Lite om att sy för barn.

Att sy kläder till barnen är roligt, smart och behöver inte vara särskilt komplicerat. Jag syr enkla saker till våra barn, de mer avancerade projekten behåller jag till mig själv av rent egoistiska skäl; jag vill inte se något jag lagt ner timmar på få sig brutala sandlåde-/leromgångar och slitas sönder på nolltid. Att däremot slänga ihop tröjor och mjukisar efter behov går fort och enkelt. Jag handlar nästan alltid tyg antingen på rea eller från stuvhögar så materialkostnaderna står i god relation till den tid plagget används innan det blir för litet/slits ut. Det finns tusen ställen att hitta mönster för barn, både på nätet och i fysisk form (tex Ottobre som har både gratismönster på hemsidan men framför allt säljer mönstertidningar. Ett annat tips är det här vahettere google.). Jag använder ganska ofta mönster ur den här boken:

Här finns grundmönster till de flesta typer av plagg och tanken är att man själv ska kunna utgå från grundmönstret för att sen utveckla till något eget. Inspiration får man dock leta efter på annat håll, "Mönster och konstruktioner..." är en helt färglös men mycket effektiv handbok som tillhandahåller precis vad man behöver rent tekniskt. Resten får man sköta själv.

 

Det här setet till Junior tog i effektiv tid, mellan blöjbyten och räddningsaktioner, kanske 1,5-2 timmar att få ihop. Skulle man eller vill man börja sy regelbundet kan jag dessutom högljutt och ivrigt rekommendera att investera i en overlockmaskin. Jag har en ganska enkel Singer-maskin som jag fick av min mamma förra julen, köpt på Hemtex för strax under 3000 kr och den har, både i tid och effektivitet, betalat sig flera gånger om redan! 

Något som jag skulle kunna och verkligen borde bli bättre på är dock att återanvända material som finns hemma redan. Saxa ur kläder som jag och A kasserar tex. När jag tänker på det så har jag ju en hel hög t-shirts som A tyckte sig vara klar med i någon låda. Återkommer om detta viktiga. 

Augusti-höst.

Den här hösten som håller på att hända? Lite sorgligt är det för att jag, sen vi flyttade från stan, faktiskt njuter av sommaren. Lite skönt är det för att jag älskar att få klä på mig mycket kläder. Kofta, kängor. Älskar kofta och kängor. Hösten är mysig och snygg. Jag trivs bäst med kläder på mig, jag trivs bäst när andra har kläder på sig också.

En annan grej är att det börjar. Om det är något som ska börja så börjar det ju ofta på hösten. Jag ska vara mammaledig förutom på måndagar för då ska jag gå på möbeltapetseringskurs! Alltså peppen! Jag har peppat hela sommaren genom att släpa hem grovsopor från allehanda grannar som tömt sina gamla stugor. Solstolar, pallar, brickor plus två 50-talsstolar och en öronlappsfåtölj som står i mammas förråd och väntar på att jag skaffat mig tillräckligt mycket skills. Jag ska bli så jävla bra på det här, jag känner det! Så här har jag instagrammat det hela.

Nu ska jag gå och skaffa mig en matsked tårta. Sa jag att det är vit prinsesstårta med chokladmoussebotten?

När det fylls 5.

Alltså, vad fruktansvärt trött man blir av att ha barn som fyller år! Och då har vi inte ens haft kalas. Det hade vi förra året. Och förrförra. Och efter båda sa vi att det här gör vi ju inte om. Med håret på ända, svettiga pannor och begynnande magsår stod vi i det slagfält som är resultatet av ett 4-årskalas och insåg att ingen kunde egentligen säga ifall någon faktiskt haft roligt i den tornado av sockerstinna förskolebarn som på gränsen till hysteriskt dragit genom huset de senaste två timmarna.
Det jag kunde minnas var att en framförde klagomål över att det var fiskdamm och inte skattjakt, den radiostyrda bilen föll som en köttbit ner i en pöl pirayor, hur en spännande och alldeles nyöppnad present försvann i händerna på ett äldre barn medan Knappen längtansfullt väntade på sin tur och lite andra sådana där blodtryckshöjande utmaningar som kommer med barn.
Så vi bestämde att istället för kalas får barnet ifråga välja en aktivitet + en kompis och så gör vi det. Typ Grönan, djurpark, bio, såna grejer. Så Furuviksparken blev det. Vi var föga imponerade av parken som sagt men Knappen verkade nöjd fram tills att ovädret drog in, då hans rädsla för åskan tog över lite.

