God morgon söndag.

Imorse såg jag mig i spegeln och insåg att jag är rätt asymmetrisk i ansiktet. Lite visste jag men ju mer jag tittade desto mer släpade ena sidan. Den är helt klart hårdare ansatt av gravitationen än den andra. Inte ens ögonbrynet orkar hålla upp sig riktigt.
Jag läste någonstans att ett helt symmetriskt ansikte instinktivt skulle uppfattas något konstigt eftersom att vi är så ovana vid det. En klen tröst men ändå. Nu kan man liksom tolka mitt ansikte lite som man vill. Den högra sidan lite mer frågande så att man får möjlighet att utveckla det man nu händelsevis pratar om eller den vänstra, något tröttare sidan som snarare ser ut att behöva kafferast och kisspaus.