torsdag 29 november 2012

Den blå mannen.

Titta på den här filmen:



Men den är ändå inte det som imponerar på mig mest. På produktionsbolagets hemsida kan man se en serie avsnitt om hur de gjorde Den blå mannen och det som knockar mig mest av allt är den otroliga tilliten de här 6 förvånansvärt unga männen har till att allt verkar vara möjligt. Där jag hade bara: "Okej, kan vi, du och jag, släppa en skåpbil från högt upp i luften face down rakt ner i marken? Nej, det kan vi inte. Kan vi slänga den utför ett broräcke? Nej, det kan vi inte." så har de här personerna resonerat: "Äsch, det löser sig!"
Jag har inte ens lyckats med det mest grundläggande av det de har gjort: att bestämma sig vad jag vill göra över huvud taget.

måndag 26 november 2012

Juuul, juuul...

Ena sekunden tänker jag att jag ska föreslå att vi ska skita i det här med julklappar. Knappen kan väl få någon men sen kan det väl vara. Vi behöver inte ens köra förbrukningsvaru-klappar som min pappa helt obegripligt föreslog ett år och sen gav bort blommiga servetter i 100-pack till alla. Jag får ångest av det, känner att jag måste ju hitta på bra klappar liksom, ingen halvengegerad vas med prickar på som man kanske eller kanske inte såg i en Rusta-katalog i höstas.
Nästa sekund inser jag att jag själv redan har en mental önskelista som fylls på i rasande fart. Ett par svarta Dr Martens (stl 40 + sula, tack!), den här tröjan (stl M går bra), de här besticken, en pannkakslagg (teflon), presentkort på Kreatima. Tex.

A däremot föreslog detta kontroversiella idag: "Kan vi inte skita i tomte i år?" och jag bara eh... fick gå ut och ta luft. Vi har ju för fan barn! Bästa ursäkten för att ha tomte! Bästa ursäkten för att få se vilken show det blir när pappa åker för att köpa snus!

Inte ha tomte... Jag har ju redan funderat i flera veckor på vem vi ska låna tillräckligt stora skor av eftersom vår son, om jag känner honom rätt, kommer att fundera över varför tomten hade pappas skor i flera år framöver annars. Han är en observant prick, den där. Det första han sa när han kom ut på förskolans parkering när mamma hämtade honom och hon hade bytt till vinterdäck på bilen var: "Har du nya hjul?!". Jag skulle inte ens under hot kunna säga hur fälgarna på vår egen bil ser ut.

Iallafall... Ska vi säga en klapp var? Och tomte på det? Bra.

Ahmen tack för kaffet då.


Sådärja. Nu är arbetsproverna för skolan presenterade. De jag SKA göra, inte de jag inte ska göra. Och tack och bock för årets är MYCKET SVÅRARE än förra årets. Jag utvecklade genast hjärtklappning och en abnormt röksug.
Därför har jag släppt allting med en uppgiven gest och återgått till att rita stolar istället.


 
Förtydligande: inte för evigt gett upp alltså. Ska bara regroupa lite. Meditera, djupandas, städa hela huset, amputera ett ben eller så. 

lördag 24 november 2012

Morris Lessmore.

Alltså, de på mitt jobb, så himla fina. "Vi har fått en bok skickad till oss från ett förlag som vi tror att du vill ha."
"Morris Lessmore och de fantastiska flygande böckerna" av William Joyce. Jag såg den här historien som animerad film för ganska länge sen och la upp den här också eftersom den räddade mig från att dö hopplöshetsdöden efter att vi pratat om Katrin Zytomierskas människosyn i hennes lchf-bok.
Och nu finns den som bok i svensk översättning. Ska ni köpa en bok i julklapp till någon, gammal som ung, köp den här.






Och här är filmen, finaste, finaste filmen:


fredag 23 november 2012

Jobba jobba!

