En halv lista som drunknade i träning.

I brist på inspiration men i behov av något oformulerbart snor jag en Dagens-lista av Alexandra som, hallå?!, bara slutat blogga.  

Dagens vill ha: Det finns ingen hejd på min lust att köpa kläder till Junior. Det är ju nu, innan han växer in i den döden-tråkiga och slätstrukna "pojk-(eller flick-)avdelningen", som det fortfarande finns peppiga och roliga kläder för honom. Lindex citron-bralla tex. Vem vill inte ha den liksom? Jag vet att jag vill.
Dagens klädsel: Träningskläder halva dagen. Andra halvan: för stor Indiska-klänning, strumpbyxor och Doc Martens.
Dagens smink: Sminkar mig inte.
Dagens frisyr: Nyklippt och nöjd. Vill för en gångs skull släppa ut detta hår ur den annars obligatoriska och fantasilösa knuten.
Dagens händelse: Det här med att träna på gym. Eller, träna över huvud taget för den delen. Har ju aldrig varit min grej och ju äldre jag har blivit desto mer otillgängligt har det förefallit. Jag går inte till något gym. Jag vet ingenting om sånt, jag skulle bara förnedra mig. Vara svag, ha för fula kläder, ramla av löpbandet, skämmas över min dåliga kondis, min stora rumpa, mitt avskavda nagellack.
Att börja träna har varit en sån jävla uppförsbacke. Fysiskt men framför allt mentalt. Jag har, på riktigt, inte kunnat förstå folk som pratat om träning som någonting skönt. Det har varit en plåga som jag vänt ryggen till och det dåliga samvetet för det har jag med varierande resultat försökt ignorera efter bästa förmåga. A, som har tränat på ett eller annat sätt sen han var liten, har försynt frågat om jag inte ska hänga med i... ett par år? Jag har sagt nej, det är inte för mig. Jag kan gå. Det är min motion, jag kan powerwalka om det ska vara så. Att gå fort vet jag hur man gör. Och det kan man göra ensam.
Sen köpte jag de där löparskorna och plötsligt, utan att jag riktigt visste hur det hade gått till, så hade jag börjat springa lite försiktigt. Och sen springa lite mer. Det var skorna som började springa och jag hängde med. A peppade och föreslog att jag kunde ju träna lite hemma, han kunde hjälpa mig om jag ville. Nej, det var inte för mig, sa jag.
Sen, utan att jag riktigt visste hur det hade gått till, hade jag låtit honom hjälpa mig ändå. Sagt ett tveksamt ja när han frågade igen. Jag gick utfallsgång genom huset och trodde jag skulle dö, att jag hade sönder kroppen. Jag gjorde biceps curls och bröt ihop och grät när det tog stopp och jag inte orkade lyfta den där förbannade hanteln en centimeter till även fast han verkade så in i bomben säker på att jag visst kunde. Att våga ta i, att våga fortsätta när det blev tungt, att göra jobbet, så otroligt svårt det var. Hur fruktansvärt svårt det var att försöka arbeta förbi alla välgjutna osäkerheter, att överkomma den där tanken på att inte kunna, att inte klara. Att genomskåda den där skeptiska blicken som bara handlade om otrygghet och brist på självförtroende.
Jag har svurit och grinat, skrikit och surat. Och A har tagit emot och tagit emot och peppat och peppat. Och ändå är det någonting som fått mig att, med myrsteg, fortsätta. Må det vara samvetet, må det vara pre graviditetsjeansen i garderoben, må det vara att det är ett plåster på skavsår som sitter i hjärnan, det spelar ingen roll, det där. Jag gör det. Jag har slutat grina. (Nästan. Oftast.) Och plötsligt, utan att jag riktigt vet hur det har gått till, tänker jag inte alls lika ofta "jag klarar det inte". Jag ska klara det här, tänker jag. Jag ska klara det här tills det inte går längre och då klarade jag det så långt och det var bra nog.
Dagens händelse är mer symbolisk än stor: idag, på gymmet, skrattade jag av utmattning. Skrattade. Hur obetydligt det än låter, finns det en stolthet i det.

Nu fanns det ju ett gäng fler Dagens-grejer att fylla i på Alexandras lista men jag känner mig... mätt nu. På ett himla fint sätt. Hej!