Kärt rymdepos

Ett kärt återseende har inträffat under kvällen. Jag och Harry möttes igen i "Aniara".
Det är så vackert och gör så ont, så ont.


"Så gick det till när solsystemet stängde
sitt grindvalv av den renaste kristall
och skiljde rymdfartyget Aniaras folk
från solens alla sammanhang och löften.

Och överlämnade åt skräckstel rymd
förspred vi anropsordet Aniara
i glasklar ändlöshet men nådde intet.

Fast rymdens vibrationer lydigt kringbar
vår stolta Aniaras slutrapport
i vida ringar sfäriskt och kupoliskt
gick den i tomma rymder utspilld bort.

I ångest sänt av oss i Aniara
föll och förföll vårt anrop Aniara."

Harry Martinson
(härifrån)

Marknadsföring 1.0

Att höra vad man vill

Okej då, jag får väl revidera det där med att säga mamma lite. Som A påpekade sprang jag kanske händelserna lite i förväg. Det som sades var ju mer åt "Ma-ma. Ma-mma-ma-mamm-am"- hållet. Men det kändes fint. Och för mig lät hans röst annorlunda med ett riktigt ord i munnen.

Flickan och ha-begäret

När Knappen inte sov inatt och vi skulle stå på oss och inte amma och han var envis och vi var envisa men hur envisa vi än var så började vi vekna tillslut och när jag låg där behövde jag något annat att tänka på och då insåg jag att kraften i konsumtionsbegäret inte är att underskatta.
Vi var på Gustavbergs porslinsfabrik igår för att jag fått tokryck på porslin efter att A fick galet fina Marimekko-koppar i födelsedagspresent. Jag går runt och drömmer om att servera potatis i fina skålar (gillar inte ens potatis) och hälla upp te i låga, breda koppar med fat (gillar inte ens låga, breda koppar). Jag vill åka dit det krävs för att
skaffa så fort som möjligt och sen ställa till med kalas efter kalas för att i smyg njuta av att ställa fram allt det fina på bordet.
Det kanske är en svordom i kyrkan att dessutom ha siktat in sig på Stig Lindberg i fabrikens butik för 2:a sortering men se, det skiter jag i. Det var tillräckligt dyrt för att vänta till nästa månad ändå.

Sådant är mitt begär att det till och med kan sno min uppmärksamhet från den ångestladdade och fruktade sovträningen (f ö världens osoftaste ord). När det hela är klart och vi vaknar utvilade och pigga igen kan jag med största säkerhet bjuda till ett fint men sannolikt förvirrat och plottrigt middagsbord för att fira det hela.

Om tappandets oändlighet

Barndoktorn vid 6-månaderskontrollen:
- Tittar han efter tappad leksak?
Jag borde sagt som det var:
- Vi tittar alla efter tappad leksak.

Söndag på en måndag

Mina fina

Och så sa han mamma, ungen. Ma-ma.

Ma-ma.

A's natt

När A kom hemåt med sista tåget inatt dog hans mobil innan han hann ringa efter en taxi från stationen. Det betyder gå dryga 7 km på slingriga småvägar i svartaste natten. Han beskrev hur han dragit upp huvan på jackan mot kylan och blivit helt instängd med sina andetag som ven i huvudet. Han kunde inte se marken framför sig. Två bilar på över en timme.
Bara gå och gå med andetagen och pulsens sus i mörkret.
Skräcken, säger jag bara. Skräcken.

Äntligen

Plötsligt hör jag det. Först som ett sus, ett bakgrundsbrus. Jag håller andan, stänger av ljudet på tvn. Jo, där är det.
Jag måste gå och titta. Och det är kolsvart ute men under lampan glänser trappan mörk och våt och stora tunga droppar regnar över däcket och det låter som hundra små fingrar mot trät.
Regn. Sköna, sköna ljud.

