Ursäkta den hurtiga pysselstilen men alltså there's no stopping.

Ja, Äpplet har blivit pysselblogg, kan inte hjälpas. Efter workshopen igår kom jag hem och styrde ihop en lampa i ren iver. Skärmen köpte jag på Myrorna för ett halvt liv sen men den har bara legat på hyllan tills nu. Här är en före-bild när jag har den på huvudet helt vanligt, när jag dessutom är flera år och ett par barn fattigare än idag.

Någon otroligt kreativ och tålmodig person har klätt in den i intrikata lager av plastband som jag inte haft hjärta att röra förut men plötsligt förra veckan brutalt klippte sönder. Kvar blev skelettet som jag sprayade med samma färg som kulorna i ljusstaken. Det jag är mest nöjd med är nog lamphållaren i porslin, så fin! Och faktumet att jag lyckades plocka ihop alla elektriska delar i någon random el-webshop utan att det blev fel grejer. Träkulor och en textilsladd, "antik" glödlampa som är alldeles för stor visserligen men iallafall, ett passande fönster och så var det klart!

Går nu runt som en hungrig hund och sniffar genom hela huset efter saker som kan behöva lite färg, någon träkula eller lite ampel på sig. Man kan aldrig få nog av någotdera. Eller jo. Men inte just idag.

Tre timmars bliss en vanlig tisdagkväll.

Igår kväll var jag hos Betonggruvan och lärde mig knyta amplar i makramé. Betonggruvan aka Josefine Halfwordson och möbelmakaren Mimmi Staaf håller såna här workshops titt som tätt, håll koll på hemsidor alt insta (@betonggruvan och/eller @mimmistaaf) och gå på en sån för det var helt fantastiskt. Hashtagen #hantverka skapades igår också om man vill kolla hur det såg ut. Även om jag inte är så bra på att mingla och ibland antagligen framstår som direkt konstig bland folk jag inte känner (typ inser att jag svarar på tilltal alldeles för sent eftersom jag fastnar i funderingar på vad jag ska svara) så var det himla fint att sitta runt ett bord tillsammans med andra och göra något med händerna. Eventuellt kommer jag nu knyta amplar tills vi har slut på fönstergluggar. Och sen knyta ampel runt en lampskärm och en termos och kanske också ett barn.

The Killing.

Okej, så nu har jag också sett klart The Killing S04. Och det är bitterljuvt. Säsong 4 var inte den bästa och slutet har jag också lite dubbla känslor inför. Sara Ödmark på tvdags.se formulerar ungefär exakt vad jag känner; den där djuplodade, lojala vänskapen helt befriad från sexuell spänning har för mig varit en av seriens största behållningar, så att kyssen i slutet uteblir var en lättnad kan man minst sagt säga. Att de ser på varandra med kärlek och faktiskt ser friska och välmående ut kan jag absolut vara med på men om mer följer så behöver inte jag nödvändigtvis veta om det.
Kommer sakna Linden och Holder dock. Regnet, ciggen och bitande ärlighet.

P to the M to the S.

Jag har lite pms, tror jag. Jag har skaffat mig en mens-app så att jag kan hålla reda på och förstå mig själv och annat som man nu för tiden kan anförtro sin mobiltelefon. Jag har inte haft den så länge än, appen, så min cykel har inte riktigt hunnit utkristallisera sig ännu, men en god gissning är att vi är någonstans i veckan före. Hur som helst skulle det förklara bland annat det sammanbrott jag fick igår när jag kollade på andra säsongen av Masters of Sex och det var hemskt om ett spädbarn som fötts tvåkönad och hade en skitpappa som tyckte att han ("han" enligt kromosomuppsättningen) var ett missfoster. Så skulle han opereras och satt fast i en ställning och skrek och då var det som att kroppen min slets itu och instinktivt slängde jag ipaden ifrån mig och bröt ihop och fulgrät. A fick klappa och göra te och macka och övertyga mig om att för de allra flesta bebisar så går det bra och att de oftast inte har skitpappor och att det inte var på riktigt.
Usch, nu börjar jag tänka på det igen. Måste gå och göra te och macka.

I heart träkulor.

Ljusstake av träkulor och läderband. Allt man behöver finns hos Panduro i olika storlekar och former. De turkosa kulorna är sprayade med Montana Black, kulör 400-6320 Hope, köpt via skapamer.se som har übersnabb leverans om man beställer på förmiddagar, mkt bra! 

