Tunnbrödrullar? Eller vadå?

Kände mig som årets mamma när jag kom till förskolan imorse och stod som ett frågetecken när de började prata om utflykten till vattenmuseet imorgon. Det visade sig dessutom att de ska ha matsäck med sig då. Det är första gången han ska matsäck och jag gick in i en helt irrationell prestationsvägg. Vadå matsäck? "Matig" matsäck dessutom. Vad har man i en sån? Om man åker dit det "kanske" finns en micro. Om ungen packar upp en ostmacka när alla andra slevar köttgryta, det funkar ju inte?
Jag har fått hjärnstillestånd. Om någon rutinerad förälder/fjällvandrare/scout har idé, så känn er välkomna att dela med er, för allt i världen.

Pimp my superhero.

"Jag är så på tvären mot nutiden så det kan man inte tro!" sa en farbror till min kollega idag. Tänker på det, det passar liksom in just nu. Att vara lite på tvären. Med tiden. Med förväntningarna. Med städningen och janten. Med lite allt möjligt.
Man kan ju tänka så iallafall. Sen om det blir nåt av det, det får man se. Brukar behöva tänka så i början av året, har jag insett.

Frestelsen.

Jag är fortfarande mätt efter middagen på Trattoria igår. Deras pappardelle med oxsvansragu... Sinnessjukt god.

Idag ska jag på Formex-mässan med min chef. Det ska bli spännande och helt fruktansvärt eftersom det är en mässa för fackhandeln och det betyder att vanliga människor med ha-begär inte får köpa saker där som på "vanliga" mässor. De menar alltså på fullaste allvar att jag ska gå omkring där som en unge med godislöfte i en godisfabrik. En sann utmaning för en sakletare/köpare/älskare.

Okej, hej söndag!

Löken.

Ikväll har jag dejt med Linn. På himla tiden alltså. Vi ska äta tapas och jag ska grilla henne om nya killen så klart. Men jag har gjort ett rookiemisstag. Förlåt Linn. Men jag käkade skitmycket vitlök till lunch nyss. Sen ritade jag en också, oklart varför, men jag gillar ju vitlök. Det kan också vara ännu ett uttryck av det här dilemmat. Så kan det ju vara.

The day the music died.

Så dålig nu, får ingenting gjort.

Rymde ut på promenad istället för att skaffa kaffe. Kom förbi kallbadhuset dit bara gubbar och tanter går. Tror jag iallafall. Det är vad vi var övertygade om som barn och ingen har argumenterat för motsatsen. Det kan vara att det i folkmun kallas kallbadhuset och vi resonerade att det bara är gubbar och tanter som vill bada kallt. Iallafall. 33 år på den här ön och jag har aldrig varit där inne. Tills idag.
Jag har redan spammat instagram med detta så ni som följer mig där får ni ursäkta.

Jag hade tänkt att jag skulle tänka bättre om jag gick en stund. Det gjorde jag inte, tror jag. I skogen var knallröda blodfläckar och stora pälstussar utspridda. Jag smög runt och letade efter lik. Hittade inget men det såg ut som att det måste gjort ont, vad det nu var.

På väg hem gick jag förbi en stolpe med en sån där trafikspegel på. Något hängde och dinglade i en ståltråd under spegeln och när jag gick närmare insåg jag att det var ett av A's gamla glasögonfodral och kvar inuti låg hans snygglasögon som jag sumpade i vattnet på vår jungfruresa med båten i somras och aldrig trodde jag skulle få se igen. Dessutom stod den här stolpen invid en vik ganska långt ifrån den plats där jag var säker på att jag råkat ha glasögonen över bord. Jättekonstigt var det.

Att vissla oberört.

Meningen är att jag ska göra arbetsprover nu. Inte för att jag tror att jag kommer in på skolan, för det är helt sjukt svårt, utan för att jag måste väl för tusan åtminstone klara av att göra ett par uppgifter. De är skitsvåra och jag letar efter exitskyltar överallt. Till exempel börjar det kännas väldigt angeläget, för att inte säga nödvändigt, att jag åker in till stan och köper kaffe till kaffemaskinen nu. A skulle bli glad, det är ju bara han som dricker sånt kaffe, och det är ju inte riktigt slut än men någon gång tar det slut och då kommer han vara glad att jag ordnade det.
Man ska inte heller underskatta värdet i att sätta upp pärlplattor på väggen och blogga om det.