Ikväll är jag ensam hemma

med Knappen. Och den här:

Soundtrack of our lives

Efter att ha spenderat de sista två dagarna med att gräva ner mig i "Linnea"-våldtäkten, stöta och blöta med A, sitta framför datorn och svära och bli så upprörd att det kliar i hela kroppen så behövde jag något annat som stal mig en stund. Då läste jag det här inlägget hos Popmorsa och grinade lite. Lyssnar på låten om och om igen och blir alldeles mjuk och svampig. (Eftersom mina länkar av okänd och sjukt irriterande anledning aldrig går att klicka på förrän ett dygn efter publicering, här är den: http://popmorsa.blogspot.com/2010/03/take-ecstacy-with-me.html)
Kommer ihåg de första dagarna med A. Hur vi fikade första gången och hans skolkade från jobbet och jag drog ett konstigt nervöst skämt han inte förstod och vi satt där med våra kallnande koppar tills allting stängde och han var tvungen att sticka till repan och jag följde honom dit och det var kallt ute och hans jacka var så tunn och jag kunde liksom inte gå hem fast han undrade om inte jag bodde åt andra hållet och när vi kom fram vågade jag fråga om vi kanske kunde höras någon gång och han sa jag ringer dig när jag repat klart och han var den finaste och modigaste jag mött och några timmar senare hånglade vi utanför 7eleven och allting kändes som ett stort djupt rungande ja.

Jag älskar hur en låt eller ett band eller en platta genomsyrar och färgar en period i livet, så som Popmorsa så hjärtskärande beskriver i sitt inlägg. Den där första tiden med A har för mig flera spår på sitt soundtrack men ett av de tydligast ljudande är det här:

Bebistips

Söndag den 4 april är det Babyrave på Fylkingen. Åh vad jag önskar att Knappen var lite större, då skulle vi gå och dansa skjortan av oss!

Läs mer på Facebookeventet.

Morgonen:

frukostfika tillsammans innan A skriver tenta.

Min hjälte

När jag precis är på vippen att tappa bort mig i borde-träsket säger A
- Det som hjärtat säger kommer från naturen.

Tänk att jag fick en man som säger såna saker.

Dagsform

Reality check

Man vet att man är småbarnsförälder när det kommer helt naturligt att prata om dammsugaren som snäll.

Barnboksfrossa

Idag gjorde jag konststycket att shoppa bort min förkylning. Jag anser det hela ett lyckat företag.
På pocketshop hade de barnbokskampanj. Hurra, sa jag och köpte en bok till Knappen och två till mig (som han kanske får låna sen.) Bland annat den här:


som handlar om en liten tjej som testar på olika grejer som att locka håret med borrmaskin och fånga en ishockeypuck med munnen och med blodiga illustrationer visas det makabra resultaten.
Nej, man kan inte simma med pirayor.
Min chef har en underbar näsa för bisarra barnböcker och ett annan av hennes fynd som jag adopterat är "Maskboken mittemellan" som följer ett kompisgäng maskar som har supertråkigt en dag och beger sig ut på stan och shoppar sig lyckliga. "Köpa! Köpa! Shoppa! Shoppa!" utropar dem och lämnar slemmiga maskspår efter sig nedanför bankomaten.


Sen köpte jag snygga jeans och fulsnygga skjortan och så har jag gått runt här hemma och känt mig fin. När Knappen somnat ska jag slänga mig i soffan och läsa förra årets Augustpristagare:


Barnboksfrossa. Alltså en mycket bra dag.

Förkylningens ljud.

Om jag sitter på golvet i vardagsrummet och hostar så resonerar det i A's gitarr. Ett ganska fint och försiktigt ljud som jag skulle vilja kunna spara någonstans.

Åkte till

landstället som ska säljas idag. När platser ska försvinna för en är det dags att öppna de understa bortglömda lådorna. Så tittar livet tillbaka på en i glimtar, som små vykort. Det här var det finaste.

Mammas brudbukett.

Med de snälla glasögonen på

Tänkte att det var på tiden att fokusera lite på det som är fint och gör mig, och oss, glada och glömma bort vattenskador och andra skrapsår ett tag.
Innan frukost hade jag lyckats ta 105 bilder. Det måste ju ses som ett bra tecken.

Att känna på solen

Hej Gud, jag sa; det räcker nu

Det fanns en tid när jag tyckte det var irriterande att vattenkokaren läckte. Att det samlades en liten pöl precis under fönstret som visar hur många koppar vatten som finns i den. Det var tiden innan vi hade hinkar i badrummet som visar hur många kubik snö och is det ligger på taket.
Jag försöker ta det hela med jämnmod. Istället för att bli trött, less och förbannad börjar jag se mig nödgad att kanske omvärdera min tro på Guds existens.
Jag tänker inte börja gnälla men jag skriver här för att dokumentera och göra helt klart att jag för protokoll så du, eventuelle Gud, inte för ett ögonblick ska tro att vi inte uppmärksammar dina ansträngningar. Jag förutsätter att den senaste tidens avlopps- vatten- och fekaliebaserade prövningar varit så omfångsrika för att s.a.s fylla vår kvot, så att framtidens renovering alt. bygge kan gå så smärtfritt som bara möjligt.
Du lär oss tålamod och framförhållning.
Nådigt tackar vi för det.

