Nytt bloggmöte

Hittade den här idag. Det är jätteroligt. Sjukt nöjd.

Fint

Hörde antingen Björk eller Sjón, minns inte vem, nån gång säga att bla punken blev så stor på Island på 80-talet för att det inte fanns någonting annat att göra där än att starta band. Idag verkar de spruta ur sig unga, klassiskt skolade elektronika-benägna islänningar. Här är en som är fin:



Men här är den finaste:

Konsten, Tiden & Knappen

Här är den, som utlovat: Gatukonsten i vårat hood.


Tog bilden genom bilfönstret på väg mot min lista av nyttigheter som skulle betas av. Aldrig har tiden vänts och vritits och sträckts ut och krympt som nu. Jag tänker att jag ska göra en grej, ska bara koka en kopp kaffe först. Så gör jag det och dricker den men när jag ställer koppen i diskhon har det plötsligt gått två dagar. Eller; jag ska skicka in de där papprena men Knappen bajsade grönt i torsdags så det har inte blivit av.
För det är lika mycket den här ledigheten (eller som min bästa kompis poängterade: ordet ledighet är så lagom missvisande för det här varandet), som själva Knappen och hans göranden. Händer något konstigt dras tiden ut och blir låångsam, men när han för första gången griper efter nallen med flit så drar tiden ihop sig och börjar småspringa.
När A frågar om han ätit på länge har jag ibland svårt att svara. Var det innan promenaden eller ställde jag mig nyss upp från sängen där vi ammade?
Det är en ganska bekväm förvirring. Eftersom den inte gör något, eftersom jag har en liten 11 veckors partner in crime :)
Nu ska vi gå ut en stund innan solen går ner och det plötsligt har blivit vår och dags för frukost igen.

Sköna måndag

När man är mamma-ledig får man börja dagen med att dricka kaffe och äta chokladtryffel. I sängen. Ja, det får man.

Tavelmysteriet

Vi har fått regelrätt streetart på ön där vi bor. Någon kreativ själ har tagit det märkliga och sköna initiativet att spika upp en oljemålning på en telefonstolpe längs vägen. Den föreställer ett hus vid vatten, helt i någon slags grågrön färgskala. Det är inget vidare upplyftande konstverk men jag blir glad varje gång jag passerar. Ska ta en bild vid tillfälle och visa. Vi har en mystisk kreatör i buskarna...
(Kan ju vara samma person som i slutet av sommaren satte upp den handskrivna skylten "Rea i kiosken på lördag" inramad i krusidullig guldram på samma stolpe. Kan vara ledtråd?)

Fredagkväll

Jag gjorde precis egen chokladsås. Sen åt jag den. Chokladsås med glass. Ha!

Fråga till Blogger-användare

Kanske är det jag som är trög, förlåt mig i så fall, men kan jag komma direkt från min bloggs startsida till instrumentpanelen? Utan att passera min profil, anpassa eller nytt inlägg menar jag...

Musikhuset #3

En stanna-inne-och-lyssna-på-sina-bästa dag. Mjukisbyx-lyssna.
Jag upptäckte Depeche Mode när jag var 15 år i ett mörkt rödskimrande fotolabb, där jag stod lutad över framkallningsbad och såg pretentiösa och överarbetade kompis-porträtt träda fram på pappret. "Violator" var som en oväntad och sedan oumbärlig present. När jag väl fått den förstod jag inte hur jag kunnat leva utan. Depeche-pelaren i mitt musikhus kommer alltid stå med alla lampor släckta och lukta framkallningsvätska. Här lades första stenen:

Onsdag

Eftersom A pluggar och jag och Knappen mest läser och äter är det en tyst dag hemma. Radion på till frukost och lunch men sen inte.
Det blåser upp nu, det där havsljudet går genom grenarna som står svarta mot en duvblå himmel. Vågor låter som vind, vind som vatten. Vill ha regn.
Det snöade tidigare, små hårda hagel. På det nakna äppelträdet hänger frukten kvar och lyser som små planeter i mörkret.

Läste "Mordbyn". Den var bra.

Började precis på Markus Zusak´s "Boktjuven". Endast 20 sidor in vill jag redan rekommendera den. Om det så bara var nedförbacke härifrån så sitter den ändå som ett kärleksbrev i hjärtat. Det är någonting i språket, tonen, som får mig att tro att författaren verkligen älskat sin historia.

På söndag är det Fars dag. A´s första. Det känns fint.

Av ingen annan anledning

än att det är en sjukt bra låt som definitivt är ett par slitna favoritjeans i garderoben. För att Sarah är fin och Mauro är charmig och när man börjar deppa ihop på vintermörkret här om några månader så vet man att någonstans i Stockholm sitter en ung Mauro på ett hustak i solnedgången och sjunger. Och det kan ju värma vilket fruset vinterhjärta som helst.