Sons of Anarchy.

En annan grej jag gjort i december är att knarka Sons of Anarchy (bättre sent än...). Idag såg jag sista avsnittet och det var en jäkla lättnad. Jag har gått omkring med en konstant kastanj av ångest i bröstkorgen sen jag började titta runt lucia någon gång. Inte sen Six Feet Under har jag varken kollat på något så intensivt eller blivit så påverkad. Inte för att det var det absolut bästa som någonsin gjorts, tycker tex av skådespeleriet haltar både här och där, men för att jag bryr mig så där orimligt mycket. Jag vill att det ska lösa sig och jag vill att alla ska må bra och sluta kaosa jämt och jag tänker på det nästan hela tiden, så pass att mitt allmänna humör har liksom ett SoA-moln på sin himmel.
Så idag var jag tvungen att dra igenom de sista avsnitten på ett bräde bara för att bli av med detta mitt bekymmer. Jag orkar inte drömma om SoA något mer, jag orkar inte behöva påminna mig själv om att DE INTE FINNS PÅ RIKTIGT och att om de gjorde det så känner vi ändå inte varandra, jag behöver lite lugn och ro damn it!

Hej 2013.

De senaste tre åren har jag runt nyår köpt ett smycke som iallafall i teorin fungerat som en illustration till hur jag önskar att det nya året ska bli. Förra året var det en ugglemedalj som skulle göra mig lugn och klok, året innan ett halsband med en gammal cykel på; lekfull, nostalgisk. Jag vet inte om något av det där faktiskt omsattes i praktiken. Nostalgisk kanske, eftersom vi rev ett hus jag vuxit upp i.

December försvann i något slags sjukdomstöcken. Knappen var hemma halva månaden och sen jag i bihåleinflammation och kanske en liten, liten lunginflammation, det visste man inte så noga, sa doktorn. Och när inte vi var slagna så var det A som låg nerbäddad.
Julen var lugn och vit och fin. Jag slutade röka. Jo, jag rökte förr och skämdes som en hund för det.

Och nu börjar det på nytt igen och bladen är oskrivna och allt det där. Och jag är skitskraj och alla gamla osäkerheter kommer som sega maskrosbarn upp ur marken och vi pratar och pratar, jag och A, om mig och mitt och mig och mitt och jag har sällan varit så trött på mig själv som just nu. Så jag ska blunda och hoppa nu. (alltså, inte så). A sammanfattade det hela igår med en oslagbar imitation av Yoda: "Do or do not. There is no try."

Så istället för ett smycke som lovar mycket men inte gör ett piss så blir det lite mer raka besked. Signerad Klara Wiksten:

För jag vill faktisk inte sitta på ett ålderdomshem om 50 år och tänka att det var ju synd att jag var så feg jämt. Så, nu kör vi.
Just do.

Sjuk och Newsroom.

Först var Knappen sjuk i kanske hundra år och samma dag som han blev frisk började både jag och A rossla och snora och nu ligger jag i sängen med hosta och halsduk och inatt hade jag feber och det var så konstigt för jag kände liksom när det vände. Först frös jag och sen var det som att en miljon små dammluckor öppnades på en gång och svetten vällde ut och jag kände det just i den sekunden, hur det liksom släppte och jag la handen på bröstkorgen och blev alldeles blöt. Och munnen är helt avdomnad också, igår fick jag ärligt säga "Tack för maten, jag är säker på att det var jättegott" till A efter middagen för ingenting smakar någonting. Alls.

Jag är nästan aldrig sjuk men nu är jag det, den mest hektiska veckan på jobbet på hela året och jag tycker synd om min chef, och mig. Försöker kolla på "Newsroom" och allt är så himla bra och alla förutsättningar finns där och det är så snubblande nära men något fattas och A säger att det är felcastat och det är det tamigfan. Eller, karaktärerna är excentriska på ett nästan Ally McBealigt sätt och det funkar ju inte, om alla kunde tagga ner bara lite grann så skulle jag kanske kunna tro på att några är ett par och en annan rapporterat från ett härjat Afghanistan i flera år.

Iallafall. Nu ska jag kolla på ett avsnitt till ändå för jag har ont i ryggen och tänderna och överallt och slut på gnäll.

Ps. "The Twelve" - så djefla bra. Ds.

Avslutar kvällen med heder.

Obs att jag ska jobba hela nästa vecka plus helgen och bara är ledig på onsdag. I julhandel. "Högsäsong" brukar inte beskriva ens hälften av hur den här veckan i december brukar vara. Det är den veckan då det räcker att någon annan tagit den sista clementinen på kontoret för att man ska börja gråta på fredagseftermiddagen. Men det är roligt också. Om man inte är förkyld, vilket jag råkar vara. MEN jag ska inte klaga för på min lediga dag kommer grannen över med hälften av sina barn för då ska vi ha pysselbonanza i mitt rum. Detta är ett önskemål från hennes 9-åriga styvdotter. Hur fint att ha blivit upphöjd till pysseltant av grannungarna?!

(Klart mäktigare än det korsdrag jag framstod som när bärgningskillen för en stund sen kom och i vanlig ordning löste DEN TRASIGA BILEN!!! med att typ fingra lite här och fingra lite där och så var det klart. Varför gör den där jävla bilen så här mot mig! Får som vanligt hindra mig själv från att stå och desperat skrika "Jag är inte dum i huvudet EGENTLIGEN!" efter honom när han åker iväg. Så. Slut på klag och skäms.)
 

Inte bästa veckan ever. Men ändå helt okej.

Knappen har varit hemma från förskolan inte mindre än hela veckan och kommer fortsätta vara det imorgon också. Hostan från Hades och feber. Vi har lagt ungefär så många pärlplattor en människa mäktar med utan att bli vansinnig och sett Blixten McQueen så många gånger att jag numera konstant hör ledmotivet i huvudet som en radio som inte går att stänga av. Idag har vi dessutom slagit upp julgranen, en hel del tidigare än vad jag hade tänkt men vad gör man inte när man lämnat hemmet ca 2 gånger på 6 dagar. Imorgon börjar årets hetsigaste jobbvecka och för någon timme sen bestämde sig vår bil för att gå sönder. Sitter och väntar på bärgare med täckbrallorna redan på och årets första glögg i handen. Happy 2:a advent!

Snööö

Okej, när jag klev ut genom dörren i morse hann jag gå två steg innan en 1 meter hög snövall spärrade av vägen. A googlade fyrhjulsdrivna bilar till frukost och grannen kom som en ängel genom snöröken med sin enorma snöskyffel efter att ha sett mig streta på med vår vanliga lilla. "Kom nu, Douglas, nu vill jag ha kaffe" sa han till hunden, lämnade skyffeln och vadade hem genom drivorna.
En timme senare kom jag in, drypande av svett och snö.
Såna här dagar tänker jag alltid på dem som klättrar Mount Everest. De har det ju så här PLUS lodrät uppförsbacke, -20 grader och 70% mindre syre i luften. Och när de väl kan gå hem, om de överlever vill säga, så går de hem till ett tält. Allvarligt? Det är såna här dagar som armchairalpinisten i mig vaknar till liv igen.

Damn it, jag gör'e!

*klick klick*
God natt.

Jahapp.

Har lagt en råsnygg fåtölj i varukorgen på en hemsida som säljer råsnygga möbler och har svävat med avtryckar fingret ovanför "gå till kassan"-knappen i kanske ungefär exakt en timme nu. Kan man göra så nu för tiden? Köpa en fåtölj på datan klockan tio en måndagkväll? Får man ens det?

Jag vet inte men imorgon ska Knappen kanske vara hemma och ha ont i halsen och jag ska fortsätta rita insekter och läsa The Twelve och fram tills dess ska jag sova på den bisarra saken och risken att jag kliver upp mitt i vargtimmen för att köpa den där möbeln är överhängande stor. 

Lite sånt håller jag på med. Hej på er.