Aj aj, inte skraj

Nu gör jag det igen, nu lägger jag ifrån mig en bok 50 sidor från slutet, trotsar alla svarta katter som en sådan handling skulle motsvara. Vi åkte till Åre och jag plockade med mig läs-stoff men glömde den bok jag faktiskt håller på med just nu.
Så Ajvide Lindqvist: kan du inte ens skrämma mig så att jag kan komma ihåg att ta med mig boken på semestern, då får det ta mig tusan vara.
Carsten Jensens "Vi, de drunknade" ligger närmst i högen och jag hoppas att han ska kunna infria förhoppningarna vad gäller det sjukt otäcka och fascinerande fenomenet människa/hav, där Ajvide sprack för mig. Visst förstår jag att endast skrämselfrekvensen inte kan vara det enda som en bok står och faller med, men faktum kvarstår: jag är inte intresserad av att veta hur/vad/varför längre...
Och nånting säger mig att "Kunzelmann..." ska få vänta en vända till...

"We´re only stardust"

Kom av mig i städningen när filmen "Sunshine" plötsligt dök upp i tvn. Jätte.obehaglig.film. Och jag kan inte sluta titta. Ytterligare ett oemotståndligt usch. Se den.

plums

Läste "Dykaren som exploderade" för ett tag sen och har inte kunnat släppa den riktigt. Boken handlar om de djuphavsdykare som på 60-talet med liv och hälsa som insats arbetade för den nyfödda och snabbväxande norska oljeindustrin. Pionjärer som de var, fungerade de både som arbetskraft på havsbotten såväl som försökskaniner för dykarvetenskapen.
Boken följer framförallt två dykare som efter ett 10-tal år in i dykkarriären tvingas sluta och hitta en ny bana i livet, när plötsligt minne och nervsystem börjar krascha ur. Mardrömmar, djupa depressioner, dödsångest, you name it, och plötsligt är det vanliga livet alldeles för svårt att leva.
Det är nåt med ensamheten på botten, dykarklockan, litenhet och trots. Det går inte att föreställa sig, och ändå, om man någon gång varit rädd att inte få luft, en liten liten aning.
Åh fy fan. Fyy faan.
Var bara tvungen att säga det. Usch. Oemotståndligt usch.

Tv-arg. Igen.

Satte flingorna i halsen imorse framför morgon-tv. Ny reklam för vitamintillskott:
En mamma kommer hem och hänger av sig sina ytterkläder i hallen medan en voice over säger något i stil med "Jobbet är inte slut bara för att du kommer hem" och en lista på hushållssysslor dyker upp i bild; diska, natta barn, laga mat, tvätta mm. Och när mamman i fråga kliver in i vardagsrummet sitter en till synes fullt funktionsduglig pappa där på golvet och typ läser bok med två välkammade ungar. Detta följs av en sån där obehaglig närbild när mamman sveper en shot vitaminer för att orka med allt "jobb" hemma som hon, helt odiskutabelt, har ansvar över medans pappan slänger upp fötterna på soffbordet.
Jag skanderar sällan,men jämställdhet är en förutsättning, inte en förmån i vårt hem och någon annan inställning finns inte på kartan. Hur skulle det kunna??
Så, va fan! Det mest fantastiska är ju att här har nån latte-drickande reklambyrå brainstormat och kommit fram till att det här är vad som ska tilltala kvinnor 2009! Det var länge sen jag såg något så bakåtsträvande och förlegat. Inte sen barnboken "Mackan och Pumpan" som jag inte ens tänker gå in på, för då förstör jag inte bara min dag utan också, om du är en tänkande människa, med största sannolikhet din.

Dokumentärfilmskäftsmäll

Det är sällan jag ser på svt. Tyvärr. Med så mycket genomblåst iq-befriad tv att välja på får svt helt enkelt inte plats. Förutom idag, då den kommersiella spyan var något lite för sur, till och med för mig.
"Maggie vaknar på balkongen" fick jag mig serverad på 1an. En otroligt obehaglig dokumentär om 45-åriga Maggie, massaj från Kenya bosatt i Malmö sedan 10 år. Hon har fått en egen kamera och dokumenterar själv sin isolerade, smutsiga, förnedrande vardag i ett sverige hon aldrig blivit en del av. Och hon är sjuk. Det är sjukt. Allt från duvorna som ockuperat hennes balkong och bajsar ner precis allting och håller henne vaken nätterna igenom tills hon slår ihjäl dem, till hennes räder genom Malmönatten, jagad, hotad och misstagen för prostituerad.
Den är drygt en timme lång och det är knappt att jag klarar det. Det kryper i kroppen, jag har huvudvärk, mår lite illa. Hon är psykiskt paj. Och helt ensam. Och inte mindre ensam när filmen tar slut än när den började. Och jag vet inte vad jag ska göra av henne. Vad gör jag av den trasiga massajen Beatrice Maggie Andersson från Kenya?
Jag vet inte. Har ni sett den? Vad gjorde ni av henne?
Jag måste käka lite alvedon nu. Sova. Bort.