Hopp om vidare nörderi

"Har inte bokhandeln kärntruppen av boknördar med sig tappar varumärket i styrka." säger SvD's kulturchef Stefan Eklund och sätter huvudet på min bokhandelsanställdspik.
"Är man på jakt efter en bara något mer udda litterär upplevelse idag är det ingen idé att gå in i någon av de stora bokhandelskedjornas butiker.//Det är inte längre dit man går för att uppleva en stimulerande litterär miljö."
Nä. Det är det inte. Kanske poletten äntligen börjar trilla ner nu. Någon mer inovativ lösning än den ”bestsellerism”, som Eklund kallar det, som genomsyrat tex Akademibokhandeln sedan omstruktureringen förra våren, borde ju rimligtvis finnas. KF tar nya tag och ser över sin litterära verksamhet.
Följer detta med spänning och hopp.
Läs mer här och här.

Klammeri

Om det tar emot att smaka på den oidentifierbara massan i barnmatsburken, är det verkligen försvarbart att ge det till sin bebis då?

Näsdöden

Någonting har invaderat min näsa som gör att det killar helt infernaliskt och får mig att maratonnysa lite titt som tätt. Det började igår och var så hysteriskt att jag helt sonika fick åka hem från bästa kompisen som jag inte sett på flera veckor. Igår kväll var jag så less på det att jag gick och la mig två timmar tidigare än vanligt bara för att slippa. Det går inte att pilla, nysa eller snyta bort det. Det bara sitter där och kittlas i evinnerlighet, som en störig lillebror med ett grässtrå på sommaren.

Förkylningstrots

Hade tänkt att återställa livet till det normala idag. Men med två alvedon till frukost inser jag att nog inte blir så.

Och plötsligt en dag

kan han sitta alldeles själv utan att välta huvudstupa hur som helst. Och den här gången är det min tur att säga det vi långt inne också tänker;
- Du får inte bli stor för fort.

Om när jag glömde bort det viktigaste

Jag tänker ju uppenbarligen ganska mycket på det här med att vara gravid. Är helt tydligt inte riktigt färdig med den fasen av mitt liv än.
Det jag tänker på idag är en helt absurd grej som jag tänkte på då, men inte hade vett att reagera på. Jag var höggravid i juli och det var klarblå blixtrande dagar, varmt som tusan och jag satt mest tung och svettig och dåsade under parasollet. Började känna mig ordentligt stor. Hade kanske 3 veckor kvar tills det skulle vara dags.
En sån dag dyker en sommargranne upp. Vi känner varann sen vi var små i egenskap av just grannar och relativt jämnåriga. Vi umgås inte men är halvt uppdaterade på varandras liv genom våra mödrar som är vänner. Vi har ätit en och annan grillad korv ihop men aldrig diskuterat filosofi, om man säger så.
Vi har setts några gånger under sommaren och det har varit sådär lite trevligt gravid-prat över staketet. Nu kommer hon upp för vår gräsmatta och när jag ställer mig upp för att hälsa så ropar hon "Få se då!" och gestikulerar med armen att jag ska lyfta upp klänningen och visa magen.
Och jag gör det. Jag lyfter klänningen över jättemagen och står där i bara trosorna. Och jag tänker; det här vill inte jag, det här känns ju inte alls bra. Men jag står där med den här stora spända bleklila magen och de plufsiga låren och så någonstans däremellan det där enda paret slitna trosor som fortfarande passar och min granne tittar noga och känner och ler och är glad och jag vill bara dra ett tält över mig och somna.
Och jag tänker på det där nu, hur jag drog ner klänningen över mig igen så fort jag kunde utan att vara oartig, log och babblade på som om ingenting hänt.
Hur skulle jag reagera idag om någon kom in här och tyckte att det var helt i sin ordning att jag skulle klä av mig kläderna för inspektion såhär lagom till eftermiddagskaffet? Skulle jag le och bjuda på kaka medan jag klädde av mig? Skulle jag tycka att det var någon slags allmän rättighet att få avkräva mig en liten titt på kroppen?
Jag blir alldeles mörkrädd när jag tänker på hur jag bara gjorde så. Hur jag inte ville men inte hade ett sätt att säga nej. Hur kunde jag tro att jag inte hade rätt att säga nej till att visa upp mig näst intill naken!
Det är så snett att jag måste lägga mig ner och vila. Och börja komma ihåg att aldrig glömma bort att det är jag jag jag som bestämmer över min kropp. Alltid. Vad som än.

