Hundra år av ommöblering.

När vi byggde huset sa vi (eller, jag sa först, sen sa "vi", så det kan ev vara ett utslag av en mindre uttalad kompromiss även om A solidariskt hävdar att så inte är fallet) att vi inte skulle bygga så stort vi fick, utan så stort vi "behövde" (högst relativt begrepp, skulle det visa sig). Jag var fast besluten om att jag ville ha ett enplanshus, jag ville kunna ha hela huset inom räckhåll och inte ha rum eller ytor på någon annan "nivå" i någon slags odefinierad abstrakt bemärkelse. Så vi maxade ut vad man fick bygga i ett plan enligt detaljplanen och ja. Så här fem år, två barn och karriärval senare börjar vi få slut på plats. Eftersom A både är akademiker och musiker så har han minst sagt en hel del böcker och lika mycket musikgrejer. Och jag har lika mycket grejer som någon som varit kreativ i alla möjliga former hela sitt vuxna liv och därför äger ett mindre grossistlager av prylar, färger, pennor/papper, tyger, slöjdgrejer och allehanda doningar. Plus före detta professionell boknörd med mitt eget bibliotek som genom åren visserligen bantats till oigenkännlighet men ändå verkar ta upp lika mycket plats. Så vi kräver (ur ett lyxigt i-landsproblems perspektiv naturligtvis, jag är inte helt världsfrånvänd) en del utrymme kan man säga.
Nu är vi mitt inne i en rokad bland rummen hemma. Jag har nämligen fått en verkstad men det ska jag berätta om en annan dag (dock: WWOOOAAAH!!!!). Så vi flyttar runt och ska ha ett gemensamt arbetsrum nu vilket gör att alla våra grejer är överallt just nu. För att komma till Knappens och A's rum måste man passera en hinderbana bestående av en överflödig skohylla, en karmstol, en strykbräda full av klädhögar på väg till tradera kanske under detta århundrade, en tom Billy och en övergiven provdocka klädd i en gammal Fjällrävenjacka (?). Jag när någon slags idé om att bara vi får upp den där stringhylleliknande saken ovanför skrivbordet så ska allt det där på ett obeskrivligt vis bara lösa upp sig och försvinna. Märker när jag skriver ner det så här att det eventuellt inte kommer hända. Att det är jag som måste hitta en ny plats för alla de där grejerna. Åh nej.
Okej. Det här kommer ta tid.