A & Y´s intervention

Det är så skönt med folk som känner en väl nog att dra i stoppsnöret. Häromdagen hade A hittat Ylva på universitetet och styrt upp spontanlunch när jag, surmulen och trist, anslöt. Min rygg är för klen för det här graviditetsföretaget och har börjat bråka med mig. Men lik min mamma som jag är, får jag för mig att det inte räcker för att officiellt dra ner lite på tempot. En jante-djävul med mantrat "vem är du att lägga dig på sofflocket bara för att du är gravid?" har parkerat sig på min axel. Att smyga till sig lite slötid kan jag men att bestämma att nu ska jag ta det chill i två månader är svårare. Och det är här A & Ylva kommer in i bilden med ett nyktert ersättningsmantra som snarare lyder "det kan ju vara en idé att försöka förbygga och lindra istället för att döva och blunda". Och ja, det låter ju faktiskt rätt och riktigt. Jag vill på intet sätt hävda att jag sliter hund på något vis men ont är ont är ont, och bättre lär det inte bli. Så, tack mina älskade närmaste, för att ni ringer i väckarklockan och möblerar om när det behövs. All kärlek.