One question down, one to go.

Livet med en 4,5-åring kan, eventuellt lite grovhugget, summeras med två frågor. 1: Hur gör jag bäst för att fostra detta barn till en empatisk, kärleksfull, solidarisk och trygg individ? Och 2: Vad gör vi med legot?

Fråga två har jag nu efter viss tandagnisslan löst. Inspirerad av vänner som vi besökte förra helgen har jag alltså sytt legopåsen! Eureka! 

Två lager tyg (här: från Ikea); ett ytter, ett inner. 1 meter i diameter.

Handtag - inte att underskatta. Sticks in mellan tyglagren innan de sys ihop. Förstärkte även sömmen ljust där.

Här hade vännernas påse breda hällor längst kanterna, men jag valde öljetter (10 mm) för att jag gillar öljetter och för att det alltid ser proffsigt och välgjort ut. Använde så många jag hade hemma men funderar på att fylla ut med fler så att påsen blir lite tätare ihopdragen. Bomullsrep, långt som tusan.

Så, när man är klar med leken tar man helt enkelt repet och drar ihop hela härligheten.

Greppar handtagen och hänger upp,

eller tar med. Voilà!

Det värsta.

På förmiddagen uppmanar en vän på facebook alla att köra försiktigt då hon passerat en otäck trafikolycka i vår förort på morgonen. På eftermiddagen förstår jag, också via facebook, att föraren i singelolyckan omkommit och att jag vet vem han är. Han är härifrån, vi har gått i samma grundskola men vi var bara de ytligaste av bekanta. Föräldrarna bor nära oss nu, hans mamma promenerar förbi vårt hus nästan varje dag året runt med sina stavar och sitt rödbruna, alltid konstfullt uppsatta hår.
På kvällen brinner marschaller vid olycksplatsen och utanför föräldrahemmet står flera bilar parkerade på trottoaren. Och det är så svårt att greppa, hur vi äter middag på restaurang och skojar med paret vid bordet brevid som tittar på Junior med lysande ögon, pratar om Mount Everest och delar på efterrättsglass, och på vägen hem passerar vi det där huset igen utanför vilket vi ovetande och nyfikna såg en polisbil stå på förmiddagen.
Och där inne nu en familj, en mamma, en pappa och en storebror som inte har någon att vara större än längre, som plågas igenom de sista timmarna av vad som troligen är den mest fasansfulla, fruktansvärda dagen i deras liv. Imorgon kommer de att vakna, om de alls har sovit, och kanske kommer det finnas ett kort ögonblick, en alltför flyktig sekund just i uppvaknandet då ingenting har hänt, då allt fortfarande är som vanligt, då de ännu inte har ett dött barn. Sen, skoningslöst, är det ögonblicket över.
Men vad vet jag. Jag kan aldrig ens föreställa mig vad det är. Vad det gör med en. Jag vet bara att jag inte kan tänka mig någonting värre.

God natt, Knappen.

Ni vet "God natt, Alfons Åberg"? När Alfons egentligen ska sova men kommer på att han måste borsta tänderna, sen dricka, sen "spilla" i sängen, sen kissa, sen jaga lejon i garderoben, sen leta efter nallen. Den. Insert vår äldsta son.

Tips eller knep som jag vill dela vidare.

Design House Stockholm har släppt en Elsa Beskow-kollektion som finns på Hemtex. Kolla här:

Det är ett tips till alla litteraturälskare, alla porslinsälskare och alla som älskar mig men inte vet vad ni ska köpa i födelsedagspresent/julklapp.

Ett knep jag upptäckt funkar mycket bra när man ibland kanske behöver lite perspektiv på tillvaron är att skaffa en bebis, vänta någon månad eller två tills hen är stor nog att avsluta varje amningspass med en på alla vis engegerande monolog tillägnad bröstvårtan. Det kan vara en kärleksförklaring, det kan också vara funderingar i största allmänhet, det vet man inte så noga. Men att få lyssna på de här utläggningarna kan göra den mossigaste av dagar lite ljusare.

