fredag 31 januari 2014

Det värsta.

På förmiddagen uppmanar en vän på facebook alla att köra försiktigt då hon passerat en otäck trafikolycka i vår förort på morgonen. På eftermiddagen förstår jag, också via facebook, att föraren i singelolyckan omkommit och att jag vet vem han är. Han är härifrån, vi har gått i samma grundskola men vi var bara de ytligaste av bekanta. Föräldrarna bor nära oss nu, hans mamma promenerar förbi vårt hus nästan varje dag året runt med sina stavar och sitt rödbruna, alltid konstfullt uppsatta hår.
På kvällen brinner marschaller vid olycksplatsen och utanför föräldrahemmet står flera bilar parkerade på trottoaren. Och det är så svårt att greppa, hur vi äter middag på restaurang och skojar med paret vid bordet brevid som tittar på Junior med lysande ögon, pratar om Mount Everest och delar på efterrättsglass, och på vägen hem passerar vi det där huset igen utanför vilket vi ovetande och nyfikna såg en polisbil stå på förmiddagen.
Och där inne nu en familj, en mamma, en pappa och en storebror som inte har någon att vara större än längre, som plågas igenom de sista timmarna av vad som troligen är den mest fasansfulla, fruktansvärda dagen i deras liv. Imorgon kommer de att vakna, om de alls har sovit, och kanske kommer det finnas ett kort ögonblick, en alltför flyktig sekund just i uppvaknandet då ingenting har hänt, då allt fortfarande är som vanligt, då de ännu inte har ett dött barn. Sen, skoningslöst, är det ögonblicket över.
Men vad vet jag. Jag kan aldrig ens föreställa mig vad det är. Vad det gör med en. Jag vet bara att jag inte kan tänka mig någonting värre.

tisdag 28 januari 2014

Traderadimman.

Igår kväll förlorade jag ett gäng auktioner på Tradera, alla var med väldigt färgglada barnkläder, och när jag sen gick och la mig och började få feber på natten så hängde det där liksom kvar. Tanken att jag är en sån som "gillar tråkiga färger" kom till mig och satt sen som en utsvulten blodigel på hjärnan hela natten. Och eftersom bebis var ovanligt medgörlig och för en gångs skull nöjde sig med nappen varannan gång han vaknade så resonerade min extremt trötta och luddiga skalle fram att han därför nog också var en sån och att vi var in this together, det här med att gilla tråkiga färger. Så varje gång jag vaknade till, ca en gång i timmen hela natten, föreställde jag mig att vi låg i något slags hav av bruna ränder i olika nyanser och varje gång jag gav Junior nappen och han sög tag i den och tystnade så uppfylldes jag av en extremt stark känsla av total förståelse oss emellan. Vi, i vår brunrandiga tillvaro mot den där färgglada världen där ute som uppenbarligen inte ville ha oss.

fredag 24 januari 2014

Om vintern -09.

Jag, för nästan exakt fyra år sedan. Fortfarande i det första barnets första månaders intensivt känslosamma och intensivt tysta bubbla. Jag gick promenader jämt, det var vinter, vagnen hade rörliga hjul som fastnade i snön och tvingade mig att dra den efter mig längst vägarna.
Jag skulle ta en bild om dagen för att hålla min hjärna från att bli kreativt förslappad. Nästan alla av det första halvårets bilder är självporträtt. Det passade liksom. Det var ju bara jag där om dagarna, jag och det här nya livet som fick mig att titta tillbaka på mig själv ännu en gång. Jag tyckte om att ta de där bilderna. Tyckte om själva handlingen. Tyckte om att titta på bilderna, den där märkliga känslan av att egentligen titta på någon annan, någon jag bara vagt mindes. Var kom den ifrån? Skulle den finnas kvar? En dag, snart, ska jag prova.




måndag 20 januari 2014

Egentligen borde jag bara gå och lägga mig.