Eftersom jag börjar jobba först kl 12 idag så tänkte jag att jag skulle äta lunch innan och drämde till med typ 1,5 portion av den gudasända bolognese som A lagade igår. Nu är jag så mätt att jag inte kan röra mig. Är inte det kanske det värsta i-landsproblem vi hört om? För mätt för att jobba?

Dessutom köpte jag en ny jacka att ha på jobbet. Jag behövde något långärmat men tunt. Men nu känner jag att jag kanske inte kan bära upp den riktigt. Den är för tuff för mig. Som om den ska fyllas med någon slags attityd, kanske t.o.m pose, gud förbjude. Är rädd att jag kommer att behöva tillbringa dagen på jobbet så här nu:


Observera hur slakheten i det där pekfingret avslöjar mig i min tuff-bluff.

torsdag 22 november 2012

The Twelve och ångesten.

Jag har börjat läsa "The twelve" och har redan grinat, återupptäckt varför jag tyckte "The Passage" var så bra men också varför jag vanligtvis inte läser skräck och sånt. Var ute för en stund sen och tyckte mig höra mystiska ljud överallt och se saker skymta förbi bakom ungefär varenda grässtrå.
Nu ska jag gå och lägga mig och tänka på mina nya kökshanddukar istället. De är fina och ofarliga och sliter inte folk i stycken hur som helst.


Två flugor i en smäll.


Nattlampa och utbildning. Mkt smart.




onsdag 21 november 2012

Point of no return.

Jag trodde ju i min oskuld att den här dagen skulle låta vänta på sig ett par år men till min stora vånda är den redan här. Dagen då min son benämner något som "fett bra". 3 år och redan tonåring.

Tjena blixten.

De där antagningsproverna jag håller på med. Eh. Det var visst förra årets. Hoppsan.
När jag nu efter någon månads tandagnisslan var klar med den första och skulle läsa instruktionerna för nästa så var de poff; borta! och kvar var ett meddelande om att arbetsuppgifterna för läsår 13/14 (duh!) publiceras senare i veckan...

Jag får helt enkelt anta att jag i min iver helt förlorat min läskunnighet. Och viss värdighet i ju med detta pinsamt amatörmässiga misstag. 

Iallfall, nu går vi vidare. För att det hela inte ska vara för inte så lägger jag upp dem här då, i denna kärleksfulla slasktratt. Okej, uppgiften var att göra en serie om si och så många rutor med valfri teknik utifrån världens kortaste roman som lyder (ungefär): "När han vaknade stod dinosaurien kvar i rummet".

Voilà:



 
 


Japp. Det var det. Jag har fotat, ritat, klippt och klistrat. Här är lite närbilder.









Och nu: gör om, gör rätt. Hepp.

tisdag 20 november 2012

In Melker we trust.

Idag fyller jag och A fem år! Heja hurra. Egentligen ska jag göra en massa viktiga, nyttiga grejer men har svårt att tänka på annat än all sinnessjukt god mat vi ska äta på Trattoria ikväll. På vår första middags-dejt var vi där, fast då var det fortfarande Kungsholmen och sen fortsatte vi gå dit på vår årsdag tills vi tröttnade och gick till Le Rouge istället och bara "Hit ska vi ALLTID gå!" och sen blev Kungsholmen plötsligt Trattoria istället och då gick vi tillbaka dit och bara "Hit ska vi ALLTID gå!" och sen kom det sig att vi gick till Smak på varenda en av A's födelsedagar och det var någonstans där som det på riktigt började kännas som att vi är tre i det här förhållandet: jag, A och Melker Andersson.

måndag 19 november 2012

Eget rum.

Att ha en egen plats, vilken lyx det är. Sen vi flyttade från stan för 4 år sen har alla mina grejer stått nerpackade i lådor som måste packas upp och packas bort så fort något ska göras och så fort något är klart. Tyg, symaskin, pennor, papper, pysselgrejer. Och nu bara: har eget fort! Ett stökigt fort visserligen eftersom jag nu plötsligt bara kan gå ifrån och lämna allt utan att behöva äta middag i drivor av stuvar och snören och broderinålar. Men jag har försonats med tanken på att om det inte är ett visst mått kaos då hittar jag ingenting istället.