Det bästa med Knappen & Junior.

Ibland när tittar han upp på mig när vi pratar, min stora lilla hjälte, och ögonen är klarblå och stora och har samma form som hans pappas, tycker jag nästan att jag kan se hans tankar virvla omkring därinne, som ett dimstråk. Hur de där ögonen inte kan gömma alla funderingar kring världen som stormar kring honom. Vad universum är, vart vatten kommer ifrån, varför man ibland tänker på saker man är rädd för, varför man måste städa sitt rum.

Ibland vaknar jag på natten brevid den här lilla, nya kroppen, som börjar bli rund och valkig så som storebror aldrig var, och när jag anstränger blicken kan jag se hans ögon som runda svarta skuggor. Han ligger helt stilla, bara fingrarna rör sig lite som om han hörde en melodi någonstans ifrån och omedvetet följde den med handen. Han ligger vaken, tyst och alldeles lugn och bara tittar och tittar in i mörkret. Vad tänker han just då, vad ser han, vad känner han. Snart faller ögonlocken långsamt ihop igen och han driver iväg, munnen mjuk och halvöppen.

Det bästa med Knappen och Junior är att de är alldeles magiska.

2013 års bästa träningshändelse.

Jag tränade mig på att föda barn. Det händer inte så ofta, ungefär lika ofta som jag besöker någon annan typ av träningsfacilitet. Jag tycker inte om att "träna", jag är en promenerande person om jag måste välja motionsform. Det tar emot att varken säga att jag tycker om eller inte tycker om att föda barn, det faller liksom utanför ramarna för den typen av beskrivning, så det där med "bästa" är en definitionsfråga, hur som helst har jag inte tänkt träna på det något mer any time soon.

Sons.

Junior sover i famnen medan jag tittar på Sons of Anarchy när det plötsligt slår mig med smärtsam tydlighet. Junior har samma frisyr som Wayne Unser.



Det gör ingenting. Jag älskar Unser.

Föräldraledig.

Nu börjar den. Den där stadiga förminskningen av ens värld som en föräldraledighet så lätt för med sig. Denna företeelse kan ta sig uttryck på flera sätt. Exempel:

- Under förmiddagen föds ofta en luddig impuls att "göra något". Detta resulterar allt som oftast att jag drar runt barnvagnen i någon typ av galleria och "uträttar ärenden" eller skaffar saker jag eller någon i min familj "behöver".
- Efter nyss nämnda aktivitet kan jag enkelt tillbringa en hel eftermiddag (eller bevisligen flera) med att fundera på och nästan uppröras över varför klädkedjan Zara, som jag älskar att hata och hatar att älska, den här säsongen absolut vill förvandla hela sin målgrupp till små pensionärer. (Hatar pga usel service och dålig stämning, älskar pga har hittat flera av mina mest bisarra plagg där tex zebrablusen som alltså inte var zebrarandig utan full av små zebror.) Det är ett under att inte ingången blockerades av ett berg av kunder som kollapsat av beige/marinblåchock.
- När jag nyss skulle fixa en kaffe kom jag skräckslaget på mig själv att under bråkdelen av en sekund välja kaffekopp efter hur snygg den skulle vara att instagramma. Mår nu lätt illa över mig själv och hinkar det där kaffet i den fulaste koppen jag kunde hitta (en fruktansvärd tingest med Andy Warhols Monroe-porträtt på som jag haft sedan jag flyttade hemifrån och tyckte att den utstrålade någon slags cool kulturmedvetenhet som jag gärna ville förknippas med).

Iallafall. Det ska bli spännande att se vart denna högintellektuella tillvaro tar vägen. Det blir väl annat när bebis blir lite större och vill annat än bara äta/sova. Borde kanske gräva fram kameran och återuppta Projekt: En om dan från förra mammaledigheten. Jag vill ju helst inte bli hjärndöd någon gång det närmsta året.

Lite mer förlossning och andra karaktärsdanande aktiviteter.