Näe

Snoret sinkar hjärnverksamheten just nu.
Jag vill köpa saker. Klänningar och porslin.
Önskar mig ett rum till med en säng/soffa och en läslampa.
Knappen har idag för första gången verkat njuta av att bada.
Snart ger jag mig på blockchokladen. På den nivån är sötsuget.
Det här tråkiga skriver jag bara för att jag blir ängslig att ni ska försvinna om det är tyst på bloggen.

Lite såhär spridda och kortfattade är tankarna ikväll. Fast med mycket längre stunder av ingenting emellan.

Så jäkla trött på att vara förkyld.

svt2 09.00

-Den där Michael är ingen vidare pratglad typ, säger Händige Mannys hammare.
-I guess not, svarar Händige Manny.

Varför, varför pratar de tecknade gubbarna i barnprogrammet Händige Manny svengelska? I ask you, varför?

Slödag

Om att skära sig

Jag skar mig precis på en av A's mördarGlobalknivar. Inte mycket men så där att det tar lite stopp och man hinner få en sekundsnabb trailer i huvudet om hur illa det kunde ha gått. Nu har jag plåster, sitter vid datorn, äter melonen som jag skar och skulle kunna glömma hela historien.
Men det går inte. Bilden av hur knivseggen sjunkit in, bara någon millimeter, i tummen sitter som en ridå framför ögonen. Och den där lilla skarpa smärtan som egentligen inte gör ont, det är det potentiella jätteontet som gör ont. Hur det liksom tog stopp när jag skar.
Det är alltid så här. Jag kan inte släppa det. Det finns bara en sak att göra; släppa allt jag har för händerna, sätta mig ner och tänka på det tills hjärnan tänkt/ryst/frossat klart. Sjukt äckligt och irriterande.

Landat igen.

Det har varit en speciell vecka. Lite tung och uppochnervänd. Vi har varit ifrån varandra mycket eller varit i samma rum men inte kunnat kramas. Vi har varit sjuka och legat i sängen, varit oroliga för huset och smutsat ner oss ordentligt. Sovit dåligt eller inte alls. Missat A's födelsedag och middagen vi hade planerat.
Men mitt i alltihop har det funnits fina saker, tänker jag när jag kollar igenom veckans bilder. En fin bild som kom till av misstag när jag skulle fota min nya klänning, en försenad födelsedagsfrukost på sängen, några trötta bananer som får mig att le och tänka på anti-agepratet den här veckan, en fin flaska i mammas badrumsfönster och solen genom en gardin. Nu är vi tillbaka igen, där vi ska vara, som vi ska vara.

Nu räcker det

Man flyttar till ett litet hus. Man har enskilt avlopp. Funkar sådär. Blir fullt, rinner inte bort. Man försöker åtgärda. Funkar ett tag. Blir fullt, rinner inte bort.
Man har utedass.
Kommunen friar till en med kommunalt, problemfritt, rent vatten/avlopp som bröllopsgåva. Man vill gråta av tacksamhet. Obstinat pensionärsklubb säger nej, överklagar år efter år. Avloppet funkar inte.
Man får barn och temporär vattentoa inne. Funkar okej, bättre än rumpfreeze utomhus.
En vargavinter kommer oväntat. Hela avloppssystemet fryser. Utedasset igen. Ingen dusch, ingen toa, inget handfat. Diska, borsta tänder, tvätta hår i köket.
Man lägger manken till, jobbar rumpan av sig, köper maskin, lyckas tina upp skiten. Seger.
Pappan får vinterkräkan. Karantän. Det blir kallt som fan, avloppet fryser på riktigt.
Nu - ingenting.
Försöker igen med maskiner och värme. Gummihandskar, bajsvatten, krypa på knä under huset, pannlampa. Ger upp. Ringer journummer.
Gubbe kommer med skåpbil och högtrycksslang, löser fruset avlopp, går runt med bajsvattenskor i hela huset. Man tiger. Är tacksam. Knyter näven hårt runt klorinflaskan.

