hela vår tomt med en strålkastare?! Mitt i natten. Flera varv.

Det visade sig vara en ambulanshelikopter som letade landningsplats och inte en polis på jakt efter mördare i skogen, som var min första skräckslagna tanke, men adrenalinnivån nu! Dessutom så himla fint hur det började ringas och sms'as grannar emellan för att kolla om alla var okej. Så trots att jag satt och instinktivt böjde mig som ett skal över Junior som sov i famnen medan jag följde den där rytande farkosten med blicken och A instinktivt la upp strategier för att se till att jag och barnen var i säkerhet, så känner jag mig tryggare nu än någonsin. Om det krisar så finns de där, som ett nät under oss.

Han som blev hämtad, mammas granne, verkar ha haft en hjärtinfarkt men det ser ut som att allt ska gå bra, det hela ska ha spelat ut under ganska lugna former trots dramatiken. Men fy fabian vad läskigt det var. Man vill ju inte behöva åka helikopter, det vill man inte.

Random lägesuppdatering.

Well, hello.
Det är T minus två veckor nu och jag är officiellt ett hus. Jag försöker att ta det kolugnt, viiila och allt det där och det går bra eftersom jag iallafall inte orkar röra på mig pga väger en miljon men går dåligt för att jag ligger hemma och minut för minut bokstavligen känner hur min hjärna förvandlas till gröt.

Kommer förmodligen trots detta att åka till Ikea och köpa en ordentlig och på Ikea-manér ganska ful skohylla eftersom jag även blivit helt fixerad vid tanken på att styra upp det hav av skor man tvingas vada genom ifall man vill komma in till oss. Känner redan nu att jag kommer behöva sova ett halvår efter att ha gått det smärre maraton det är att ta sig igenom Ikea men man orkar ju göra just det ännu mindre när bebis väl kommit och det är ju lite när som, det.

Ijallafall. Var lite hängig en vecka för ett tag sen och då styrde mina granntjejer upp en baby shower till mig. Dog vad fint det var. Har aldrig bevistat en sådan förut och det var väldigt mysigt och gulligt av dem och jag blev alldeles gråtrörd och sen gick jag hem och aktiverade det Netflix-presentkort jag fick och har dragit igenom hela "Orange is the new black" den här veckan. Hoppas att andra säsongen tuffar på sig lite. Det pratas och hintas om det råa fängelselivet men man får egentligen inte se så mycket av det (förutom den förlösande avslutningen såklart) och om de skulle våga göra det hela något skitigare (våldsammare?) så skulle jag kanske t.o.m känna något när jag tittar och då skulle det ju kunna bli riktigt bra det här.

Så var det med det. Hej!

Regnlördag.

Min mamma bor 200 meter ifrån oss. Vilken ynnest det är! Knappen vill alltid vara hemma hos mormor, och att han får växa upp med en annan vuxen som en så naturlig del av sin vardag som hon är, det borde varenda unge få. Nästa sommar kanske han till och med är stor nog att gå ensam den lilla biten hem till henne. Bara "äh, jag sticker till mormor, so long på er tråkmånsar". Vilken grej.
Mina morföräldrar fanns ju i Finland och min farmor var en gammal dam som bodde i en liten lägenhet fylld av ömtåliga gustavianska möbler bland andra lägenheter fulla av mer eller mindre snurriga åldringar. Där drack de vuxna kaffe i lövtunna miniatyrkoppar och på en hylla i tamburen stod en gammal encyklopedi i torrt skinnband med en bild på en rytande gorilla i som jag inte kunde slita mig ifrån trots att den skrämde vettet ur mig. Hon var gammal som gatan när hon gick bort och jag var fortfarande bara en liten fjärt.

Den sommaröppna kiosken här ute hade invigning idag. Det duggade men vi gick dit ändå, drack kaffe, åt glass under ett parasoll och köpte smågodis för en femma var i små papperspåsar. När vi kom tillbaka igen ville Knappen följa med mormor hem så nu sitter jag vid skrivbordet med alla löven igen och lyssnar på regnet genom det öppna fönstret och nästan skäms för att jag har det så bra.

Maj.