Plötsligt minns jag hur det känns att skriva. När vi pratar om det vi gör, vill göra, kan göra, är gjorda för att göra och jag hatar att använda ordet kreativitet men skapande är ännu värre, så vi pratar om kreativiteten och hur den känns och vad den gör och jag tänker på den här bloggen som fallit ner i någon slags småslött tv-tittarliv där det bara zappas vidare och aldrig stängs av för att göra något verkligt. Jag tänker på hur jag kommer in i det här lilla rummet när barnen (!) somnat, där symaskinen alltid står framme och jag aldrig verkar få någon ordning på mina papper, och hur jag skriver om den där kreativiteten, jag skriver om den på vykort som jag skickar ut i världen, jag skriver om skrivandet men jag skriver ju aldrig. Det var så jävla länge sen jag skrev. Inte ens här längre, här har skrivandet fått ge vika för babbel för länge länge sen. Jag vet inte om det blir någonting av det här, jag vet inte vad jag vill säga er med det här, men vi får väl vänta och se, det kanske visar sig. Eller inte.

lördag 11 januari 2014

Tradera-fundering.

Åh nej. Jag har utvecklat ett Tradera-samvete. Ett par gånger har jag följt en auktion på avstånd för att under sista sekundrarna dunka in ett vinnande bud. Sen har jag fått dåligt samvete för att jag på något vis skulle ha lurat de andra budgivarna att de var liksom ensamma på banan. Tänk om det var något någon VERKLIGEN ville ha och kanske hade haft det högsta budet jättelänge och var liksom säker på att vinna och så kommer det någon från ingenstans och bara dundrar in och tar över. Jag hade blivit skitsur.
Ni som är gamla i gemet; vad är Tradera-kutym?

En annan grej; "ombloggad"? Folk försöker sälja in saker med att de är "ombloggade". Vad ska det betyda för mig? Vad är det meningen att jag ska tänka då? Betyder ombloggad bra? Vem är den här bloggaren? Är det viktigt vad random hen tyckt om en pryl jag vill ha/inte vill ha?
Sluta.

måndag 6 januari 2014

God natt, Knappen.

Ni vet "God natt, Alfons Åberg"? När Alfons egentligen ska sova men kommer på att han måste borsta tänderna, sen dricka, sen "spilla" i sängen, sen kissa, sen jaga lejon i garderoben, sen leta efter nallen. Den. Insert vår äldsta son.

lördag 4 januari 2014

Köpmansdrömmen.

Finkammade huset med måttstock för att hitta en plats att ställa den här fantastiska köpmansdisken! Jag vill ha den! Alltså, VILL HA DEN!
Hittade typ färre platser än ingen.
Då åkte vi till Mio istället där A föll huvudstupa för en asstor (och fin) bokhylla och då fick vi ha en diskussion om vårt vardagsrum och då blev det lite sudden death med köplustan så vi åkte hem med en väldigt smal vägghylla som ingen egentligen tycker är snygg men vi skaffade ändå. Man kan aldrig ha för många bokhyllor. Eller köpmansdiskar.

fredag 3 januari 2014

Dagarna emellan.

Ut på en räkmacka, in på en stenhård levainkant som ser god ut men är smärtsamt seg att tugga isär.
Jag har börjat året med att vara sur. Ska nog sluta med det snart. Det kör ihop sig ibland och sen löser det upp sig som en trasslig knut som plötsligt, oförklarligt faller isär.

Läser David Vanns "Goat Mountain" och Vann är ju inget lyckopiller direkt. Tre generationer män, befinner sig på sin årliga jakt på släktens jaktmarker. Testosteronet, vapnet, blodet, dödandet, gemenskapen i att dela bytet, släktskapet som förseglas med gevär från hand till hand. Barnbarnet, 11-åringen som för första gången får ett eget vapen under jakten, börjar resan med att kallblodigt skjuta ihjäl en främmande jägare som upptäcks på markerna. Mordet sätter alla relationer och lojaliteter i gungning och på Vannskt manér börjar det långsamma, ångestladdade sönderfallet, kantat av de otroligt detaljrika och målande miljöbeskrivningarna som nästan skapar en femte huvudkaraktär utav naturen. Svinbra som vanligt, men olidligt.

Annars fick jag videung av grannen. Rör vid dem och tänker att skillnaden mellan dem och Junior inte är så stor som man kan tro.