måndag 11 oktober 2010

Om när det gör ont

Igår åkte jag till Nacka Byggnadsvård för att frossa i gammalt järnskrot, fotogenlampor med porslinskupa och omaka skåpsknoppar. Jag kom till parkeringen. Då trillade en liten liten pluttkille (kanske max 2 år) i trappan utanför och en fontän av blod började spruta ur näsan. Pappan kom rusande och försökte torka och torka och trösta och trösta lilleplutt som bara skrek värre och värre och fäktade och slog omkring sig och snart var det blod i pannan och i håret och på tröjan och på mamma. Snabbt som ögat var det fullt med snällt folk som hjälpte till så jag satte mig i bilen och åkte därifrån på en gång, slog As nummer på telefonen och började storgrina.
Hur ska man hålla ihop den dagen det är ens egen unge som slår sig blodig?

3 kommentarer:

Jonna sa...

Det gör man inte. Jag tror det alltid kommer göra lika ont (i föräldrarna).

Mathilda sa...

de gör alltid lika ont, det smärtar o det är hemskt! och visst är det bra att det gör det, vem ska annars trösta trösta trösta torka klappa krama? Vem ska annars hålla om och lugna? Det är svinigt och orättvist men man gör det bara. Jag går alltid iväg en stund när Ella/Robin lugnat sig helt, ocg gråter ut. För mig går det inte att bita ihop. Och det tycker jag e bra o skönt, annars tror jag nog att jag ser ut som en sten...

Sofia sa...

Jonna: Mein got. Bevare oss väl.

Mathilda: Bra tips, jag kommer garanterat bli ventil-grinare!