fredag 15 januari 2010

Den snurriga och bästa resan

Hört på Apoteket:

En pappa och hans typ 6-åriga son får hjälp av apotekstanten. Hon vänder sig mot sonen.
- Vilka fina glasögon! Är de nya?
6-åringen tar bågarna lillgammalt mellan pekfingret och tummen, med lillfingret förnämt pekande rätt ut, lyfter glasögonen tillrätta på näsan och svarar:
- Varför är du så där tjock?

Hört på promenad med mamma idag:

- Så det var en uggla jag hörde hela tiden. Man måste nog bli fågelskådis.
Och lite senare:
- Det är för många kockar i soppan.

Hört i soffan:

A läser inlägget Axelgnuff och utbrister:
- Men vadå, sa jag sådär?

Alltså bekräftar han sitt filterlösa tillstånd. Och han skrattar så han gråter.

Tänk om man kunde smygfilma honom när han är igång. Det vore nåt.
Då kunde jag ge tillbaka för den gången han spelade in mig när jag pratade på fyllan. Jag är nykterist och har varit det i snart 12 år och vi var i London och skulle gå på tuff medlemsklubb som en kompis till A kunde fixa in oss på. Förväntningarna var höga ( klubben hade ju trots allt nekat Madonna inträde för att hon inte var medlem) och vi hade laddat i flera dagar. Nu skulle det bli vip och kristaller och ett bubblande flöde av the sweet life.
Vi kommer fram till stället, är pirriga, försöker att inte se för bortkomna ut och hamnar bakom sammetssnöret. Sedan utgör vi den enda kön som finns i 45 minuter och får titta på medan en pälsklädd donna med medlemslista kindpussas med alla som får kliva rakt ur taxin in genom dörrarna.
Tillslut beviljas vi nådigt inträde och vi slussas fram och tillbaka och fått betala pengar både hit och dit och när vi står vid baren och ska beställa första drinken så har den korta vägen mellan dörren och baren kostat 400 spänn. Suckers, säger ni. Ja, säger vi.
Vi beställer, alkoholfritt till mig så klart, och försöker hänga lite obesvärat i den förvånansvärt glest befolkade lokalen. Runt om står bord färdigdukade med glas, redo att börja hinkas, men ingen sitter ännu, alla står längs väggarna och väntar. Ja, väntar på något.
Vi får våra drinkar och min är god men biter lite ändå så jag ber A smaka. Nej, det är ingen alkohol i den. Så vi hänger vidare, det börjar kännas lite konstigt, dansgolvet är tomt, stället rätt trist i inredning och stil, och så den där märkliga lite tryckta stämningen.
När jag kommit genom halva drinken ber jag A smaka igen. "Men det är ju cointreau i den här!" märker han den här gången.
Det blir liksom droppen för nu tittar vi på varandra och jag ser det på honom och han ser det på mig. Den där hypade vip-klubben med den höga höga stämningen och de spännande människorna och det tjusiga livet... det suger. Det är för dåligt. Sjukt dyrt för ingenting och inte ett spår av den utlovade trycket. Det skulle vara ljus och rök och pump och grym musik, kanske lite house eller t.o.m minimalistisk techno, inget blajigt radioskval och vi skulle känna det och vi skulle dansa som galna och må så jäkla bra och tänka att kom ihåg det här för det kommer inte igen. Vi var ju på klubben i london i världen i rymden.
Ja, ni förstår ju förväntningarna.
Det tog 40 minuter. Sen gick vi.
Sätter oss i en taxi. Då slår min halva drink till. Och sedan har jag en utläggning, bortom min kontroll, om huruvida England har en flagga eller två eller om den kanske är Danmarks egentligen eller hur det nu var. Jag vet att jag pratade mycket. Och fnissade. Och att A log uppmuntrande men höll sin mobiltelefon så där konstigt framme, mot mig liksom och genom cointreaun, som gjort ett imponerande jobb på nykteristen, inser jag att han spelar in min röst på telefonen. På bar gärning. När jag fått honom att stänga av kommer ett erkännande från hans sida.
- Lyssna på det här, säger han och sträcker fram telefonen.
Tystnad. Ett konstigt grymtande ljud. Tystnad. Konstigt grymtande stegrande ljud. Tystnad.
Långsamt går det upp för mig.
Nej.
- Jo! A är mycket nöjd. Han har bevis för hur mycket jag snarkar. Min konstanta förnekelse. Nu har han mig från mina två bästa sidor förevigad i telefonen.

Bara den här taxiresan gjorde vårt misslyckade vipklubbsbesök värt både pengarna och mödan.

Det var vår första resa tillsammans. Jag fick den i födelsedagspresent, A var tuffare än tuffast och överkom sin galna flygskräck för att ge mig en Björk-konsert i London. Och inte bara det; jag hade min första "fylla" på över ett decennium, vi drog brallorna av det söta livet, och när vi kom hem till Sverige igen flyttade vi ut i skogen.

Det var fint.

1 kommentar:

Miss Muffin sa...

Hahahahaha.... åh smyginspelningar! Jättekul historia överhuvudtaget.