Guldkorn en tisdagkväll:

- Kastanjer i ugnen. Har inte ätit kastanjer sen jag bodde hemma. Det var en sån grej jag och pappa gjorde tillsammans en gång om året. Och älskade det. Det är något med pillandet, öppnandet och den där speciella värmen.

- På jobbet idag låg ett paket och väntade. Ett läsex (en väldigt sweet deal med att jobba i bokhandeln) av Carl-Johan Vallgrens nya roman "Kunzelmann & Kunzelmann".

- "Tretton dagar" på tv. Den är något obestämbart lugnande med kostymklädda män i Vita huset. Har sett den här filmen 3, 4 gånger nu och inser att jag egentligen bara vet i stora drag vad den faktiskt handlar om. Det är någon helt annan del av mig som helt sonika stämplar ut, lämnar över och med en djup suck sjunker ner i soffan.

- Läser Ajvide Lindqvist och vågar forfarande gå bakom granen på kvällen utan att ha A hängande som säkerhet i dörröppningen. Jag ska inte ropa hej, men det lovar gott.
Nyårslöftet var ju trots allt att vara modig.

Vackert. Obehagligt. Titta igen.

"A small book of black & white lies" av Dave Mckean. Check. It. Out. Here.

selleri vs pizza

A är på detox. Respekt. Bara råa grönsaker, frukt och vatten. Hans viljestyrka och disciplin imponerar verkligen.
Så nu sitter vi på varsin sida om bordet och sneglar på varandras mat. Jag på dem äpplen och päron som jag som barn genom allergier tvingades lämna, och A kastar långa blickar efter mina rostade frukostmackor med ost som börjar bli alldeles lagom mjuk och smält. Estetiken på våra tallrikar skiljer sig avsevärt, hans är mycket vackrare än min utan tvekan, men allt är inte guld som glimmar tydligen. Även om äppelträdens frukt kommer ha det oåtkomligas gyllene glans så länge jag lever :)

Vägen #2

Har precis storgråtit mig igenom de sista 20 sidorna av plågan. Och det är med en liten strimma hopp man lägger den ifrån sig. Det finns hopp till och med i det mörkaste mörka. Och jag är ju glad för den sakens skull.
Samtidigt blir jag lite lack. Här har jag i uträknat obehag och ångest skruvat mig igenom hela historien, grinat och varit tvungen att ventilera med A, för vadå? För att svett och tårar senare kunna säga, nämen det gick ju bra ändå tillslut?
Så fan heller. I grund och botten känner jag så här för att jag vet att det är just det här ljuset i den här jäkla tunneln som gör att jag om ett år kommer kunna säga: Vägen? Just ja, det var ju den där gråa ångestboken.
Istället för att, så mycket mer beständigt, vrida på mig lite och säga: "Alltså, jaa...läs den om du pallar, den är galen...".
Vilket ju, i min värld, är mer värt. Jag vill inte gå oberörd från de lyckliga sluten.

"Rödluvan åts av vargen och blev vargbajs." J. Gardell.
Undrar vad tanten som ville läsa tunga böcker hade tyckt om det...

v. 11

Säga vad man vill om gamla dokusåpakändisar som på spridda manér håller sig kvar i rampljuset år efter år. Linda Rosing gör mig aggressiv på ett sätt nästan ingen annan kan. Kitty blev rätt skön radiopratare och big brother är ett glömt kapitel i garderoben.
Sen har vi Carolina Gynning. Jag gillar henne. Jag tror hon har koll, jag tror hon har distans och framför allt tror jag att hon vet precis vad hon gör, vem hon är och hur hon framstår.
Så när hon får lista sina 5 favoritböcker i DN så måste jag ju kolla. Och se där, både "Den hemliga historien" och "The picture of Dorian Gray". Vi skulle kunna ha trevligt tillsammans, jag och Carolina.

Jag har inte skrivit på jättelänge. Den stora litteraturen vill säga. Närde ju någon slags förställning om att om det är någon gång man har saker att säga, behöver säga, måste säga, så är det väl nu? Det här skulle ju vara mina 9 månader av oavbruten gudasänd inspiration. Jag skulle ha text sprutande ut ur öronen. Visserligen samma text som kvinnor i årtusenden haft före mig men icke desto mindre. Tji fick jag.

Drömde en massa om vatten, översvämning, flodvåg. A hade nys om någon underliggande mening och kollade upp lite: Obalans i harmonin, något i ditt undermedvetna som bubblar upp och hotar att svämma över.
Jag: "Hmm...vad kan det vara då?"
A: "...Men du...det kan ju vara så att du är gravid och har hormonpådrag som en dåre...?"
Jag: "...Just...ja..."

So, I was saying?

Man är ju självmedveten så det förslår...