Blir man någonsin klar med sin förlossning undrar jag. Min första är fyra år sedan och jag minns den som ganska lång men under kontroll och antagligen i något slags förskönande skimmer. Det var tufft men inget trauma på något vis. Och ändå sitter jag nu framför dansk förlossningstv och fulgrinar. Någonting vrider sig i vånda när de tvingas ta fram sugklockan och trots åren som gått lägger jag handen över ögonen där framför tvn och hör mig själv viska nej, jag vill inte. Inte ens då gjorde jag så och det får mig att fundera på vad som egentligen händer under förlossningen och hur man förhåller sig till det efteråt. Vad är det som får mig att grina så här trots att jag (med vissa förbehåll) har ett över lag ganska positivt minne av det hela? Vad är det man är med om som lägger sig så långt bak i huvudet att det bara lockas fram av enklast möjliga igenkänning men undkommer alla de intima samtal om dito jag haft med vänner?

Gick igår kväll även igenom ett flerbarnsförälderns kraftprov. Var ensam hemma med båda och lyckades genom något typ av mirakel att till slut natta en sovvägrande unge samtidigt som den andra hade ont i magen och skrek. Jag kan eventuellt ha utbrustit "det här är mer än jag klarar av!" högt vid något tillfälle under showens gång. Men här sitter vi nu och äter frukost igen som om ingenting och just den kvällen kommer åtminstone aldrig mer tillbaka, det vet man med säkerhet.

Cheruben.

Förra veckan sa barnmorskan på bvc att bebisar helst ska gå upp 150-200 gram i veckan, 200 being bra!
Junior väger + 350 g från förra veckan.
Matglad kille, det där.

Hej Junior!

Min yngsta son verkar ha blivit skelögd sen igår. Jovisst. Jag har en sån nu, en "yngsta son". Som fyller tre veckor på tisdag. B-a-n-a-n-a-s.

De där sista veckorna var det som att tiden gick baklänges, så segt var det. Plus att vi inte övade på profylaxen alls lika mycket som innan Knappen och att jag därför snabbt övertygade mig själv om att den här förlossningen därför skulle bli en potentiell mardröm. Gjorde en sån där hinnsvepning som vi pratade om; funkade inte. Så tillslut fick vi göra den smått bisarra manövern att lämna Knappen på dagis som vanligt måndag morgon och bara "hej då älskling, idag ska mamma och pappa föda barn" och bli igångsatt istället.
Och det gick ju "bra". De första 9-10 timmarna var lååångsamma. A pluggade, jag kollade på Vita Huset och så profylaxade vi lite då och då. Sen promenerade vi i korridoren och då plötsligt small det till och två timmar senare var han ute. Det var till att klara sig med lustgas och ren vilja, ingen skön epiduralsömn halvvägs som med Knappen. Däremot upplevde jag den beryktade krystreflexen, vilken fattades mig sist. Och efter fyra sådana forsade han ut. Det är nu "bra" kommer in i bilden. Bebis var visserligen "stasad" och blåsvart över hela huvudet men mådde finemang men när vi fastställt det och barnmorskan slängde en blick på mig istället och sa "Jaa... Vi får ha doktorn att titta på det här" gick luften liksom ur. Jag hade hela vägen från mödravården pratat om min oro för att få en stor bristning och tagit upp det med varenda barnmorska vi träffade under hela förlossningen. Det var min skräck, jag ville INTE dit igen.

Jag minns så tydligt besvikelsen och ångesten över att när Knappen kommit ut, då var det inte över, det var inte slut, jag som bara ville lägga ihop benen och bli lämnad ifred var tvungen att fortsätta med något. Och doktorn sydde och sydde i en halv evighet och jag bara önskade så hårt att det skulle ta slut. Hur jag såg och kände det där lilla jamande knytet på bröstet men hade så svårt att fokusera på honom för jag var tvungen att hålla ihop tills det någon gång var över.

