Battle royale.

Jag vet inte men det kan vara så att jag är på väg att vakna ur den kreativa koman. Jag ska inte ropa hej och allt det där. Idag har jag trots allt hämtat ut två nya Krakauer-böcker på jobbet och man vet aldrig vad det gör för någon som helst extrovert aktivitet. Alltså kan vi säkerligen vänta oss ett show down mellan dessa parter:

vs.

Det enda som hjälper en sjuk liten man är så många nappar som möjligt.

Sist på bollen i vanlig ordning men icke desto mindre i mål.

Josefine fortsätter att tampas med Sverigedemokrater i vardagen. Hatten av.
Jag har en facebook"vän" från högstadiet (apropå att jag mkt väl skulle kunna se hen i en slik diskussion som den Josefine tampas med) som tillsammans med en annan person i en statusdiskussion kom fram till att folk som använder ordet hen inte borde få ha barn. Inte ens nu när den värsta hen-hetsen lagt sig kan jag släppa det där.

Okej. Jag borde alltså inte finnas.

Min mamma kommer från Finland och när jag var yngre pratade jag i princip flytande finska. Finskan (tillsammans med ett gäng andra språk) har ett könsneutralt pronomen som används flitigt. Så inte nog med att min mamma är från ett land där man pratar om folk utan att behöva specificera kön, hon hade dessutom mage att skaffa barn. Och jag, stackarn, var tvungen att tillbringa, i effektiv tid, flera år i denna hemska könlösa miljö. Ni förstår ju hur förvirrad jag var som barn. Vem var jag? Vem var han/hon/den/det? Ni förstår ju att jag tillbringat halva mitt vuxna liv med att skaffa mig ett svenskt kön med tillhörande identitet för att bli en hel människa.

Det är egentligen inte förrän nu, sen hen-debatten satte igång, som jag förstår hur min mamma kunnat leva över 40 år i Sverige utan att lära sig att kalla flickor för hon och pojkar för han. Det är först nu jag förstått att det tydligen är något inte bara konstigt utan också häpnadsväckande provocerande att tala om människor som människor och inte kön.
Jag kan tycka att ett samtal kring vissa extrema uttryck könsneutralisering kan ta är på sin plats, tex föräldrar som inte låter förskolepersonal byta blöja på barnen för att inte avslöja barnets kön. Men det är inte det hen handlar om. Hen är mer än hen-dagis och uppfostran, mer än ett praktiskt medel att skapa valmöjligheter. Hen täpper dessutom igen ett ganska stort hål i svenska språket. Hen tar inte bort, hen kompletterar och låter växa.
Journalisten Håkan Kjellgren har bloggat välformulerat om det här. What he said.

Så kan vi lugna ner oss lite nu. Precis som att alla finska barn inte är könsförvirrade ensamma öar på drift så kommer inte svenska barn att tappa fotfästet i världen för att vi får ytterligare ett pronomen att använda. Och svenska språket har fått ett tillskott, ett både saknat och vackert sådant.

Och det var allt jag hade att säga om det.

Uppdatering: Det här är bra mycket farligare för våra barn än hen någonsin kommer att bli.

Satan takes a holiday, yey!

Tuffaste videon. Den dagen jag också kan skrika BANG BANG BABY! med trovärdighet kan jag lägga mig ner och dö leende.

Snubblande nära. Och flera månader bort.

Det har inte blivit så mycket bygg-blogg som jag befarade av Äpplet. När vi inte tar beslut om list mellan klinker och parkett och huruvida badrumsgolvet ska spacklas upp mellan dusch och golv så åker vi mest ut dit, går från rum till rum och drar fingrarna över grundmålade väggar och försöker att inte hoppa ur brallorna i ren iver att flytta in. Det tar så l å n g tid och ändå har det gått fort. Och plötsligt ringer posten och bara "Hej, det är posten, jag har en pall kakel till dig!" Och så mycket tid, vånda och beslutsångest jag har haft för det här jäkla kaklet. Hade all den tankekraften lagts på annat hade det kunnat vara fred på jorden vid det här laget I tell you.

Sen ska jag sitta här i vardagsrummet, i en tokigt skön kanske olivgrön soffa och titta på å ena sidan en öppen spis mellan fönstrena, å andra sidan kanske ett stort schabrak till kritvitt Stringhyllesystem fullt med mina, A's och pappas gamla böcker. Så ser det ut när jag drömmer iallafall. I juni är det dags att göra verklighet av det hela. Inte en dag för tidigt.