Vägen

Jag är ingen känslig läsare. Men jag kan ha mött boken som blir mitt fall.
Det är inte ofta något blir för magstarkt för mig, inte i den litterära formen. Skräck-och splatterfilm håller jag mig på replängds avstånd ifrån men som läsare betraktad är jag nog ganska tuff.
Cormac McCarthy´s "Vägen". I ett post-apokalyptiskt nerbränt asktäckt Amerika stretar en far och hans son längs vägarna, i en blind jakt på lite värme, kanske mat. Mellan varje andetag finns hotet hela tiden närvarande. Av världens överlevande förblev några goda, andra föll isär för en dog-eat-dog world, förlorade all mänsklighet och drar runt i människoätande iskalla gäng där ingen går skonad därifrån. Det är kallt, svartnat, snö faller men täcks direkt av den aska som genomsyrar världen och aldrig verkar lägga sig.
Ibland påminner historien mig om "Waterworld", gamla Costner-filmen, och missförstå mig rätt, jag menar ett "Waterworld" precis så obehagligt och krälande vidrigt som det skulle kunna varit, minus Hollywood (antar jag).
Jag kan inte läsa mer än 20-30 sidor i taget. Det går inte. Texten lägger sig som en slingrande mask i bröstkorgen och jag märker att jag går omkring och sväljer hela tiden, som om något satt i halsen.
Angelica på jobbet ler sitt fantastiskt öppna leende och säger: "Läs den!"
Susanne på jobbet säger: "Jag gillade den."
Jag håller på att konsumeras av den. Den är en milstolpe i mitt läsande liv. Inte för dess litterära storhet just, utan för att den helt klart har besegrat något hos mig. Och jag ska igenom den. Och jag kommer att rekommendera den. Och den kommer ligga som en ömtålig liten punkt, inte smärtsam, men obehaglig vid beröring.

You snooze - you loose

Idag var tydligen wake-up-call'ens dag. Tre stycken har jag haft. Här är dem:

1. Väldigt pratglad tant kommer in i butiken och vill berätta en hel massa random saker. Det är när hon lutar sig lite hemlighetsfullt fram, rynkar på näsan och säger: "Jag vill helst läsa tunga böcker", som jag känner att nåt faller på plats igen. Ja just det, det gör ju jag med, jag behöver inte hålla på och försöka tycka om topp listan eller ny ung-och-fräsch pop-prosa. Jag vill ju faktiskt ha jobbiga grejer. Jag vill grina. Jag och tanten ska sitta i varsitt hörn och grina och njuta.

2. Sanna, f.d. och saknad kollega på jobbet som emigrerade till USA för en tid sen, skriver i sin blogg i förbigående om en spelning hon var på i San Diego där en kille i publiken blev skjuten i huvudet och dog. Så kan det gå. Man går på en spelning, tar en öl, knall&fall.
Overcome that, fuckers.

3. Överraskningsmiddag, bokat bord, rosor. Jag har, by far, den finaste mannen på denna jord. Jag är lite lynning nu för tiden (läs: blödig, grinig, tjurig, behövande och kärlekskrank) av förklarliga skäl. Den dagen män kan bli gravida lovar jag ta hand om dig på samma fantastiska, tålmodiga och bekymmerslösa sätt som du tar hand om mig. Eller: om alla hade en A hos sig skulle det vara fred på jorden.

Kärlek.

Ikon

Ylva med Tora i famnen framför en tavla hemma hos oss:

Tora: - Pappa!
Ylva: -Nej, det är Jesus!

don´t mez with my pez

Blev bjuden på teater av gode Edvard ikväll. Inte nog med att jag upptäckte en latent softspot för Dan Ekborgs skådespeleri, dessutom gjorde en gammal barndomsfavorit comeback i mitt liv. Nämligen Pez. Inte bara det: vuxen-Pez. En uppdaterad, seriösare version av Pez med Elvis-motiv och mintsmak. Edvard bjuckade och jag valde en med en vackert leende mörkhyad 50-talskvinna på. Det var fint.

Vinterkräksjukan

Naturens hämnd på människorna. Den sista utposten. Den dag syndafallet slår oss kommer det vara i form av massvinterkräksjuka.

Jag har inte ens haft helvetet. Jag bara lever i skräcken. Som jag har smittat A med dessutom.
Jag masskonsumerar handsprit. Jag stoppar aldrig fingrarna i munnen. Jag börjar svettas när jag hör orden "ont i magen", "mår illa".
Förrförra året var jag så less på att inte kunna leva som en normal människa att jag satte mig ner och funderade ut när jag egentligen varit sjuk de senaste åren. Kom fram till: influensa kanske... -97?, matförgiftning ...01?. Plus då en förkylning här och där. Snabbt beslöt jag att jag mirakulöst nog hör till den 4:e del av befolkningen som är immuna för vinterkr...blä'et.
Det funkade ganska bra.

Tills vi flyttade till landet och bytte kommunal bekvämlighet mot utedass 30 meter bort. Plötsligt börjar skräckbilderna torna upp sig i horisonten igen; kaskadspyan, sekunden man inser att det är för sent, the aftermath...

Framkallar jag det nu för att jag skriver om det? Är det en självuppfyllande profetia? När händer det, hinner jag ta livet av mig?

...

Å andra sidan. Jag mår bra. Jag är frisk. Jag spritar händerna. Andas du på mig dödar jag dig.

Kärlek på det nya året.