Kanske borde de där fyra krystvärkarna ha varit fler den här gången, kanske hade det inte spelat någon roll, vad vet jag, vad vet någon, den stora bristningen var där likväl men den här gången blev jag efter fem timmars väntan körd till operation och fick sova mig igenom 45 minuters lappande och lagande.
Det fina i kråksången är att trots att jag fick den där skadan jag varit så rädd för så har återhämtningen gått jättebra och förvånansvärt fort. Det verkar som att jag inte kommer märka av det här när det är helt läkt, vilket jag är så sjukt tacksam för efter alla skräckinjagande Uppdrag Granskning-historier. Jag känner mig fysiskt mycket bättre än efter Knappen trots att den här bristningen var värre.

Och så Junior. (Antar att man aldrig kommer över behovet av att prata förlossning innan man pratar bebis. För mig är det, både då och nu, som någon slags obligatoriskt förord för att helt kunna fokusera senare). Junior. Som är i särklass världens finaste bebis. En kopia av Knappen när han var liten. Och jag vågar knappt säga det, tar i allt trä jag kan, men vi sover till och med lite på nätterna. Ibland flera timmar på raken. Knappen är finaste storebrorsan, full av pussar och klappar och gos.

En av de starkaste känslorna just nu är någon slags lättnad. Över att det är klart nu på något vis, graviditeten är över, nu har vi våra två ungar, nu finns dem och ligger inte i ide i någon slags oviss avlägsen framtid, nu ska liksom resten av livet börja. Jag ska vara mammaledig, få tillbaka min kropp och min garderob (åååh vad jag längtar efter dem!), A ska ta examen, vi ska bygga gästhus, plantera träd, jag ska fundera ut ett och annat och sen får vi se. Men just nu njuter jag allra mest av att en av många efterlängtade pusselbitar äntligen fallit på plats. Hej Junior!

Special.

Knappen ringer hemifrån mormor (som ju bor 2 minuter bort):

- Jag ska sova hos mummu.
- Jaha! Vad mysigt!
- Jaa. Kommer du snart med vällingen?
- Vällingen? Men du har ju inte druckit välling på flera veckor?
- Nää... Men, men det är lite SPECIAL här hos mummu så jag ska dricka välling nu.
- (börjar pedagogiskt asgarva) Vad sa du?! Sa du att det var lite "special" hos mummu idag?
- Ehm... Jag vet inte vad jag sa... Det är lite... KONSTIGT här hos mummu så jag ska dricka välling!
- Okej, absolut, jag förstår. Jag kommer med vällingen.

Alltså, den här stora underbara lilla människan. 4 år, liksom. Storebror vilken dag som helst. Som jag älskar honom.

Lapptäcke till Junior.

La dagen på att sy ett lapptäcke till Junior. Höftade lite med storlek, landade på ca 65x90 cm, tror att det blir bra till både vagn och spjälsäng.

 Använde bara tyger jag hittade hemma och klippte ca 1000 lappar (35 st) på 15x15 cm.

 Sicksackade duktigt. Erik Haags sommarprat rekommenderas för att inte dö uttråkningsdöden.

La ut det hela på golvet, flyttade runt ett tag tills det kändes bra. Började se ljus i tunneln. Gillar inte att ha strykjärnet stående varmt länge och insåg det absolut geniala i att ha järnet kopplat till en sån där förgreningsdosa med på/av-knapp som man kan trycka på med foten istället för att krypa på golvet för att dra ut/sätta i kontakten en miljon gånger. Har varit skamlöst nöjd med mig själv hela dagen pga smart idé.

 Sydde ihop och pressade.

Skaffade en meter quiltfoder (eller vad det heter), det enda jag köpt till projektet. Valde baksidestyg, quiltade för första gången,

 sydde ihop, vände rätt, sydde kant och voilà!

5 veckor kvar. Tick tack.

Släkten är värst?

Tröttman när ens medelålders kusin fnyser att det där med genusmedveten uppfostran är något hennes (nu vuxna) barn "slapp drabbas av".

Som man bäddar får man ligga, I guess.