Men det bästaste av allt är att saker blir gjorda. Det ligger inte en halvtimmes logistik mellan tanke och handling längre. Allt finns inom räckhåll. Hela tiden.

Ugglekit finns för övrigt att köpa på Panduro. Filt, vilket material! Har allvarliga planer på en armé av filtrobotar. Älskar filt nu.

När det blir för kaosigt blundar jag och tänker på valar en stund. Det funkar.


 


onsdag 14 november 2012

Florence + The Machine.

När A kom hem från Way out west is somras sa han "Du borde lyssna på Florence + The Machine".
Fråga 1: Varför bakband han mig inte vid en stol framför vår stereo och tvingade mig att lyssna på sekunden?!
Fråga 2: Varför var det ingen som sa att jag, om jag lyssnade på Florence + The Machine, skulle få samma känsla som när jag var 20 och åkte runt med buss i stan med oroväckande hög volym i lurarna och var oövervinnerlig?!
Fråga 3: Varför sms'ar jag Kråkan om detta stora och det är helt befogat att hon svarar "Men var har du varit? Under en sten eller?!"

Känner mig mycket åsidosatt, bortglömd och helt jävla oslagbar.


tisdag 13 november 2012

Leva och låta vara.

För några år sen gick jag en introduktionskurs i grafisk formgivning. Det var jätteroligt och spännande och utmanande och alla sådana där ord man säger. Jag hade i flera år närt en dröm om att en dag få göra bokomslag och tänkte att någonstans måste man väl börja. Jag tyckte om den där kursen och våra två spralliga och ganska knäppa lärare. Det hade tagit ett tag för mig att "börja någonstans", det brukar göra det; ta ett tag för mig men nu var jag där och folk var kreativa, modiga och jag hade kommit fram till att det här kanske kunde vara en väg till att få göra just bokomslag någon gång i någon avlägsen framtid.
En kväll hamnade jag i ett samtal med vår ena lärare som under lektionen hade visat en stor konstbok han formgett och vi hade frossat i papper, bindning och typografi. Jag sa lite försiktigt att det var en dröm jag hade, att få göra sånt. Då tittade han på mig med någon bekymrad min och började berätta om hur fruktansvärt hård den branschen är, hur ovanligt det är att man får göra sådant här och att få den typen av kontakt med något förlag över huvud taget var näst intill omöjlig. Och jag, med min dröm som så här något generat uttalad hade blivit ömtåligare och mer skör än någonsin, lämnade den där lektionen med huvudet mellan axlarna och de där orden "näst intill omöjligt" ringande i öronen.

Jag tänker att man kan inte vara så ömtålig om sin dröm, man SKA inte vara det, vad har man då för chans? Och så kan jag ju tänka, precis som jag tänker att jag ska vara världens bästa mamma varenda dag av livet och att jag ska vattna blommorna varje söndag och att jag ska bli mer ordningsam och lyhörd och bra på att ta kritik och alla tusen andra saker som är så lätta i teorin. För man ska ju KÄMPA, man ska ju INTE GE UPP och man ska ju vara TUFF och helst tro att ALLTING ÄR MÖJLIGT. Och allting är kanske möjligt. Och vi här, jag, har så oförskämt goda möjligheter för att göra i princip vad som helst möjligt. Och vet ni vad. Ibland tycker jag att det är en tung jävla sten på axlarna, det där. Alla möjligheterna.

