Målbild, målmacka, same same.

Den där målbilden vi lärde oss om på profylaxen när Knappen skulle komma har börjat dyka upp i min hjärna igen. Vad som helst som kunde ha en motiverande verkan under förlossningen, någon vision av vad det var vi skulle komma fram till efter att det här helt bisarra, rätt brutala förlossningsmomentet av den här graviditeten var över. När vi åkte in till SÖS den 23 augusti 2009 för att kl 14.00 bli igångsatta så var det en bild ur framtiden vi hade fantiserat fram under de föregående veckorna, nämligen den här: Det som en gång var min mammas torp i Sörmland, jag och A står i köket med den blåmålade väggpanelen och porslinshon och tittar ut genom fönstret på min mamma som ligger på knä i rabatten och planterar blommor tillsammans med sitt nu kanske 3-åriga barnbarn som har en egen spade i handen och jord på näsan. Det var en sån sommar, ett sådant barn vi var på väg mot.

Sen blev det så i livet att den där förlossningen drog ut lite på tiden och timmarna gick och jag började bli ganska hungrig efter ett tag men fick gång på gång höra att det "inte rekommenderades att äta under värkstimulerande behandling eftersom det var väldigt vanligt att kräkas då" så efter många och långa timmar där hela magsäcken började krampa ihop sig på det där ihåliga svälthungriga sättet så byttes helt sonika min målbild ut. Från den vackra sommardagen i ett gammalt soldattorp vid en åker i skogen till den ost- och skinkfralla jag sett en barnmorska göra i ordning i personalköket under en promenad i korridoren. Aldrig har jag längtat efter en macka som på morgonen den 24e augusti 2009. Att det skulle komma en bäbis när förlossningen äntligen var över, den där som sen skulle gräva i rabatten med sin mormor, det var sekundärt. När förlossningen var över skulle jag få äta macka. Skinkmacka dessutom, som om den första reaktionen skulle vara någon slags revolt och återerövrande av det vårdens pekpinnar avrått mig ifrån under de senaste 9 månaderna.

Iallafall. Vad lärde jag mig av detta? Två saker; när det börjar pratas målbild här igen om ett par månader så vet jag att inte jobba för hårt på den, en vanlig sjukhusfralla can work magic. Och att stå på mig. Visst kräktes jag, men bara all saft och vatten jag försökt döva hungern med, slutade kräkas gjorde jag först när jag lyckats tjata till mig mat.

 Våren 2011. Mamma och Knappen planterar blommor på pappas grav.