Nähäpp...

Såå trött. Den där att somna halv nio när man lägger ett barn. När kvällen, de där efterlängtade timmarna när ungarna somnat, bara rinner ut i sanden och blir ingenting. Jag blir lika besviken varje gång. Speciellt dagar som idag när kreativiteten och lusten legat och ryckt i mig hela dagen och jag liksom gått in och ut ur mitt rum tusen gånger, tittat på symaskinen, slagit på, slagit av, plockat bland tyger, flyttat en penna från en hylla till en annan bara för att få göra någonting och hela tiden tänkt att ikväll, åh vad jag ska suga musten ur den där dyrbara egentiden. Men när den kommer så orkar jag inte. Hela kroppen bara lägger ner, hjärnan stämplar ut och går hem. Så jag beställer lite grejer från nätet så att jag kan pyssla ihop den där lampan någon annan kväll, när jag inte somnar i soffan framför The Killing.

När jag odlar.

Jag har förmodligen inte ett grönt finger på min hand men vad jag trots det ändå har är två paprikaplantor, en chili och en muterad basilika i en pallkrage på altanen. Den ena paprikaplantan är enorm och producerar lika överdimensionerade paprikor. Men, och nu kommer den ödmjuka okunskapens ansikte fram, när får man skörda egentligen? Jag har vårdat och stirrat, vårdat och trugat den där plantan HELA sommaren och nu är sommaren i princip över och jag har ännu inte fått smaka den hemodlade succéns frukt! De bara hänger där, svullna och gröna och blir aldrig varken röda eller gula eller någon annan färg som skulle föreslå någon slags mognad. Ni får ursäkta en novis frustration men HUR LÄNGE SKA MAN VÄNTA EGENTLIGEN?! Avundsjukt ser jag på instagram hur folk hela sommaren gått ut i sina små köksodlingar och plockar ihop kvällens sallad med jordiga fingrar medan jag sitter i min solstol bakom mörka glasögon och får inte en sekunds bekräftelse av den där förbenade plantan, hur jag än blänger på den. Vad gäller den andra paprikaplantan så verkar den ha gett upp och förtvinar långsamt i den förstas arroganta skugga, berövad både sol, jord och utrymme.

I en annan krage har jag jordgubbar. Eller "jordgubbar". Jag har plantor som växt explosionsartat och slängt ut långa tentakler år höger och vänster som rotat sig alldeles av sig själva och vuxit upp till ännu fler exploderande plantor ungefär så som jag föreställer mig att utomjordingar förökar sig i någon drypande håla i rymden. Men inte en enda gubbe. Och nu visade det sig dessutom att den där inbrottstjuven som strök runt på altanen igår kväll och skrämde skiten ur mig som satt i soffan helt fredligt och tittade på The Killing, tydligen var ett hungrigt tjuvaktigt rådjur. Så nu har jag inte ens alienplantor längre.

Och så är det chilin. Som visserligen klämt fram någon typ av frukt, om än i vanlig ordning konstant omogen, men som inte är avlång och smal så som bilden visade och som jag hade tänkt, utan snarare som en liten, veckad paprika. Rund och bullig, som sådana där köttiga tomater man kan få långt ner i södra Europa. Det kan ju vara så att jag, helt omedvetet på slumpaktig väg, ympat fram en helt ny sorts chili som kommer att revolutionera hela grönsaksbranschen med sina kick ass egenskaper. Man vet ju aldrig, konstigare saker har ju hänt.

Kungen av arroganta paprikor.

Åka till stan.

Idag var jag på stan. Alltså, riktiga stan, den man måste åka t-bana till t-centralen för att komma till. Fast jag åkte bil, men iallafall. Det var så länge sen jag gick på Drottninggatan att jag kände mig helt storögd och turistig. Och ställd över allt folk. Vad gör alla människor hela dagarna om de har tid att shoppa kl halv 2 en onsdag, allihop? Jobbar ingen?
Iallafall så åt jag stekt strömming i Hötorgshallen (vad fint det har blivit där! mvh Sist på bollen) samtidigt som jag gungade vagnen med ena foten som ett annat storstadsföräldraproffs. Tyvärr fanns inte det jag åkte till stan för att köpa trots att Junior spelade rutinerad bebis och sov precis hela tiden och att vi betalade nästan 200 spänn i garageavgift.
Sen åkte vi tillbaka hem till korkeken. Vilken fin jäkla ek det är, känner jag.