Hör A och Knappens mumlande röster från Knappens rum. Dörren öppnas.
A: "God natt, kompis!"
K: "God natt, pappa!"
A: "Hur mycket vill du ha dörren öppen?"
K: "Så öppen."
A: "Okej. Ropa om det är nåt."
K: "Okej."
A går och sätter sig i soffan.

Jag sitter vid mitt skrivbord, hör detta och bara "eh, va?"
När JAG lägger honom ska jag ligga i hans säng tills hans somnar, något annat skulle aldrig komma på fråga. Bara att jag får ta med mig en bok att läsa tog flera veckor att jobba in. Troligtvis kommer jag att få ligga där tills han byter ut mig mot en framtida partner. Mysigt förvisso men också ett extremt effektivt sätt att redan vid 8-tiden varenda kväll förvandla sin hjärna till trögflytande sås.

Dagens sanning.

Knappen och Stjärnan vid lunchbordet.
Knappen:
-Vet du vad korv betyder på engelska?
- Nä.
-KÖRV!

Syskonsvårigheter.

Det här med bäbis är en outtömlig källa till teorier. Knappen verkar ha någon slags uppfattning om att man generellt får en lillasyster när man får ett syskon. Denna lillasyster KAN i vissa fall över tid BLI en lillebror, eller i bästa fall en storebror som heter Sebastian eftersom det är vad storebröder heter, åtminstone bästisen Stjärnans (dvs storebröder generellt.) OM bäbis mot förmodan inte skulle växa upp till storebror så får Knappen helt sonika axla den rollen själv, konstaterade han på väg till förskolan.
"Då blir JAG Sebastian".

Det kan bli lite hur som helst, sånt där.

Det snurriga mysteriet.

Läser Mirijams tankar om hur skumt det är att det ska komma bäbis, som ska stanna, för evigt och vara ens egen och allt det där egentligen helt bisarra och fantastiska i att få barn.
Nu har vi ju Knappen. Han kom, såg, segrade och varenda dag tittar jag på honom och blir helt mjukis för att världens finaste människa råkade hamna i just vår familj. Och om ett tag kommer det en till. Och jag har ju läst tusen gånger om hur folk funderat innan på huruvida det är möjligt att älska ett till barn lika mycket, om det liksom finns så mycket kärlek i en. Och jag förstår den tanken men det där löser sig ju, det händer ju bara av sig självt.
Det som är konstigt och outgrundligt är VEM det är som kommer? Vi har ju Knappen, han är vårt barn, vår grabb som gillar "plattmackor", tights, fotboll, jordgubbsrisifrutti, Keno, fordon och att gosa på morgonen. Det är stört omöjligt att föreställa sig vem som ska komma nu. Den instinktiva tanken är ju att när vi får barn, då är det Knappen som kommer. Men min oändliga uppsjö av livsvisdom och erfarenhet säger att det inte funkar så. Man får bara ett specifikt barn en enda gång. Vilket ju föranleder frågan: VEM KAN DET MÖJLIGTVIS VARA SOM SKA KOMMA NU?!
Det största mysteriet. Mkt konstigt.

Den där sista lugna stunden innan natt.

- God natt, Knappen.
- God natt, mamma.
- Jag älskar dig.
- Jag älskar dig... HAJ FAJ!
- Eh. High five.

+15 grader och livet tillbaka.

Den perfekta söndagen. Promenad, fix på tomten, fotboll på gräsmattan, lunch på Urban Deli i Sickla med Fred och Timraren (brunchbuffén, så himla bra bara!), glass i solen, fika hos grannen, middag hos mamma.

Nu är klockan kvällen och jag är i vanlig havande ordning på dåligt humör utan anledning. Ska gå och lägga mig för att skona dem jag bor med.

Här är min son när han klätt på sig själv. Blommiga tights, shorts, skjorta och hipstermössa. Han gillar det där med tights/shorts. Jag fasar redan för den dagen han kommer hem och någon har talat om för honom om flickor och pojkars do's and don'ts. Jag hoppas att det dröjer länge länge och att han när det händer vet att han har mammas välsignelse att ge den personen långfingret.