Okej, när jag klev ut genom dörren i morse hann jag gå två steg innan en 1 meter hög snövall spärrade av vägen. A googlade fyrhjulsdrivna bilar till frukost och grannen kom som en ängel genom snöröken med sin enorma snöskyffel efter att ha sett mig streta på med vår vanliga lilla. "Kom nu, Douglas, nu vill jag ha kaffe" sa han till hunden, lämnade skyffeln och vadade hem genom drivorna.
En timme senare kom jag in, drypande av svett och snö.
Såna här dagar tänker jag alltid på dem som klättrar Mount Everest. De har det ju så här PLUS lodrät uppförsbacke, -20 grader och 70% mindre syre i luften. Och när de väl kan gå hem, om de överlever vill säga, så går de hem till ett tält. Allvarligt? Det är såna här dagar som
armchairalpinisten i mig vaknar till liv igen.
2 kommentarer:
Jag tycker du är duktig som ger dig på skiten själv. Själv drömmer jag om flipflops så fort jag ser minsta lilla snöflinga och låter mannen (vars fel det är att jag bor här i Sibirien) sköta skottandet.
Ha det fint!
Lisa
Lisa: Gillar att skotta. Första kvarten, sen går det hela snabbt över i någon slags passivt aggressiv match, där jag alltid tycker att jag är orättvist behandlad och är övertygad om att snön fallit i någon personlig vendetta mot just mig.
Skicka en kommentar