Instagrambonanza.

Eftersom what happens on Istagram stays on Instagram så kommer här ett titthål. Jag var JÄTTElänge sjukt skeptisk till Hipstamatic och andra fotoappar. Hävdade bestämt att det var fusk och att en tallrik omelett inte blev varken intressantare eller snyggare med något gulnat vintagefilter. Men det har smugit sig på mig, det där, och jag har åmat mig i vånda över lockelsen. Och trots att det är enkelt och kanske också fuskigt så tar folk en himla massa fina bilder som jag, trots sin flyktighet, tycker om att titta på. Här är lite från mitt eget.

Längtar tillbaka till ön. Hela tiden och mer och mer.

Eftermiddagssol i vardagsrummet i nya huset.

"Hey. They found a body. Not sure it was his, still they're using his name.
She. She gave him shelter. And somewhere I know she knows some things only she knows."

Potatis i dike. Helt vanligt.

Om folk och folk.

What she said.

"Into thin air" av Jon Krakauer.

Förra sommaren läste jag Jon Krakauers bok "Into the wild" och blev... käftsmälld. Sällan har en bok guppat omkring i min hjärna lika länge som den gjorde efteråt, och fortfarande för den delen. Så när klättringsbesattheten slängde sig om halsen på mig så var Krakauers "Into thin air" inte sen att dyka upp. Båda böckerna har samma ursprung: Krakauer fick i uppdrag att skriva artiklar om respektive händelse för Outside Magazine men efter väl förrättat värv så dröjde sig historierna kvar hos honom, det var inte klart, det räckte inte, han ville, behövde skriva mer. Och det som började som artiklar slutade som böcker med den lilla detaljen att i "Into thin air" är det Krakauer själv som spelar huvudrollen.
Det var 1996, samma år som Göran Kropp cyklade från Stockholm till Nepal för att bestiga Everest. Krakauers uppdrag, som slutade i "Into thin air", var att följa med en expedition till Mount Everest, iaktta gruppens förehavanden och skriva en artikel om hur de nu populära kommersiella guidade turerna till Mount Everests topp fungerar. Jon Krakauer, som själv är gammal klättrare, skulle stanna i baslägret men ju närmre avresedatum kom desto mer lockande verkade tanken att faktiskt själv dra på sig kängorna igen och följa med hela vägen upp. Efter att ha pumpat magasinet och sponsrare på pengar nog att betala den inte helt ovidkommande summan för en bestigning bestämdes att Krakauer också skulle ansluta sig till toppexpeditionen. Lite visste han då att äventyret skulle sluta i en av de mest omfattande tragedierna i höghöjdsklättringens historia. Av de 6 klättrare ur Krakauers grupp som nådde toppen kom bara två ner igen. Överraskade av en storm som drog in från ingenstans fastnade de högt upp på berget och innan de nästkommande två panikartade, ispiskade och förvirrade dygnen på bergsidan var över hade ytterligare 5 klättrare ur andra lag dött och något senare tre till.

Det är en trasig Krakauer som skriver "Into thin air", som river i en fruktansvärd händelse för att försöka bearbeta, acceptera och förstå vad som gått fel. Mången gång fick han rådet att vänta med att skriva, låta det sjunka in, passera, få perspektiv. Men han kunde inte och resultatet är ett brutalt och ärligt, smärtsamt och ångestridet dokument över katastrofen. Det är också ett dokument över ofattbar styrka, mod och överlevnad. Om att trotsa döden och att klamra sig fast vid livet trots att allt hopp är ute.
Det är omöjligt att gå ifrån en sån här bok oberörd.

För flera veckor sen såg jag en föreläsning av en läkare om en katastrofexpedition på Everest. Doktor Ken Kamler berättade en gastkramande, fasansfull men också hoppfull historia om vad man näst intill kan kalla ett medicinskt mirakel mitt i tragedin. Som den enda läkaren på berget hade Kamler fått se first hand vad Mount Everest kan göra med människan. Nu, efter att ha läst "Into thin air", vet jag att det är samma händelse de båda talar om. Kamlers föreläsning blir som en illustration till boken. Också den nästan omöjlig att förstå vidden av.

En mänska av sås har talat.