Svin-vaccin.

Idag har vi vaccinerats mot Grisen. Vi åker till vår vårdcentrals provisoriska lokaler i Vår gård. I trapphuset, som dagen till ära får agera väntrum, köar hela skalan. Mamman med två dagisbarn som genast lägger sig raklånga på golvet, hurtfriska mormor i färgglad märkes-vindjacka som omständigt fyller i både sin och morfars hälsodeklaration, 4 kockar i arbetskläder på rad, den tufsiga farbrorn med gles snövit page-frisyr under mössan. Det luktar barn, på det där mjölkiga fadda dagis-sättet.
Vi har nummer 69 på vår kölapp och mottagningen har knappt varit öppen i en halv timme.
Jag tänker två saker där på trappan: Här samlas vi, allihop, från Knappen till gubbarna.
Och: Trots att det inte är mer än 10 veckor sen jag låg med benen i vädret och krystade ut nämnda bebis så känns det barnsligt jobbigt att ta spruta.
Mottagningsrummet är lika provisoriskt som väntrummet. Två sjuksystrar; en som laddar sprutan, en som skjuter. Hon som laddar vänder sig knappt om och hälsar när vi kommer in. Vi är en kopia på det löpande bandet. Avfallsbunken svämmar snart över av kanyler. På en hylla ligger en spridd hög klistermärken, på fönsterbrädet en handväska i skinnimitation och gulddetaljer.
När vi kommer ut genom dörren börjar den 4-åriga flickan som är näst på tur att gnälla mot mammans bröst. Inför Grisen, och laddar-systern, är vi alla lika.

Men nu går han bet, svinet. Ingen kommer här fram, här fram. Vi åker hem och äter pommes, lövbiff och bea för att det var bomben när vi var små. Vad gör man inte när man blivit för stor för klistermärken.

bebisfarbror

Nytt objektiv till kameran, yey!

Familjens karbonpapper

Plötsligt känner man sin tanke, snarare än tänker den. Som när man för en millisekund förstår storleken på något enormt, som rymden eller havet, och det svindlar till som yrsel.
Igår slog ett sånt tankeögonblick mig. Jag satt i bilen, med Knappen i sin bilbarnstol i baksätet, det var kolmörkt och jag körde de slingriga småvägarna på väg hem. Då kom den här låten på radion:



Det var en av min mammas favoritlåtar när jag var liten, vi lyssnade på den i bilen. Och det slog mig att för 30 år sedan satt hon och körde på precis de här vägarna, med mig i bilbarnstol i baksätet, på väg till det lilla hus hon och pappa höll på att bygga, samma hus som jag är på väg hem till nu och till vilket utbyggnadsritningarna när som helst är klara.
För en sekund flöt allt ihop. Vägen var lika mörk som för 30 år sedan, slingrade sig som då, mellan oss och våra föräldrar är gränserna hårfina, och avgrundsdjupa. Luften blev tät, tät.

Sedan släppte tanken, vi föll på plats igen, in i den tid vi hör hemma. Min unga mamma i sitt 70-tal, jag i vårt 00-tal. Och medan hon åker runt i sin blåsippeblå folka i en skymning någonstans så åker jag hem och you tube'ar mina barndomsminnen. Här är ett till:

Family tree

Avlövat. Naket grenverk kvar när livfullheten fallit bort.
När jag går igenom mina gamla bilder tänker jag att de är som en alldeles egen höst. Snickarboden som stått orörd i 15 år, fortfarande med spillspik på det cementerade golvet, penslar med skaften upp i syltburkar med lacknafta, en fiskelina ihoptrasslad på bänken.
Någon har arbetat här, sedan ställt sig upp och gått och inte kommit tillbaka. Kvar hänger verktygen och rostar, förvandlas långsamt till ett annat slags grenverk. Lämnat, avlövat.

Sedan kom vi. Och jag dokumenterade omsorgsfullt oredan och ordningen, för att den var vacker och en dag helt säkert skulle försvinna. För min hand, eller någon annans.








Fler lövlösa foton finnes här.

Knappen

Idag är en famndag, ingen annanstans är värd att vara på. Vi äter mycket, ligger i sängen, läser. På eftermiddagen släpper en fördämning av ljud, Knappen jollrar och wailar som om det är det här ögonblicket han väntat på i veckor. Få ljud har någonsin varit så sköna.

Bilder från imorse. De fick mig att tänka på Massive Attacks gamla bortglömda helt underbara video. Det känns helt overkligt att tänka att det bara är drygt 9 veckor sen Knappens hela värld såg ut typ så här: