Tänk om jag en dag kan ge detta fina till Knappen.

Det är advent och plötsligt för mörkt för att jag ska våga gå ner till vår gallerklädda bunker till källarförråd. Berit skvätter vatten långt in under balkongtaket, jag har huvudvärk som lagt sig strax bakom ena ögat. Läser om min gamla serie-kärlek Elfquest. Första gången gick jag i 3an och fick låna en tidning av en klasskompis, den svenska översättningen: "Alverfolket". Alverna, skogen, vargarna, kärleken, flocken, striderna, själsnamnen, de tysta tankarna de delar med varandra. Nu börjar jag grina på första sidan och slutar inte. Få saker har jag älskat så högt som Elfquest-världen. Varken som 9-åring eller snart 32. Sånt kan livet vara. Och litteraturen.

Skit-tv.

Det här var i särklass den sämsta tv-kvällen sen 20-talet. Mkt besviken.
Och varför, VARFÖR, ligger Carrie och lökar hemma i soffan ovanpå Big och kollar på film i CHIFFONGKLÄNNING MED SLÄP?!
Jag blir förbannad.

Äta flera gånger om dagen. Känns inte det lite utdaterat?

Lunch idag: en banan och tre chokladbitar. När ska vi lära oss storhandla?

He's an excavator.

Det här med att Knappen tittar på grävmaskinsfilmer. Till en början efterlyste han "gjävkopa" bara men det där utvecklades snart till "gjävkopa, taktoj, lattbilaj" och efter att ha sökt med ljus och lykta på youtube hittade jag den perfekta filmen: Volvo har maskinpresentation för sina kunder.
Strax därefter öppnade sig en helt ny värld. Truck Tunes. Jo, det är sant. Vänta, låt mig illustrera (4 minuter så värt):

Nå? De läskiga barnen i början, det lite tuffa introt som plötsligt blir vemodigt, Peter Jöback-karaktären som med hela sin själ på bordet smäktande sjunger fram en grävmaskins vardag, de pedagogiska pilarna och framförallt magin som infinner sig 2 minuter in, när det blir sammetslen spoken word av det hela.
Det här är ett litet mästerverk. Och jag vet inte vem av oss som älskar det mest, Knappen eller jag.

Nu ska jag tametusan vinna.

Karin säljer helt sjukt fina bubbelhalsband i sin coola webshop. Det hon gör och säljer där är lite av min dröm. Inte att göra samma så klart, men att göra och att kanske ha liten webshop. Ska fundera på det. Till sen, med huset och lugnet och falla-på-platset.
Allafall. Nu lottar hon ut ett sånt däringa halsband. Jag har inte vunnit något sen jag drog en vinstlott i vårt förortscentrum när jag var 14 och vann tallriksunderlägg med foton av oljeriggar i solnedgång på. Det var 18 år sen. Tycker att det borde vara min tur igen.

Jag gör slut. Det är inte du, det är jag.

Fick ett mail från en Miss Victoria som gärna vill börja mailväxla med mig. Hon hade tydligen hittat min mail när hon "was browsing looking for honest partner" och tycker att vi ska byta bilder med varandra och säger åt mig att komma ihåg att avståndet inte är ett hinder, kärleken vi hyser för varandra är det enda som spelar roll.

Ja du, Victoria... Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här men...

Det här omslaget, folks.

Plötsligt händer det.

Det har varit allvarlig produktionstorka i verkstan ett tag. Ingen plats, ingen ork även om tid funnits och inspirationen har inte lyst med sin frånvaro direkt, snarare gått ett steg bakom mig med ett vasst pekfinger i min nacke och hånskrattat. Men när jag av ännu oidentifierad anledning ändå satte mig ner och petade ihop den här för ett tag sen var det som att koppla upp ett startbatteri till huvudkontoret. Dagarna efter fann jag mig själv hungrigt grävande i tygbutikens stuvlådor, åka runt med symaskinen i bilen och rafsa genom skåpen efter gamla mönster som gömt sig i flytten. Och jag ska inte ropa hej för att sen sjunka som en sten i ån men det här är vad som hände sen:
I <3 80-talet.

A har ordet. Och maten. #2.

"A har ordet. Och maten." är som ni kanske eller kanske inte vet bloggens med kärlek nystartade gästspel. A lånar Äpplet och er en stund medan jag lutar mig tillbaka, mätt och belåten som Ferdinand under korkeken. Varsågoda!


Italiensk mat är min mat.

Redigheten, flärden, romantiken och passionen. Balansen mellan att bli mätt och att bli förförd av smaker tippar aldrig över åt något håll. En vit, stor, tallrik med färsk pasta, en enkel arrabiatasås, rosmarin-doftande köttbullar, ruccola och tomatsallad och ett täcke av reggiano blev det ikväll. Så gott.

Durumvetemjöl, ägg, olja, salt, in i kyl. Kavla, skär, tvättställ, koka 2 min.

Blandfärs, krossade kex, en lök, dijon, rosmarin, oregano, olja, lite citron, salt, peppar och ett ägg. Rulla. Stek. Ställ av.

Vitlök, chili, fritera i olivolja genom att vinkla pannan, vid färg i med tomatkross, basilika, citron, salt och peppar. Vänd ner köttbullar.

Häll av pasta. Upp med allt på samma fat. Parmesan. Basilika. Lite olja. Ät direkt.

Jag slås ofta av känslan av att laga italiensk mat ofta korresponderar med hur det är att äta den. Man svettas lite, man pratar högt i köket, lyssnar på musik, vevar, knådar, reder och vänder. Inget är överdrivet svårt och inget blir överdrivet snyggt. Detta innebär, för mig åtminstone, att när man väl sätter sig för att äta, så känner man sig välkommen av maten på bordet. En rutig bordsduk, några tända ljus, en flaska chianti och en stor skål med mat som alla får hugga in i. Det kräver liksom inget av en. Maten blir aldrig svår eller pretto. Den är varm och inbjudande. Det behövs inga avancerade presentationer eller pinsamma "jo men börja du" eller "oj, va fint det ser ut". Det är bara att slänga på sig en servett, spänna upp bältet och åka.

Det växer en längtan mot Toscana. Mer om denna i nästa gästspel.

/A.

Världens bästa mormor.

Något av det bästa jag vet är när vi kommer hem till min mamma och hon så fort hon ser Knappen slår ihop händerna och ropar "Men hej! Kommer DU nu!" som om det var det bästa som hänt henne på hela dagen. Om alla hade en sån person i sitt liv skulle världen vara ett bättre ställe.

Nu lägger vi ner för idag tycker jag.

Jag blir trött när jag inte förstår världen. Två saker med världen jag inte förstod som ikväll fick plats inom loppet av 5 minuter:
- På parkeringsplatsen utanför ica sitter en typ 6-åring och väntar i en bil. Han öppnar dörren, lutar sig ut, skriker "Barbro Lindgren!" och smäller igen dörren igen. 4 gånger.
- På parkeringsplatsen hemma tappar jag ut en hel äggkartong på marken. I slow motion naturligtvis. Två av äggen ligger fortfarande kvar, spruckna, under bilen. Resten har jag medelst servietter, keps och hand skopat upp i en gammal McD-påse jag hittade i baksätet och slängt.
Nu är den här veckan slut. Phew.

Jag vill mera.

Att åka hem till dem man tycker om.
Gå runt bland deras fina saker.
Kika in i ett skåp.
Laga mat tillsammans.
Äta vid ett fint dukat bord i världens mysigaste lilla kök.
Prata om viktiga saker.
Det är fint det.

Det måste vara söndag.

Barn i låda.

Pepparkaksgubbekostymen

gick hem. Så skulle man kunna säga. Men det vore 2tusentalets understatement.

Vardagspaus.

Jo men jag tänkte att om jag sitter kvar här i tystnaden framför brasan hemma hos mamma, så kan någon annan ta hand om det där med tvätt och dammråttor och mjölk som är slut. Kungen kanske skulle kunna ta det den här veckan åt oss. Han kan väl behöva en hobby?