Sedan kommer solen, plusgrader. Man vänder ansiktet mot himlen, dricker kaffe i smältande snödriva, vaknar glad. Förkyld men okej. Det droppar och porlar överallt, smälter, snart syns asfalt. Hopp om liv, hopp om annat.
Man går på toa. Konstiga små pölar på tvättmaskinen, golvet. Konstig fläck på korgen på hyllan. Tittar närmre. Blöt. Det läcker från taket. Kommer vatten från taklisten och rinner längs väggen.
Det töar in i huset. Som om gud sträcker ut ett långt fult finger och fräser här har du din jävla vår.
Bestämmer sig.
Nu räcker det.
Stänger dörren. Kokar kaffe och lägger sig brevid bebis på golvet och pratar lite. Går promenad. Läser i solen när han somnat. 5 plusgrader. Inte illa. Inte illa alls.

Installatören och livet

Igår hade vi en installatör av höga mått hemma. Han var i mitten av sina tjugo, hade sprillans nya Fristadsbyxor som satt fint i midjan, vax i håret som han fördelat i sporadiska klumpar och allt han sa hade han förinspelat i munnen. Han pratade med punkt och versal, hade en satsmelodi som en datoriserad telefonköröst, flackande blick och ett sätt att liksom ställa sig till rätta med den ena foten lite framför den andra när han pratade. Inte helt otippat (insåg vi snart till vår ödmjuka underhållning) blev han nervös av frågor eller kommentarer som tvingade honom ur sina inövade produktrelaterade svar. När vi skulle skriva på papper satte han sig med knäna ihop på soffkanten och visade upp avtalet med ena handen horisontellt placerad under pappret, som en riktigt förevisning. All information vi kunde tänkas behöva hade han i en mapp som han konsekvent hänvisade till som den här svarta foldern.
I ögonvrån noterade jag på A's hållning att det inte var läge att titta på honom, eller på något sätt komma i närheten av ögonkontakt, med risk för att explodera i ansiktet på stackars installatören.
Hela föreläsningen om våra nya produkter kom dock av sig när A anmärkte på att sen vår hjälte varit och pillat i telefonjacket så funkade inte bredbandet längre. Installatören blev tyst, kliade sig i håret. Kliade sig bakom örat med pennan, kliade med fel ände och målade sig alldeles blå på halsen. Jag dog. Installatören vred sig på soffkanten.
- Om ni får fortsatt problem med internet kan ni naturligtvis ringa oss så hjälper vi till. Med problemet.
Sa installatören.
A verkade ha bestämt sig för att befria stackaren från sina våndor och viftade bort det hela med att det nog ordnar sig, om inte annat ringer vi. Och får hjälp. Med problemet.
Installatören avslutade sin genomgång efter den automatiserade konstens regler, förevisade sin produkt och använde sig väl av både kommatering och betoning. Sedan la han den ena handen i den andra och redovisade att det nu var dags för honom att tacka för sig och ge sig av.
Och i samma stund dörren slog igen vågade jag och A äntligen titta på varandra igen.
Kärlek och beundran, vänner, kärlek och beundran. Det var både ett möte och ett skratt vi kommer leva på länge, länge.

Heja rynkor och valk!

Apropå gårdagens bild på anti-age tandkrämen så funderar jag på om man kanske skulle iscensätta en kupp. Plåta lite fina bilder på mig själv med några post graviditetskilon och rediga vintereksem och sätta upp runt om i världen. En pro-verkligheten-kampanj.
Upp med en hand, den som är med!

(Kuriosa: vår 22-åriga fröken på photoshopkursen föreslog glatt att nu kunde vi som hade barn (3 av 6 deltagare är mamma-lediga) redigera våra bilder på bebisarna eftersom de ofta är lite prickiga och fläckiga när de är små. Så visade hon lite med handen i ansiktet hur bebisars skönhetsfläckar kunde sitta. Det lilla skrattet från föräldrarna som följde var härligt överseende och rått.)

