Okej, så nu har jag också sett klart The Killing S04. Och det är bitterljuvt. Säsong 4 var inte den bästa och slutet har jag också lite dubbla känslor inför. Sara Ödmark på tvdags.se formulerar ungefär exakt vad jag känner; den där djuplodade, lojala vänskapen helt befriad från sexuell spänning har för mig varit en av seriens största behållningar, så att kyssen i slutet uteblir var en lättnad kan man minst sagt säga. Att de ser på varandra med kärlek och faktiskt ser friska och välmående ut kan jag absolut vara med på men om mer följer så behöver inte jag nödvändigtvis veta om det.
Kommer sakna Linden och Holder dock. Regnet, ciggen och bitande ärlighet.
2 kommentarer:
Åh, jag saknar den också redan. Kollade Top of the Lake efter, det funkade lite som ett substitut en stund.
Tyckte slutet kändes lite publikfrieri, att det lämnades öppet så alla kunde göra sin tolkning. Jag är dock glad att jag slapp se dem gå hand i hand mot solnedgången. Var så jävla skönt att det var en helt avsexualiserad relation, så befriande på nåt vis att allt inte alltid ska falla in i den där jävla hollywoodromantikmallen!
Kram
Nora: Ja! Såg Top of the Lake i somras och gillade den! Har samma ruffa stämning som typ alla David Vann-böcker. Ångest som typ växer i skogen.
Fattar vad du menar med publikfrieriet. Jag gillade kärleksfullheten och blev lite mjukis för att det var en himla fin scen. MEN kanske inte just Linden/Holder-material. Gillar dock Ödmarks vision: "Jag tänker mig dem som någon typ av välavlönat privatspanarpar som åker runt i bil hela dagarna och börjar och slutar röka och hjälper polisen att lösa komplexa mordfall som annars skulle blivit begravda. Kanske ligger de med varandra, kanske inte, oavsett vilket så får du se på fan från den andra om du jävlas med den ena."
Skicka en kommentar