Sådärja. Nu är det äntligen nästan-sommar. Vi har sparkat igång projekt Tomten igen. Känns helt absurt att allt utanför huset förra året bestod av jord, sten och lera och nu spelar vi fotboll på gräs mest varenda dag. A har fått feeling för trädgårdsarbete och gräver rabatter och planterar syréner och körsbärsträd.

Efter att jag förlorade the Snail Wars - battle of the tomatplantor förra året så har jag bantat mina odlingar och flyttat upp dem på altanen. Visst hade det varit fint med världens köksträdgård men jag mäktar inte med varken ett nytt krig eller snigelmassmord.

Annars, så himla fint just nu!

Plötsligt händer det.

Era tips senast var grymma och jag hittade faktiskt några plagg men det var med ljus och lykta och på håret. Men nu har jag äntligen funnit lösningen på mammaklädesproblemet! Sluta köpa mammakläder. Hur enkelt?!
Ibland när jag blir alldeles extra trött på att vara gravid och längtar extra mycket efter min vanliga kropp iklädd mina vanliga kläder då går jag och köper något fint som jag tänker att jag ska ha sen när allt bäbisrelaterat som claimar kroppen är över. Sen hänger det där plagget i garderoben som en påminnelse om att jag inte kommer att vara ett hus för evigt.
Så fatta win win när jag kommer hem med en klänning och drar den över huvudet bara för att kolla att storleken iallafall är okej över axlarna och så passar den! Gravidmage and all!
Jag handlar sällan kläder på Indiska, det blir så lätt himla-mycket-Indiska över det hela, men Indiska är min nya bff. En som verkligen förstår.
Och nej, just på den här bilden ser jag mirakulöst nog inte riktigt ut som det hus jag känner mig och magen verkar ha dragit ihop sig till någon kokett liten version av sig själv men iallafall. Ni hajar. Win.

Plus att det är after work boule för vårt lilla grannskap ikväll. Har köpt finöl till A, findricka till mig, västerbottenpaj och skagenröra. Planerar även att packa sittunderlag och servietter i korgen. Mina vuxenpoäng är nu på en all time high.

Så dålig nu, får ingenting gjort.

Rymde ut på promenad istället för att skaffa kaffe. Kom förbi kallbadhuset dit bara gubbar och tanter går. Tror jag iallafall. Det är vad vi var övertygade om som barn och ingen har argumenterat för motsatsen. Det kan vara att det i folkmun kallas kallbadhuset och vi resonerade att det bara är gubbar och tanter som vill bada kallt. Iallafall. 33 år på den här ön och jag har aldrig varit där inne. Tills idag.
Jag har redan spammat instagram med detta så ni som följer mig där får ni ursäkta.

Jag hade tänkt att jag skulle tänka bättre om jag gick en stund. Det gjorde jag inte, tror jag. I skogen var knallröda blodfläckar och stora pälstussar utspridda. Jag smög runt och letade efter lik. Hittade inget men det såg ut som att det måste gjort ont, vad det nu var.

På väg hem gick jag förbi en stolpe med en sån där trafikspegel på. Något hängde och dinglade i en ståltråd under spegeln och när jag gick närmare insåg jag att det var ett av A's gamla glasögonfodral och kvar inuti låg hans snygglasögon som jag sumpade i vattnet på vår jungfruresa med båten i somras och aldrig trodde jag skulle få se igen. Dessutom stod den här stolpen invid en vik ganska långt ifrån den plats där jag var säker på att jag råkat ha glasögonen över bord. Jättekonstigt var det.

Inte bästa veckan ever. Men ändå helt okej.

Knappen har varit hemma från förskolan inte mindre än hela veckan och kommer fortsätta vara det imorgon också. Hostan från Hades och feber. Vi har lagt ungefär så många pärlplattor en människa mäktar med utan att bli vansinnig och sett Blixten McQueen så många gånger att jag numera konstant hör ledmotivet i huvudet som en radio som inte går att stänga av. Idag har vi dessutom slagit upp julgranen, en hel del tidigare än vad jag hade tänkt men vad gör man inte när man lämnat hemmet ca 2 gånger på 6 dagar. Imorgon börjar årets hetsigaste jobbvecka och för någon timme sen bestämde sig vår bil för att gå sönder. Sitter och väntar på bärgare med täckbrallorna redan på och årets första glögg i handen. Happy 2:a advent!

