Svin-vaccin.

Idag har vi vaccinerats mot Grisen. Vi åker till vår vårdcentrals provisoriska lokaler i Vår gård. I trapphuset, som dagen till ära får agera väntrum, köar hela skalan. Mamman med två dagisbarn som genast lägger sig raklånga på golvet, hurtfriska mormor i färgglad märkes-vindjacka som omständigt fyller i både sin och morfars hälsodeklaration, 4 kockar i arbetskläder på rad, den tufsiga farbrorn med gles snövit page-frisyr under mössan. Det luktar barn, på det där mjölkiga fadda dagis-sättet.
Vi har nummer 69 på vår kölapp och mottagningen har knappt varit öppen i en halv timme.
Jag tänker två saker där på trappan: Här samlas vi, allihop, från Knappen till gubbarna.
Och: Trots att det inte är mer än 10 veckor sen jag låg med benen i vädret och krystade ut nämnda bebis så känns det barnsligt jobbigt att ta spruta.
Mottagningsrummet är lika provisoriskt som väntrummet. Två sjuksystrar; en som laddar sprutan, en som skjuter. Hon som laddar vänder sig knappt om och hälsar när vi kommer in. Vi är en kopia på det löpande bandet. Avfallsbunken svämmar snart över av kanyler. På en hylla ligger en spridd hög klistermärken, på fönsterbrädet en handväska i skinnimitation och gulddetaljer.
När vi kommer ut genom dörren börjar den 4-åriga flickan som är näst på tur att gnälla mot mammans bröst. Inför Grisen, och laddar-systern, är vi alla lika.

Men nu går han bet, svinet. Ingen kommer här fram, här fram. Vi åker hem och äter pommes, lövbiff och bea för att det var bomben när vi var små. Vad gör man inte när man blivit för stor för klistermärken.

bebisfarbror