Inte en dag för tidigt

Om litteraturen, breven och krigen

Jag försöker läsa Siri Hustvedts "Sorgesång". Och jag tycker verkligen om den. Jag tycker om hennes sätt att väva fram relationer och familjeband, jag tycker om hennes tempo. Än så länge har jag bara läst knappt 80 sidor men den är redan en typisk sjunka-ner-i-roman.
Och ändå tar det emot. När dialogen bitvis tar sådan plats, varför kan inte människor få prata så som människor pratar? Varför ska det vara så högtravande?
Lite här och där kommer brottstycken ur brev in i prosan. De är för det mesta skrivna från något av andra världskrigets slagfält. Och kanske är jag överdrivet petig men här kommer nästa fråga. Varför genomsyras alla sådana här historiska meddelanden av någon slags allmän lyrisk prosa? Fiktionens brev från fronten är alltid nedpräntade av språkligt och dramatiskt begåvade soldater. Det döende stearinljusets flämtande låga ligger alltid, alltid som en softad filt över dessa brev. Med återhållsamma, sorgsna, väl valda små ord tar dessa brevs författare alltid outtalade farväl av adressaten. Och jag förstår ju att det kanske var så. Jag kan ju inte föreställa mig vad som händer i en människa när kulorna viner runt öronen. Men att alla (fiktionens) män, oavsett personlighet, utvecklar en sådan prosaisk finkänslighet i skyttegraven köper jag inte längre. Jag är trött på de finstämda breven. När Siri Hustvedts huvudkaraktär läser sin fars brev är det bara ännu ett av den där ansiktslöse begåvade soldatens. Så förlorar det, i allt sitt vackra språk, både personlighet och integritet.

Så, nu när jag ventilerat, kanske jag kan släppa det och fortsätta i mina försök att njuta av den här i övrigt väldigt fina romanen.

Lite mera gnäll

Igår ringde jag till sjukvårdsrådgivningen för att fråga om Knappens lite otrevliga hosta. Jag fick prata med en sjukskötare(-erska? hörde nånstans att även de manliga ska kallas sköterska?) och det började ju bra. Jag förklarade läget och han lyssnade och förstod och frågade om Knappen ätit.
- Ja, sa jag, jag ammade honom innan vi gick upp vid halv 8.
- Halv 8? Ja, då ska du vara glad, sa han och tryckte på alla mina no no knappar på en gång.
Det är det här eviga jämförandet som jag får utslag av. Varför kan man inte bara sluta sig till att jaha, ditt barn vaknade halv 8 imorse? Varför måste man ställa det i paritet till någon annan? Varför ska det jämföras och sen talas om för mig att jag ska vara tacksam att mitt barn inte prompt ska upp innan solen.
Det är precis samma sak som när vi pratade sömn på föräldragruppen och en mamma blygt sa att hon inte vågade tala om för folk att hennes bebis sover 12 timmar i sträck varje natt och har alltid gjort det. Vad händer? Jo, en av de andra mammorna bekräftar hela problemet med att med övertydlig ironi himla med ögonen och svara "Vad skönt för dig då!".
Hade jag varit snabbare och lite tuffare hade jag sagt nåt, för när jag åkte därifrån och fortfarande så börjar det koka i hjärnan när jag tänker på den där kommentaren. Det var så jävla dumt och ogenomtänkt och kvar satt mamman med sovbebis och hade precis blivit tryckt ännu lite längre ner i skorna.
Vidare i samtalet med telefonsjukan så säger jag att han hostar ju loss och upp men tyvärr kan han ju inte spotta. Han fattar ju inte.
- Fattar, upprepade sköterskan.
Jag hajade ingenting.
- Eh... ja, han förstår ju inte att spotta ut slemmet. Han är bebis...

Alltså, det här är ju småsaker. Men det är samma småsaker man stöter på om och om igen när man har med barn, andras barn, andra föräldrar och tydligen också vården att göra.
Varför kan man inte bara låta saker vara? Varför kan man inte bara säga jaha, så gör ni! Varför måste man chockerat utbrista "Ammar du fortfarande varannan timme på natten?! Oj!" som om det var ett jätteproblem som jag inte haft kapacitet att lösa.
Jättegärna prata/älta/frossa både pre och post barn men jag efterlyser lite vanlig hederlig ödmjukhet. Ska det vara så jäkla svårt?

Saker i exil #2 (eftermiddag hos mamma)

Saker i exil (morgon hos mamma)