Idag var jag på jobbet i 9 timmar och under varenda en av dem var min hjärna gjord av sås. Mitt energilösa, imponerande förvirrade tillstånd hade framåt eftermiddagen utvecklats till ett skämt.
Sen kom jag hem och åt skagenröra till middag för det var det enda i hela affären jag kunde tänka mig.
Och eftersom jag läste ut "Into thin air" i förrgår och med det har mina klättringsböcker tagit slut så känner jag mig lite tom nu. Kan inte uppbåda något som helst intresse av att läsa annat. Inte ens "Korparna". Är det verkligen okej?

Häromdagen erkände min ömma moder att ibland kan man läsa inlägg på den här bloggen och fundera på vad som var meningen med det hela egentligen. Det var under ett samtal som på sitt sätt motiverade en sådan frank (och i all sin ärlighet ganska uppfriskande) kommentar och det ska understrykas att den kom i sällskap med övriga väldigt fina komplimanger i ämnet.
Iallafall. Varsågoda för sånt inlägg.

I avsaknad av egna mästerverk.

Veckans finaste inlägg.

I boken kallas det "frontalkrockarnas tid"...

Vi har trotsat ett tag nu. Vi = jag och Knappen. Jag är inte jättebra med det här trotset. Ju längre det går desto kortare blir tålamodet. Och vips så är man två trotsande personer. En fullt legitim på 2,5 år och en som titt som tätt fullständigt tappar konceptet på 32. Idag sa jag till min frisör att det händer att jag är rakt upp och ner dålig. Glömmer bort att välja mina fighter och tar allt och förvandlar effektivt båda oss till två väldigt sura och trötta personer. Det var skönt att säga det, att vara så ärlig. Det var som att öppna ett fönster på vid gavel och vädra. Från och med nu ska jag börja djupandas och räkna till 10 och sånt där. Andra tips mottages tacksamt.

God morgon söndag.

Imorse såg jag mig i spegeln och insåg att jag är rätt asymmetrisk i ansiktet. Lite visste jag men ju mer jag tittade desto mer släpade ena sidan. Den är helt klart hårdare ansatt av gravitationen än den andra. Inte ens ögonbrynet orkar hålla upp sig riktigt.
Jag läste någonstans att ett helt symmetriskt ansikte instinktivt skulle uppfattas något konstigt eftersom att vi är så ovana vid det. En klen tröst men ändå. Nu kan man liksom tolka mitt ansikte lite som man vill. Den högra sidan lite mer frågande så att man får möjlighet att utveckla det man nu händelsevis pratar om eller den vänstra, något tröttare sidan som snarare ser ut att behöva kafferast och kisspaus.

Hade vi roligt den där sommaren?

Häromdagen när jag körde över Skanstullsbron tyckte jag mig se ett grönt hus hänga mellan bropelarna. Det gick så fort att jag inte var säker men jag åkte dit idag och mycket riktigt. Vid brofästet finns sommaröppna utestället Trädgården som jag aldrig besökt men som Frida skrivit ett både charmigt och sorgligt inlägg om här.
Och nu så här i slaskig marstid var det ungefär så övergivet och lämnat som tänkas kan. Och jag älskar sådana ställen.

Godkänd.

Imorse bytte vi bajsblöja på toa. När vi är klara reser sig Knappen upp, viker ihop liggunderlaget och säger "Snyggt jobbat, mamma!"
Jag: Eh... Tack!

Så fortsätter det...

Jag är fortfarande förlorad i Mount Everest som nu har fått sällskap av både K2, världens nästa högsta berg och Eiger i Schweiziska alperna, inte särskilt högt (bara en sisådär 3900någonting meter) men med sin norra sida ökänt svårklättrad och extremt utsatt för väder och vind. Klättraren Joe Simpson, en legendar inom klättervärlden efter att osannolikt ha överlevt ett fall ner i en isspricka på berget Siula Grande i Peru för att sedan i 4 dagar och nätter krypa med ett söndertrasat ben genom bergsmassivet till säkerhet, en vansinnig överlevnadshistoria som blivit bok men också den helt sjukt bra filmen "Touching the void". Se den. I filmen "The beckoning silence" (finns på youtube) berättar han både sin egen historia om Eiger men också den tragiska historien om de 4 klättrare som på 30-talet var de första att försöka sig på Eigers norra sida. Det är andlöst spännande och fascinerande.
Och nej, man behöver tydligen inte vara klättertokig för att bli... klättertokig.