Snööö

Okej, när jag klev ut genom dörren i morse hann jag gå två steg innan en 1 meter hög snövall spärrade av vägen. A googlade fyrhjulsdrivna bilar till frukost och grannen kom som en ängel genom snöröken med sin enorma snöskyffel efter att ha sett mig streta på med vår vanliga lilla. "Kom nu, Douglas, nu vill jag ha kaffe" sa han till hunden, lämnade skyffeln och vadade hem genom drivorna.
En timme senare kom jag in, drypande av svett och snö.
Såna här dagar tänker jag alltid på dem som klättrar Mount Everest. De har det ju så här PLUS lodrät uppförsbacke, -20 grader och 70% mindre syre i luften. Och när de väl kan gå hem, om de överlever vill säga, så går de hem till ett tält. Allvarligt? Det är såna här dagar som armchairalpinisten i mig vaknar till liv igen.

Hemma bäst.

För ett tag sen var jag ensam hemma på kvällen och det har ju blitt höst och allt och de där stora fina fönstrena i vardagsrummet förvandlades framåt kvällskvisten till stora, hungriga, svarta hål och de där gardinerna som vi pratat om men som inte riktigt behövts fullkomligt skrek efter att komma på plats. Jag satt i soffan och utvecklade vartefter timmarna gick magiskt ett par skräckslagna ögon i nacken. Jag älskar precis allt med att bo här, till och med mörkret bara jag slipper vara ensam just då. 

Men eftersom jag jobbat en himla massa har det bara blivit en fåll här och en gardinstångsskruv där så idag tog jag hela dagen till att styra upp det hela, så att jag när nöden kräver kan stänga in mig i värmen, ljuset och tryggheten.

Nu syns ju inte gardinerna på bilden men iallafall. De stora fönstrena och de nya kuddöverdragen är med.

Hemtex har sjösatt ett handarbetssortiment, till min lycka. Allt handarbete som känns modernt, fint och kan införskaffas utan att ta sig till specialbutik är till godo för folket, tror jag. Själv håller jag på att brodera den här fina till soffan:

Och så har jag fått upp min bästa souvenir från förra helgens Finlands-resa i köket. Älskar Katoko, de har så himla fina grejer och jag länkar trots att det verkar svårt att navigera på sidan om man inte händelsevis råkar kunna finska.

Det tar ett tag att bo in sig, men långsamt närmar vi oss...

Höstvibb.

Tredje dagen hemma och inte mindre än 4 vuxna grannar och två barn har vid olika tidpunkter passerat idag för att dricka kaffe, planera gemensamt staket, fingervirka och andra viktiga grejer. Annars har vi cyklat, tittat på Lejonkungen, ätit västerbottenpaj med skagenröra och jag har skaffat mig ha-begär för saker. Vill ha:

klicka för bildkällor

 Vill ha:

 Vill ha:

 Så där tänker jag mig att min höst ska se ut. Om inte i praktiken, för att alla de där grejerna kostar hoppsan hejsan, så iallafall i teorin. Bådar mycket gott, tycker jag.

Sjuk-onsdag.

Idag är vi hemma och försöker kurera den där hostan som vi drar runt på allihop. Igår kväll lät Knappen nästan astmatisk så en doktorstid väntar i eftermiddag. Han brukar vara så där lagom samarbetsvillig i de lägena så vi får se hur det går. Jag ska försöka att inte bli stressad. Vi får se hur det går också.

Under tiden hasar vi runt här hemma. Kom på att jag bara pratar och pratar om huset men inte visar något. Det tar tid att komma i ordning. Gardinerna syr inte sig själva, de väljer och köper inte ens sig själva. Men det löser sig. Iallafall. Här är glimtar av ett hus:

"Maze" av James Jean. En present till A och kanske min favorittavla. Och arve-stol efter pappa som jag funderar på att klä om. Kanske något blommigt? 

 
 

Bokhyllorna satt uppe redan innan vi flyttade in. Är böckerna på plats har vi redan halva inne, tänkte vi.