Lite om att sy för barn.

Att sy kläder till barnen är roligt, smart och behöver inte vara särskilt komplicerat. Jag syr enkla saker till våra barn, de mer avancerade projekten behåller jag till mig själv av rent egoistiska skäl; jag vill inte se något jag lagt ner timmar på få sig brutala sandlåde-/leromgångar och slitas sönder på nolltid. Att däremot slänga ihop tröjor och mjukisar efter behov går fort och enkelt. Jag handlar nästan alltid tyg antingen på rea eller från stuvhögar så materialkostnaderna står i god relation till den tid plagget används innan det blir för litet/slits ut. Det finns tusen ställen att hitta mönster för barn, både på nätet och i fysisk form (tex Ottobre som har både gratismönster på hemsidan men framför allt säljer mönstertidningar. Ett annat tips är det här vahettere google.). Jag använder ganska ofta mönster ur den här boken:

Här finns grundmönster till de flesta typer av plagg och tanken är att man själv ska kunna utgå från grundmönstret för att sen utveckla till något eget. Inspiration får man dock leta efter på annat håll, "Mönster och konstruktioner..." är en helt färglös men mycket effektiv handbok som tillhandahåller precis vad man behöver rent tekniskt. Resten får man sköta själv.

 

Det här setet till Junior tog i effektiv tid, mellan blöjbyten och räddningsaktioner, kanske 1,5-2 timmar att få ihop. Skulle man eller vill man börja sy regelbundet kan jag dessutom högljutt och ivrigt rekommendera att investera i en overlockmaskin. Jag har en ganska enkel Singer-maskin som jag fick av min mamma förra julen, köpt på Hemtex för strax under 3000 kr och den har, både i tid och effektivitet, betalat sig flera gånger om redan! 

Något som jag skulle kunna och verkligen borde bli bättre på är dock att återanvända material som finns hemma redan. Saxa ur kläder som jag och A kasserar tex. När jag tänker på det så har jag ju en hel hög t-shirts som A tyckte sig vara klar med i någon låda. Återkommer om detta viktiga. 

Augusti-höst.

Den här hösten som håller på att hända? Lite sorgligt är det för att jag, sen vi flyttade från stan, faktiskt njuter av sommaren. Lite skönt är det för att jag älskar att få klä på mig mycket kläder. Kofta, kängor. Älskar kofta och kängor. Hösten är mysig och snygg. Jag trivs bäst med kläder på mig, jag trivs bäst när andra har kläder på sig också.

En annan grej är att det börjar. Om det är något som ska börja så börjar det ju ofta på hösten. Jag ska vara mammaledig förutom på måndagar för då ska jag gå på möbeltapetseringskurs! Alltså peppen! Jag har peppat hela sommaren genom att släpa hem grovsopor från allehanda grannar som tömt sina gamla stugor. Solstolar, pallar, brickor plus två 50-talsstolar och en öronlappsfåtölj som står i mammas förråd och väntar på att jag skaffat mig tillräckligt mycket skills. Jag ska bli så jävla bra på det här, jag känner det! Så här har jag instagrammat det hela.

Nu ska jag gå och skaffa mig en matsked tårta. Sa jag att det är vit prinsesstårta med chokladmoussebotten?

När det fylls 5.

Alltså, vad fruktansvärt trött man blir av att ha barn som fyller år! Och då har vi inte ens haft kalas. Det hade vi förra året. Och förrförra. Och efter båda sa vi att det här gör vi ju inte om. Med håret på ända, svettiga pannor och begynnande magsår stod vi i det slagfält som är resultatet av ett 4-årskalas och insåg att ingen kunde egentligen säga ifall någon faktiskt haft roligt i den tornado av sockerstinna förskolebarn som på gränsen till hysteriskt dragit genom huset de senaste två timmarna.
Det jag kunde minnas var att en framförde klagomål över att det var fiskdamm och inte skattjakt, den radiostyrda bilen föll som en köttbit ner i en pöl pirayor, hur en spännande och alldeles nyöppnad present försvann i händerna på ett äldre barn medan Knappen längtansfullt väntade på sin tur och lite andra sådana där blodtryckshöjande utmaningar som kommer med barn.
Så vi bestämde att istället för kalas får barnet ifråga välja en aktivitet + en kompis och så gör vi det. Typ Grönan, djurpark, bio, såna grejer. Så Furuviksparken blev det. Vi var föga imponerade av parken som sagt men Knappen verkade nöjd fram tills att ovädret drog in, då hans rädsla för åskan tog över lite.

