Då och nu.

Som direkt litterär kontrast låg den här överst i högen med högintensiva färgexploderande seriealbum anno 2tusennågonting.

På försättsbladet har min pappa skrivit sina initialer. Av handstilen att döma kan jag väl gissa att detta skrevs under sent 30-tal kanske.

Perspektivet i att när min pappa var stor nog att skriva sina initialer och läsa själv så visste han förmodligen också utan en sekunds tvekan vad "fållbänken" var för något.

Perspektivet i att min egen sons idol är Blixten McQueen och att han helst dansar till Gangnam style.

Livet delux.

Häromdagen lunchade jag med en kompis som berättade att han hade haft ett snack om livet i största allmänhet med sin styvfar som sagt "Men det är ju så, man får räkna de dagar det inte händer något skit." Och även om det kanske låter hårt så har jag tänkt på det där så himla mycket med en ständigt växande känsla av lättnad. Den ena dagen är det barnatrots, nästa yrsel, den tredje skitsura kunder på jobbet och istället för att suckande vänta på att de där små skitsakerna ska sluta dyka upp och sprida lite dålig lukt och tröttma omkring sig så är det bara att gilla läget. Så är det bara, livet, inget bra utan lite skit. Och den där vardagsskiten, hur jobbig är den? Egentligen? När jag vimmelkantig och yr vinglar upp ur soffan och dråsar ner vid köksbordet för att äta den godaste tomatsoppan jag någonsin smakat?
Such is life, som min pappa hade sagt.

Folket. Jag älskar internet.

För någon månad sen skrev jag det här inlägget om en text jag klippte ut ur DN när jag var tonåring, för halva livet sedan. En ung kille som proklamerade att han skulle skapa i sitt liv, helt tveklöst och med imponerande oförbehållsamhet. Det var en tonårig Martin Jern som sen mycket riktigt skulle bli bla regissör, producent och författare.
Sen blev det sent 90- och 2000-tal och internet blev var mans ägo. Nu sitter jag här, med barn och kille och husbygge och en massa oskrivna (och skrivna) dikter men en blogg har jag och där ventilerar jag ett gammalt tonårsminne. Och in snubblar hjälten själv och lämnar en kommentar i mitt lilla ödmjuka forum! Jo, det är sant.
Det händer något med perspektivet då. En liten snedvridning av världen och tiden. Plötsligt är jag tillbaka i flickrummet men tar med mig ett kort kommentarsutbyte 2011 och bara sådär så är jag på två platser samtidigt. Så kan det gå!

I-landsproblem 2.0

Jag ligger vaken på nätterna och tänker att det som håller en vaken om nätterna tål att tänkas på. För vissa är det livsavgörande beslut. För andra ångest. För mig fasadfärg. Och det måste väl vara okej, eller?
Jag och A har precis avslutat en diskussion om den beslutsångest de oändliga möjligheterna föder. Startgropen är grävd, husleverantören borrar ner tårna i gruset, snickarna vässar sin teknik. Och jag får stora fasadfärgsskälvan.
A är förstående och pedagogisk och låter mig älta ett tag innan han slår ut med handen mot lägenheten och säger att så där och så där hade inte vi gjort kanske men det är ju skitfint och vi vill ju bo här ändå! Ingenting är hela världen.
Men det är lite svårt med perspektivet ibland när det alltid finns ett papper man glömt att skriva på, ett telefonsamtal någon förväntar sig, när man är på-väg-in-i-trotsåldern-föräldertrött, bilen skulle varit på service för månader sedan, huset ska tömmas och armarna är tunga som bly och barn svälter i världen. Då blir det lite så här. Uppochner och ändå mitt i.

Glad either way.

Då: Den totala lyckan i att ha en egen tvättmaskin i huset.
Nu: Den totala lyckan i att ha en full blown tvättstuga i föreningen.
Då: Okej, ska vi tvätta strumporna idag?
Nu: Ska vi tvätta hela skiten idag?

Den ostädade sanningen

Jag kommer nog inte att blogga skämshörn. Inte för att jag inte tycker om idén, det gör jag och jag förstår Claras inredningsbloggångest och att det behövs något att ta udden av den perfektionspress som lätt kryper sig på när de stilrena men personliga, avskalade men loppischarmiga hemmen breder ut sig som om småbarnskaos eller självväxande tvätthögar aldrig funnits. Jag skulle utan att tveka visa er den där enorma ac-lådan som aldrig verkar kunna lämna vardagsrummet, eller köksbänken som blivit förvaringsplats för allt skräp som inte hittar någon annan plats; post, kablar, tangentbord, kritor, böcker, en gammal klänning som legat där i 6 månader i väntan på att ges bort.
Hos oss upptas varje kvadratcentimeter väggyta av någon typ av möbel eller hylla, ett fåtal platser har reserverats för tavlor eller ingenting för att tjäna som andningshål i den övriga röran. Knappens saker samlas på kvällarna ihop i högar och lådor på hans lilla matta mitt på golvet. Köper vi något nytt, tex när jag köpte symaskinen, så måste en avancerad form av Tetris till för att stuva om och flytta runt för att få plats.
Missförstå mig rätt, jag älskar vårt hem. Nog för att jag längtar tills vi ska bygga men stugan är vår, vårt första hem som familj och även om vi svär över platsbrist och röra så skulle vi inte flytta tillbaka till stan (och den större lägenheten) för alla pengar i världen.
Men. Det är just därför jag inte tänker blogga röran. För att jag ser den tillräckligt ändå. När jag tar bilder försöker jag fokusera och njuta av det som är lugnt och fint, de små oaser som finns här hemma. De får mig att slappna av och skita i disken en stund, plocka lite och känna att det är skit samma med röran, just nu. Jag luktar hellre på blommor en stund än städar hela tiden och det är faktiskt helt okej.

(den omklädda pallen)

Perspektiv #2

Vår varmvattenberedare är så liten och värdelöst att jag fortfarande drömmer om den där duschen jag tog i det 0.5 m2 lilla klorstinkande utrymmet på finlandsbåten i somras. Jag blundade och det kom varmt vatten. Sen kom det mer. Sen kom det lite till. Och sen ännu mer.
Bliss.

Perspektiv

När vi gick i trean på lågstadiet fick alla göra en obligatorisk kontroll hos skoldoktorn. Det gick i princip till så att man fick böja sig fram dubbelvikt så doktorn kunde känna att ryggraden var rak. Vi stod på kö utanför skolsysters rum och dörren öppnades på glänt lite då och då för att släppa in och ut folk.
Vad vi däremot hade hört var att doktorn skulle känna pojkarna på pungen också. Det är mitt första och starkaste minne av empati. Att dra ner byxorna hos doktorn. Jag kunde inte tänka mig något värre. Jag minns att jag vände mig till min bästa kompis som stod bakom mig i ledet och sa att jag hellre skulle föda barn än bli klämd på pungen av skoldoktorn.