Plötsligt känner man sin tanke, snarare än tänker den. Som när man för en millisekund förstår storleken på något enormt, som rymden eller havet, och det svindlar till som yrsel.
Igår slog ett sånt tankeögonblick mig. Jag satt i bilen, med Knappen i sin bilbarnstol i baksätet, det var kolmörkt och jag körde de slingriga småvägarna på väg hem. Då kom den här låten på radion:
Det var en av min mammas favoritlåtar när jag var liten, vi lyssnade på den i bilen. Och det slog mig att för 30 år sedan satt hon och körde på precis de här vägarna, med mig i bilbarnstol i baksätet, på väg till det lilla hus hon och pappa höll på att bygga, samma hus som jag är på väg hem till nu och till vilket utbyggnadsritningarna när som helst är klara.
För en sekund flöt allt ihop. Vägen var lika mörk som för 30 år sedan, slingrade sig som då, mellan oss och våra föräldrar är gränserna hårfina, och avgrundsdjupa. Luften blev tät, tät.
Sedan släppte tanken, vi föll på plats igen, in i den tid vi hör hemma. Min unga mamma i sitt 70-tal, jag i vårt 00-tal. Och medan hon åker runt i sin blåsippeblå folka i en skymning någonstans så åker jag hem och you tube'ar mina barndomsminnen. Här är ett till:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar