fredag 19 april 2013

Målbild, målmacka, same same.

Den där målbilden vi lärde oss om på profylaxen när Knappen skulle komma har börjat dyka upp i min hjärna igen. Vad som helst som kunde ha en motiverande verkan under förlossningen, någon vision av vad det var vi skulle komma fram till efter att det här helt bisarra, rätt brutala förlossningsmomentet av den här graviditeten var över. När vi åkte in till SÖS den 23 augusti 2009 för att kl 14.00 bli igångsatta så var det en bild ur framtiden vi hade fantiserat fram under de föregående veckorna, nämligen den här: Det som en gång var min mammas torp i Sörmland, jag och A står i köket med den blåmålade väggpanelen och porslinshon och tittar ut genom fönstret på min mamma som ligger på knä i rabatten och planterar blommor tillsammans med sitt nu kanske 3-åriga barnbarn som har en egen spade i handen och jord på näsan. Det var en sån sommar, ett sådant barn vi var på väg mot.

Sen blev det så i livet att den där förlossningen drog ut lite på tiden och timmarna gick och jag började bli ganska hungrig efter ett tag men fick gång på gång höra att det "inte rekommenderades att äta under värkstimulerande behandling eftersom det var väldigt vanligt att kräkas då" så efter många och långa timmar där hela magsäcken började krampa ihop sig på det där ihåliga svälthungriga sättet så byttes helt sonika min målbild ut. Från den vackra sommardagen i ett gammalt soldattorp vid en åker i skogen till den ost- och skinkfralla jag sett en barnmorska göra i ordning i personalköket under en promenad i korridoren. Aldrig har jag längtat efter en macka som på morgonen den 24e augusti 2009. Att det skulle komma en bäbis när förlossningen äntligen var över, den där som sen skulle gräva i rabatten med sin mormor, det var sekundärt. När förlossningen var över skulle jag få äta macka. Skinkmacka dessutom, som om den första reaktionen skulle vara någon slags revolt och återerövrande av det vårdens pekpinnar avrått mig ifrån under de senaste 9 månaderna.

Iallafall. Vad lärde jag mig av detta? Två saker; när det börjar pratas målbild här igen om ett par månader så vet jag att inte jobba för hårt på den, en vanlig sjukhusfralla can work magic. Och att stå på mig. Visst kräktes jag, men bara all saft och vatten jag försökt döva hungern med, slutade kräkas gjorde jag först när jag lyckats tjata till mig mat.

 Våren 2011. Mamma och Knappen planterar blommor på pappas grav.

torsdag 18 april 2013

Frågor på det?

Imorgon ska jag på AAA-möte. Anonyma Armchair Alpinisters årsmöte. Det är jag och min granne Emma som äter middag, frossar i klättringsböcker och ser på film om K2 och Mount Everest och Eiger och så. Det är vårt första årsmöte, hittills har vi mest lyckats få ihop ett gäng entusiastiska utbrott av läs- och filmtips på fejjan men nu är alltså den stora dagen här. A har lägligt nog spenderat två kvällar med att montera upp vår projektor dessutom så det kommer bli SÅ JÄVLA GRYMT! Ge mig höghöjd, jetströmmar, syrebrist, frostskador, hjältemod, död och livsfarliga drömmar!
 

Tillbaks igen. +1.

Ju längre tid det går sen sist jag skrev något på denna här blögg desto svårare verkar det vara att hitta tillbaka. Fast jag tänker på det nästan varje dag. När jag Instagrammar en bild jag kunde lagt här istället, eller skrattar åt att Knappen blivit så himla stor och mest vill ligga i sängen och dra sig som en annan tonåring, hur han borrar ner huvudet i kudden, blundar och ler bakom nappen när jag säger att det är dags att gå upp, att när vi kommer för sent till dagis så är det inte för att vi bråkat om kläder eller inte hittar bilnycklar utan för att vi bara inte kunde förmå oss att gå upp ur varma sängen i tid.

När jag tänker på att vi ska ha en unge till i september och hur planerat det än var så tillbringade jag de första veckorna av den här graviditeten i panik och ångest och ville bara sova och gråta och tvivla på varenda beslut vi tagit nästan någonsin och hur ställd jag blev av det och av vilken kraft hormonerna kan ha och hur det har tagit ett tag att komma över det där och långsamt, långsamt har jag börjat längta efter hen istället. Jag tror att det blir en tjej. Det vet jag inte men det känns så med samma oförklarliga säkerhet jag "visste" att Knappen var en pojke.

Det gick liksom inte att skriva om det här förut, jag hade inga ord för det, varken för tvivlet eller besvikelsen över att reagera så där, och sen mitt i allt någon slags skam över att ta ett sådant beslut och sen tvivla på det i efterhand, som om jag inte var vuxen nog att veta vad jag gör. Och om jag inte kunde skriva om den rosa elefanten, då kunde jag inte skriva alls.

Men nu är den punkterad, elefanten, och ligger i en sladdrig hög på golvet som jag flyttar på med tån när jag går förbi i den här kroppen som den här gången blev med mage väldigt fort, som tydligen kan äta hur mycket som helst och som i ärlighetens namn inte alls är så sugen på att gå igenom hela den här preggogrejen igen men ska det bli barn så ska det och gnälla är det ingen idé att göra nu för jag har en sisådär 4-5 månader och säkert ett 10-tal kilo kvar tills leverans så skit i det nu.

A, mamma, Kråkan. I allt det här, saker ni sagt och gjort, saker ni kanske inte insett att ni sagt och gjort; ni har varit BÄST. All kärlek.

Hej, bloggen.

söndag 27 januari 2013

Härliga mamman.

Hela den här sketna söndagen har jag haft uppvisningar i olika stadier av dåligt humör. Jag har suttit med händerna för ansiktet och suckat, demonstrativt läst bok under täcket i sängen med övertydlig rynka mellan ögonbrynen, låtsas som att ingen pratar med mig, släpat mig planlöst fram och tillbaka i huset och riktigt vältrat mig i rastlös-/surhet. Det var ett under att grannen ens ville lämna sitt barn här att leka med Knappen efter att jag varit smärtsamt ärlig med hur osympatiskt grinig jag är idag. Det hela lättade dock något när de väl kommit över. Det går inte att vara sur när det sitter två 3-åringar bredvid varandra i soffan och läser kokböcker under andaktsfull tystnad. "Mera fredagsgourmet". Vad besvikna de kommer bli när de inser att det blir blodpudding till middag.

fredag 25 januari 2013

Note to self:

Om du för en gångs skull lyckats smuggla ut oanvända leksaker ur din sons rum för att han inte ska drunkna i prylar, gör dig av med dem på en gång! Lägg dem INTE i en obevakad påse i tvättstugan. Då kommer du med desperation inse vad det är han gör när han plötsligt hörs upprepa "Vad mycket saker! Oj, vad mycket saker! Finns det mera saker?!" där inifrån.

Under solen intet nytt.

Vi är "sjuka" idag. Knappen var lite hängig igår på dagis så vi stannade hemma och sov och kollade på film istället. Jag håller på att rita mitt allra första mönster, Knappen går runt med stavar eftersom han är "så gammal" och "har lite ont i benen", A spelar Bon Iver-låtar på sitt nya piano. I 1,5 dygn hade vi inget internet. Då tittade vi på dålig tv och jag kom på att jag kan sova jättemycket.
Annars tackar jag för matsäckstipsen! Barnet blev mätt och ingen behövde skämmas har jag förstått.
Det här inlägget är bara en reaktion på att vi fick internet tillbaka. Men jag kan åtminstone bjuda på det där rådjurshuvudet jag köpte för ett halvt liv sedan och lovade att återkomma till. 


tisdag 22 januari 2013

Tunnbrödrullar? Eller vadå?

Kände mig som årets mamma när jag kom till förskolan imorse och stod som ett frågetecken när de började prata om utflykten till vattenmuseet imorgon. Det visade sig dessutom att de ska ha matsäck med sig då. Det är första gången han ska matsäck och jag gick in i en helt irrationell prestationsvägg. Vadå matsäck? "Matig" matsäck dessutom. Vad har man i en sån? Om man åker dit det "kanske" finns en micro. Om ungen packar upp en ostmacka när alla andra slevar köttgryta, det funkar ju inte?
Jag har fått hjärnstillestånd. Om någon rutinerad förälder/fjällvandrare/scout har idé, så känn er välkomna att dela med er, för allt i världen.

måndag 21 januari 2013

Pimp my superhero.



"Jag är så på tvären mot nutiden så det kan man inte tro!" sa en farbror till min kollega idag. Tänker på det, det passar liksom in just nu. Att vara lite på tvären. Med tiden. Med förväntningarna. Med städningen och janten. Med lite allt möjligt.
Man kan ju tänka så iallafall. Sen om det blir nåt av det, det får man se. Brukar behöva tänka så i början av året, har jag insett.

söndag 20 januari 2013

Frestelsen.

Jag är fortfarande mätt efter middagen på Trattoria igår. Deras pappardelle med oxsvansragu... Sinnessjukt god.
Idag ska jag på Formex-mässan med min chef. Det ska bli spännande och helt fruktansvärt eftersom det är en mässa för fackhandeln och det betyder att vanliga människor med ha-begär inte får köpa saker där som på "vanliga" mässor. De menar alltså på fullaste allvar att jag ska gå omkring där som en unge med godislöfte i en godisfabrik. En sann utmaning för en sakletare/köpare/älskare.
Okej, hej söndag!



onsdag 16 januari 2013

Löken.

Ikväll har jag dejt med Linn. På himla tiden alltså. Vi ska äta tapas och jag ska grilla henne om nya killen så klart. Men jag har gjort ett rookiemisstag. Förlåt Linn. Men jag käkade skitmycket vitlök till lunch nyss. Sen ritade jag en också, oklart varför, men jag gillar ju vitlök. Det kan också vara ännu ett uttryck av det här dilemmat. Så kan det ju vara.