Jag är inte säker på vart jag vill komma med det här mer än att jag tänker på det medan jag sitter och KÄMPAR med de här arbetsuppgifterna. Jag tänker att jag snart är 33 och att det där som min före detta svärmor sa en gång att hon "var säker på att jag kommer komma dit jag vill, det kommer kanske ta lite extra tid bara" kanske stämmer och att det ju i slutändan ligger hos mig och att de här arbetsproverna är ett litet myrsteg på vägen och att jag nu tar det, trots att jag gick ifrån den där lektionen med kanske alldeles för enkelt grusade drömmar och jag vill inte ens göra bokomslag länge, nu vill jag göra andra saker och trots att det "tar tid för mig". Det kom en annan dröm och den här gången har jag ändå vågat prata om den i ett försök att inte låta den bli en byrålådsdröm, så som jag är så bra på att förvandla dem till i vanliga fall.
Men mest av allt tänker jag, med viss ilska, att man ska vara varsam med andra människors drömmar. Det viktigaste kanske inte alltid behöver vara att de uppfylls, utan att de får leva.

Uppförsbacke.

Det har varit så hetsiga veckor på senaste att jag inte hunnit röra de där arbetsproverna jag håller på med. Nu är det lugnt igen och jag sitter med dem framför mig och det känns som att jag inte över huvud taget vet vad det är jag ska göra. Till det lyssnar jag på deprimerande och ganska illa framförd klassisk musik. Någon som har någon jobbpepp-låt att föreslå?

söndag 11 november 2012

Hej då stressigaste veckan ever.

Plötsligt händer det. Det som man aldrig trodde skulle hända igen; jag har varit ute på lokal och galej TVÅ KVÄLLAR I RAD. Inte sen mina glory days när jag fortfarande var 20någonting har vi väl sett detta. I fredags spelade Satan Takes a Holiday på Debaser; Satan som är Freds band; Fred som vi för övrigt känner från video(b)loggen från vårens Italienresa som ni kanske minns. Det var en spelning hufvudstadsborna fått vänta mer än lovligt länge på och det var tokigt bra. Kvällens överraskning satt dessutom som en jävligt välplacerad smäck (det saknas några sekunder i början av klippet eftersom det tog ett ögonblick för publiken att inse vad som höll på att hända och ytterligare ett ögonblick för folk att få upp inspelningsapparatur för att föreviga detta episka):



På senaste har A dessutom (parallellt med tenta, hatten av!) planerat och styrt upp sin systers 30-årsskiva som gick av stapeln på lördagskvällen med liveband, tal, quiz, storkok och allt som hör en redig skiva till. Det blev himla lyckat och födelsedagsbarnet verkade glad och nöjd och dagen efter fick vi barnfri sovmorgon vilket inte heller hänt sen tidernas begynnelse eller så.
Så nu ska jag gå ut med soporna och tvätta några maskiner kläder för att återställa balansen igen.

 Del av quiz-pris.

fredag 9 november 2012

Då och nu.

Som direkt litterär kontrast låg den här överst i högen med högintensiva färgexploderande seriealbum anno 2tusennågonting.

På försättsbladet har min pappa skrivit sina initialer. Av handstilen att döma kan jag väl gissa att detta skrevs under sent 30-tal kanske.

Perspektivet i att när min pappa var stor nog att skriva sina initialer och läsa själv så visste han förmodligen också utan en sekunds tvekan vad "fållbänken" var för något.

Perspektivet i att min egen sons idol är Blixten McQueen och att han helst dansar till Gangnam style.

Hoppsan hejsan ojsan.

Note to self: Öppna dina flyttlådor innan du i hemlighet börjar anklaga dina vänner för att undanhålla dig saker de lånat. Jag vet inte hur många människor jag varit på ang de här seriealbumen. 
Så. Töm ditt förråd, gå igenom och be om ursäkt. Ursäkta.


Note to self #2: Skaffa. Mer. Förvaring. Människa.

söndag 4 november 2012

Ijuförsig inte 333 stycken. Än...

Det där med att Joakim Pirinen gör en utställning med pärlplattor. Det har vi haft hemma länge.