Dagen efter hade vi födelsedagslunch så att mormor och gudfar fick fira och på kvällen gick A och Knappen och såg Hammarby spela på ett fullsatt Tele2.
När alla till slut somnat låg jag i soffan och pös långsamt ihop som en av ballongerna i kristallkronan. Trots att man skiter i kalas är det som att springa ett maraton, de där födelsedagarna. Men en bra sak är att det nu, i en låda i kylskåpet, finns en ganska stor bit tårta kvar som jag skamlöst äter upp en långsam matsked i taget. Vit prinsesstårta med chokladmoussebotten.
Vänta. Jag säger det igen.

Vit prinsesstårta med chokladmoussebotten.

Uh-hu.

Hej igen.

Nu tänker jag att sommaren måste vara slut eftersom jag funderar på att försöka blåsa lite liv i detta här bloggskrället. Det var 16 grader och någon slags sniken snålblåst när vi firade Knappens femte födelsedag på Furuviksparken idag. Furuviksparken som vi hört så himla gott om men som kändes rätt... mjäh? Sjukt fina rabatter och schimpanserna verkade ha det helt okej men tivolit var dyrt och rätt rackigt, alla inomhusattraktioner i djurparken luktade så illa att till och med födelsedagsbarnet flydde och vi tackade för oss när den här sommarens fyrtioelfte åsk- och skyfallsoväder drog in söderifrån. Då åkte vi till Uppsala och åt glass istället.

En halv lista som drunknade i träning.

I brist på inspiration men i behov av något oformulerbart snor jag en Dagens-lista av Alexandra som, hallå?!, bara slutat blogga.  

Dagens vill ha: Det finns ingen hejd på min lust att köpa kläder till Junior. Det är ju nu, innan han växer in i den döden-tråkiga och slätstrukna "pojk-(eller flick-)avdelningen", som det fortfarande finns peppiga och roliga kläder för honom. Lindex citron-bralla tex. Vem vill inte ha den liksom? Jag vet att jag vill.
Dagens klädsel: Träningskläder halva dagen. Andra halvan: för stor Indiska-klänning, strumpbyxor och Doc Martens.
Dagens smink: Sminkar mig inte.
Dagens frisyr: Nyklippt och nöjd. Vill för en gångs skull släppa ut detta hår ur den annars obligatoriska och fantasilösa knuten.
Dagens händelse: Det här med att träna på gym. Eller, träna över huvud taget för den delen. Har ju aldrig varit min grej och ju äldre jag har blivit desto mer otillgängligt har det förefallit. Jag går inte till något gym. Jag vet ingenting om sånt, jag skulle bara förnedra mig. Vara svag, ha för fula kläder, ramla av löpbandet, skämmas över min dåliga kondis, min stora rumpa, mitt avskavda nagellack.
Att börja träna har varit en sån jävla uppförsbacke. Fysiskt men framför allt mentalt. Jag har, på riktigt, inte kunnat förstå folk som pratat om träning som någonting skönt. Det har varit en plåga som jag vänt ryggen till och det dåliga samvetet för det har jag med varierande resultat försökt ignorera efter bästa förmåga. A, som har tränat på ett eller annat sätt sen han var liten, har försynt frågat om jag inte ska hänga med i... ett par år? Jag har sagt nej, det är inte för mig. Jag kan gå. Det är min motion, jag kan powerwalka om det ska vara så. Att gå fort vet jag hur man gör. Och det kan man göra ensam.
Sen köpte jag de där löparskorna och plötsligt, utan att jag riktigt visste hur det hade gått till, så hade jag börjat springa lite försiktigt. Och sen springa lite mer. Det var skorna som började springa och jag hängde med. A peppade och föreslog att jag kunde ju träna lite hemma, han kunde hjälpa mig om jag ville. Nej, det var inte för mig, sa jag.
Sen, utan att jag riktigt visste hur det hade gått till, hade jag låtit honom hjälpa mig ändå. Sagt ett tveksamt ja när han frågade igen. Jag gick utfallsgång genom huset och trodde jag skulle dö, att jag hade sönder kroppen. Jag gjorde biceps curls och bröt ihop och grät när det tog stopp och jag inte orkade lyfta den där förbannade hanteln en centimeter till även fast han verkade så in i bomben säker på att jag visst kunde. Att våga ta i, att våga fortsätta när det blev tungt, att göra jobbet, så otroligt svårt det var. Hur fruktansvärt svårt det var att försöka arbeta förbi alla välgjutna osäkerheter, att överkomma den där tanken på att inte kunna, att inte klara. Att genomskåda den där skeptiska blicken som bara handlade om otrygghet och brist på självförtroende.
Jag har svurit och grinat, skrikit och surat. Och A har tagit emot och tagit emot och peppat och peppat. Och ändå är det någonting som fått mig att, med myrsteg, fortsätta. Må det vara samvetet, må det vara pre graviditetsjeansen i garderoben, må det vara att det är ett plåster på skavsår som sitter i hjärnan, det spelar ingen roll, det där. Jag gör det. Jag har slutat grina. (Nästan. Oftast.) Och plötsligt, utan att jag riktigt vet hur det har gått till, tänker jag inte alls lika ofta "jag klarar det inte". Jag ska klara det här, tänker jag. Jag ska klara det här tills det inte går längre och då klarade jag det så långt och det var bra nog.
Dagens händelse är mer symbolisk än stor: idag, på gymmet, skrattade jag av utmattning. Skrattade. Hur obetydligt det än låter, finns det en stolthet i det.