The day the music died.


måndag 14 januari 2013

Så dålig nu, får ingenting gjort.

Rymde ut på promenad istället för att skaffa kaffe. Kom förbi kallbadhuset dit bara gubbar och tanter går. Tror jag iallafall. Det är vad vi var övertygade om som barn och ingen har argumenterat för motsatsen. Det kan vara att det i folkmun kallas kallbadhuset och vi resonerade att det bara är gubbar och tanter som vill bada kallt. Iallafall. 33 år på den här ön och jag har aldrig varit där inne. Tills idag.
Jag har redan spammat instagram med detta så ni som följer mig där får ni ursäkta.




Jag hade tänkt att jag skulle tänka bättre om jag gick en stund. Det gjorde jag inte, tror jag. I skogen var knallröda blodfläckar och stora pälstussar utspridda. Jag smög runt och letade efter lik. Hittade inget men det såg ut som att det måste gjort ont, vad det nu var.

På väg hem gick jag förbi en stolpe med en sån där trafikspegel på. Något hängde och dinglade i en ståltråd under spegeln och när jag gick närmare insåg jag att det var ett av A's gamla glasögonfodral och kvar inuti låg hans snygglasögon som jag sumpade i vattnet på vår jungfruresa med båten i somras och aldrig trodde jag skulle få se igen. Dessutom stod den här stolpen invid en vik ganska långt ifrån den plats där jag var säker på att jag råkat ha glasögonen över bord. Jättekonstigt var det.

Att vissla oberört.

Meningen är att jag ska göra arbetsprover nu. Inte för att jag tror att jag kommer in på skolan, för det är helt sjukt svårt, utan för att jag måste väl för tusan åtminstone klara av att göra ett par uppgifter. De är skitsvåra och jag letar efter exitskyltar överallt. Till exempel börjar det kännas väldigt angeläget, för att inte säga nödvändigt, att jag åker in till stan och köper kaffe till kaffemaskinen nu. A skulle bli glad, det är ju bara han som dricker sånt kaffe, och det är ju inte riktigt slut än men någon gång tar det slut och då kommer han vara glad att jag ordnade det.
Man ska inte heller underskatta värdet i att sätta upp pärlplattor på väggen och blogga om det.


torsdag 10 januari 2013

Sons of Anarchy.

En annan grej jag gjort i december är att knarka Sons of Anarchy (bättre sent än...). Idag såg jag sista avsnittet och det var en jäkla lättnad. Jag har gått omkring med en konstant kastanj av ångest i bröstkorgen sen jag började titta runt lucia någon gång. Inte sen Six Feet Under har jag varken kollat på något så intensivt eller blivit så påverkad. Inte för att det var det absolut bästa som någonsin gjorts, tycker tex av skådespeleriet haltar både här och där, men för att jag bryr mig så där orimligt mycket. Jag vill att det ska lösa sig och jag vill att alla ska må bra och sluta kaosa jämt och jag tänker på det nästan hela tiden, så pass att mitt allmänna humör har liksom ett SoA-moln på sin himmel.
Så idag var jag tvungen att dra igenom de sista avsnitten på ett bräde bara för att bli av med detta mitt bekymmer. Jag orkar inte drömma om SoA något mer, jag orkar inte behöva påminna mig själv om att DE INTE FINNS PÅ RIKTIGT och att om de gjorde det så känner vi ändå inte varandra, jag behöver lite lugn och ro damn it!

onsdag 9 januari 2013

Hej 2013.

De senaste tre åren har jag runt nyår köpt ett smycke som iallafall i teorin fungerat som en illustration till hur jag önskar att det nya året ska bli. Förra året var det en ugglemedalj som skulle göra mig lugn och klok, året innan ett halsband med en gammal cykel på; lekfull, nostalgisk. Jag vet inte om något av det där faktiskt omsattes i praktiken. Nostalgisk kanske, eftersom vi rev ett hus jag vuxit upp i.

December försvann i något slags sjukdomstöcken. Knappen var hemma halva månaden och sen jag i bihåleinflammation och kanske en liten, liten lunginflammation, det visste man inte så noga, sa doktorn. Och när inte vi var slagna så var det A som låg nerbäddad.
Julen var lugn och vit och fin. Jag slutade röka. Jo, jag rökte förr och skämdes som en hund för det.

Och nu börjar det på nytt igen och bladen är oskrivna och allt det där. Och jag är skitskraj och alla gamla osäkerheter kommer som sega maskrosbarn upp ur marken och vi pratar och pratar, jag och A, om mig och mitt och mig och mitt och jag har sällan varit så trött på mig själv som just nu. Så jag ska blunda och hoppa nu. (alltså, inte så). A sammanfattade det hela igår med en oslagbar imitation av Yoda: "Do or do not. There is no try."

Så istället för ett smycke som lovar mycket men inte gör ett piss så blir det lite mer raka besked. Signerad Klara Wiksten:


För jag vill faktisk inte sitta på ett ålderdomshem om 50 år och tänka att det var ju synd att jag var så feg jämt. Så, nu kör vi.
Just do.