I maj gnällde jag om att det inte existerar snygga tv-möbler i världen. Efter mycket (i-lands)tandagnisslan och långa diskussioner skaffade vi en skänk och började borra hål i den. Blev himla fint tills slut.

Min näst bästa tavla: nyproducerad, numrerad och av formgivaren signerad Depeche Mode-poster från 1988 års episka Rose Bowl-spelning. Och så A, en annan favorit.

Vinylförvaring i gammal koffert.

Omaka ljusstakar, en grej jag gillar.

Fynd från årets bokbord. Traditionen är att jag köper "Henrietta ska du också glömma" av Stig Claesson och ger bort dem under året men det blev inte så i år, fast jag stod med den i handen flera gånger. Nalle Puh, lika fint fast på annat vis.

Projekt i verkstan.

Men nästan bäst av allt är ljuset.

Med en puls på ett slag i minuten.

Det regnar inte men det hänger i luften och jag vet inte om det är sommar eller höst. Inne är som ute, långsamt, lugnt och utan brådska. En granne kommer, en kaffe, går hem. Pysslar, plockar. Vila, en bit av en film, en annan granne, en annan kaffe. Lagom söndag.

 Apple,

Tillbaka nu? Tillbaka nu. Hejje!

Eureka! Äntligen, och inte en dag för tidigt, upptinade ur den digitala permafrosten! Vägen hit har varit en odyssé av telefonsamtal, tröttma och hårda bud som slutligen resulterade i att självaste chefen för Telias support personligen tog på sig att koppla upp oss. Vad tog det? Allt som allt... 3 månader?

Aaanyway...

Vi är här, på plats, börjar falla på plats. Och har upptäckt att vårt nya kök går mycket bra att kollektivt laga mat i:

 Särskilt en midsommarmiddag, dagen efter inflyttning.

Sen var det bara att sätta igång att pula med grejer. Att få ett eget rum, en egen plats... Alla människor borde få ynnesten till det. Inga kompromisser, inga fingrar utom mina, bara jag och min symaskin och mina pennor och kameran och det där stöket som är bara mitt.

Mitt alldeles egna skrivbord som mamma garagefyndat lampa till.

Leka in sig i varje vrå. Öppna och stänga dörrar, hoppa i sängar, stänga in sig i garderober, parkera leksaksbilar på strategiska platser. Man måste göra såna grejer också.

Och som om det inte var nog med allt fint så har vi åkt båt. Egen båt. Eller, det är A's båt. Jag sitter helst på passagerarbänk och blir omkringskjutsad, som en... båthustru, typ.

Och dricker dopchampange.

I juli klättrade A dödsföraktande på stegar och tak och målade. Och målade. Och målade. Det tar jättelång tid att måla ett hus. Mycket längre än man tror.

Och som grädde på moset lanserade jag Projekt: köksland. Det låter stiligt men är i verkligheten en halvpall med krage, två tomatplantor och en basilika. Det var vad jag mäktade med att eventuellt råka ha död på utan att förlora livslusten själv. Men det går, och inte utan stolthet, över förväntan.

Och Knappen? Han har kutat runt och varit sommarsmutsig unge mest hela tiden. Som det ska. Cyklat, blivit bästis med grannens dotter, badat, ätit ohemula mängder glass och ska fira sin tredje födelsedag alldeles snart. Frågar man honom vilka som ska komma på kalaset så står tydligen kompisarna och "några tanter" på gästlistan och det är slående korrekt bild av hur hans sociala liv sett ut den här sommaren.

Sådant är det. En kritisk röst i huvudet gnäller på mig för att det hela låter så präktigt men jag kontrar med att det har varit himla fint. Vi har jobbat, målat, samtalat, telefonsamtalat, planerat, diskuterat, smällt i en och annan nymonterad dörr, lekt, lagat mat, pulat och det är väl där vi landar. Nu är vi här. Vi jobbar på, flyttar på, tar tag i de där lådorna i det där källarförrådet som vi valt att glömma bort för en sommar, kokar kaffe till hantverkare ett tag till och låter det tuffa på bara. Det var hit vi var på väg och nu ska vi fortsätta. Härifrån och ut.