"Trumpet" av Jackie Kay.

För många, långa år sen fick jag Jackie Kay's prisbelönta debutroman "Trumpet" av mamma i present. Jag var tonåring och tyckte bortskämt (och förhoppningsvis i tysthet) att en bok på svenska hade varit roligare. Men den har stått i hyllan sen dess, flyttat hemifrån med mig, bott i stan, bott i stuga, dammat i låda, flyttat till lägenhet och det tog nästan 14 år för mig att börja läsa den men jag gjorde det tillslut. Och förbannar mig själv nu att jag inte gjort det förr.

När jazzlegenden Joss Moody dör avslöjas hans livslånga hemlighet; han är kvinna. Tillsammans med sin fru Millie har de vårdat hemligheten om hans kön med sådan diskretion att inte ens deras adoptivson Colman någonsin anat något. Men när den slutligen avslöjas hotas inte bara det musikaliska arv Joss lämnar efter sig av explicita löpsedlar utan också den närmsta familjens integritet och privatliv. Colman, chockerad och sviken, låter sig övertalas att tillåta en scoophungrig journalist skriva en biografi om sin far medan Millie tvingas fly undan reportrarna långt ut på landet. Familjen splittras i sorg, hetsjakt och trauma.

Det handlar om kön, musik, ras, förlåtelse, acceptans och drömmar. Men framför allt om kärlek, kärlek som klarar allt, kärlek som kan glömma och omforma, göra underverk och bli livsluft. Det finns en mjukhet i romanen som jag har svårt att sätta fingret på, kanske i språket, kanske ligger den i Millie Moodys varma, lågmält sörjande person, eller så är den ett eko av författarens vilja (behov?) av att berätta den här historien och kärleken till den. Jag vet inte. Men vackert är det. Och mycket, mycket bra.