Nu fanns det ju ett gäng fler Dagens-grejer att fylla i på Alexandras lista men jag känner mig... mätt nu. På ett himla fint sätt. Hej!

Make och remake.

Föräldraledigheten glider förbi. Den här terminen har A kunnat styra sitt pluggande och sin tid själv till stor del så vi har haft mycket tid ihop. Jag har börjat träna med honom på gymmet och börjat springa igen. Och den här bebisen vi har... Kan vara den skönaste ungen i världen. Tjock, glad och nöjd.

Tänker att jag fortsätter syblogga. Har jobbat med Jenny Hellströms "Sy! Urban Collection" igen. Jättefina plagg för hela familjen, dock ibland lite svårtolkade och knapphändiga instruktioner men med lite fantasi, erfarenhet och googlande går det mesta att lösa. Den här klänningen heter Norah och är här ganska mycket kortare än orginalmönstret.

A hade kasserat ett gäng t-shirts som jag räddade och nu har börjat slakta. Den här grymma Animal Farm-tröjan från Out of Print till exempel som han, helt obegripligt, tyckte var ful...

blev ett ganska fint linne.

 

Tog kanske 20 minuter att göra. Jag började med att lägga ut tishan på golvet. Sen valde jag ut ett linne jag hade i garderoben som sitter ganska bra och så la jag linnet ovanpå tishan och ritade ut ringning, ärmhål och sidosömmen. Sen klippte jag modigt ut det hela och eftersom jag numera är orimligt nöjd ägare av en overlockmaskin så overlockade jag helt sonika alla kanter efter att ha sytt ihop sidosömmarna. Just trikå är väldigt tacksamt att klippa i då det inte repar upp sig och har man ingen overlockmaskin eller inte känner för att fålla så kan man lika gärna lämna kanterna råa.

Så run along now, barn! Gräv i garderoben, make and remake!

Kör så det ryker.

Häj. Eftersom ni längtar efter att sy så innerligt ska ni få ett mycket bra tips: Colette patterns.

Jättefina plagg i flera svårighetsgrader, enkla och tydliga instruktioner och om man väljer att köpa ett fysiskt mönster (man kan även köpa mönster på pdf och använda sin skrivare) kommer det i en retroinspirerad förpackning som är fin som en pralin.

Jag har precis sytt färdigt klänningen "Macaron" som är svårighetsgrad intermediate, dvs lite lagom mitt emellan svårt, men har sällan hittat så bra instruktioner förr. Så våga!
Här får ni en skitdålig selfie på det:

 Iallafall. Sypeppen nu: skyhög!