Dagen efter hade vi födelsedagslunch så att mormor och gudfar fick fira och på kvällen gick A och Knappen och såg Hammarby spela på ett fullsatt Tele2.
När alla till slut somnat låg jag i soffan och pös långsamt ihop som en av ballongerna i kristallkronan. Trots att man skiter i kalas är det som att springa ett maraton, de där födelsedagarna. Men en bra sak är att det nu, i en låda i kylskåpet, finns en ganska stor bit tårta kvar som jag skamlöst äter upp en långsam matsked i taget. Vit prinsesstårta med chokladmoussebotten.
Vänta. Jag säger det igen.

Vit prinsesstårta med chokladmoussebotten.

Uh-hu.

Hej igen.

Nu tänker jag att sommaren måste vara slut eftersom jag funderar på att försöka blåsa lite liv i detta här bloggskrället. Det var 16 grader och någon slags sniken snålblåst när vi firade Knappens femte födelsedag på Furuviksparken idag. Furuviksparken som vi hört så himla gott om men som kändes rätt... mjäh? Sjukt fina rabatter och schimpanserna verkade ha det helt okej men tivolit var dyrt och rätt rackigt, alla inomhusattraktioner i djurparken luktade så illa att till och med födelsedagsbarnet flydde och vi tackade för oss när den här sommarens fyrtioelfte åsk- och skyfallsoväder drog in söderifrån. Då åkte vi till Uppsala och åt glass istället.

En halv lista som drunknade i träning.

I brist på inspiration men i behov av något oformulerbart snor jag en Dagens-lista av Alexandra som, hallå?!, bara slutat blogga.  

Dagens vill ha: Det finns ingen hejd på min lust att köpa kläder till Junior. Det är ju nu, innan han växer in i den döden-tråkiga och slätstrukna "pojk-(eller flick-)avdelningen", som det fortfarande finns peppiga och roliga kläder för honom. Lindex citron-bralla tex. Vem vill inte ha den liksom? Jag vet att jag vill.
Dagens klädsel: Träningskläder halva dagen. Andra halvan: för stor Indiska-klänning, strumpbyxor och Doc Martens.
Dagens smink: Sminkar mig inte.
Dagens frisyr: Nyklippt och nöjd. Vill för en gångs skull släppa ut detta hår ur den annars obligatoriska och fantasilösa knuten.
Dagens händelse: Det här med att träna på gym. Eller, träna över huvud taget för den delen. Har ju aldrig varit min grej och ju äldre jag har blivit desto mer otillgängligt har det förefallit. Jag går inte till något gym. Jag vet ingenting om sånt, jag skulle bara förnedra mig. Vara svag, ha för fula kläder, ramla av löpbandet, skämmas över min dåliga kondis, min stora rumpa, mitt avskavda nagellack.
Att börja träna har varit en sån jävla uppförsbacke. Fysiskt men framför allt mentalt. Jag har, på riktigt, inte kunnat förstå folk som pratat om träning som någonting skönt. Det har varit en plåga som jag vänt ryggen till och det dåliga samvetet för det har jag med varierande resultat försökt ignorera efter bästa förmåga. A, som har tränat på ett eller annat sätt sen han var liten, har försynt frågat om jag inte ska hänga med i... ett par år? Jag har sagt nej, det är inte för mig. Jag kan gå. Det är min motion, jag kan powerwalka om det ska vara så. Att gå fort vet jag hur man gör. Och det kan man göra ensam.
Sen köpte jag de där löparskorna och plötsligt, utan att jag riktigt visste hur det hade gått till, så hade jag börjat springa lite försiktigt. Och sen springa lite mer. Det var skorna som började springa och jag hängde med. A peppade och föreslog att jag kunde ju träna lite hemma, han kunde hjälpa mig om jag ville. Nej, det var inte för mig, sa jag.
Sen, utan att jag riktigt visste hur det hade gått till, hade jag låtit honom hjälpa mig ändå. Sagt ett tveksamt ja när han frågade igen. Jag gick utfallsgång genom huset och trodde jag skulle dö, att jag hade sönder kroppen. Jag gjorde biceps curls och bröt ihop och grät när det tog stopp och jag inte orkade lyfta den där förbannade hanteln en centimeter till även fast han verkade så in i bomben säker på att jag visst kunde. Att våga ta i, att våga fortsätta när det blev tungt, att göra jobbet, så otroligt svårt det var. Hur fruktansvärt svårt det var att försöka arbeta förbi alla välgjutna osäkerheter, att överkomma den där tanken på att inte kunna, att inte klara. Att genomskåda den där skeptiska blicken som bara handlade om otrygghet och brist på självförtroende.
Jag har svurit och grinat, skrikit och surat. Och A har tagit emot och tagit emot och peppat och peppat. Och ändå är det någonting som fått mig att, med myrsteg, fortsätta. Må det vara samvetet, må det vara pre graviditetsjeansen i garderoben, må det vara att det är ett plåster på skavsår som sitter i hjärnan, det spelar ingen roll, det där. Jag gör det. Jag har slutat grina. (Nästan. Oftast.) Och plötsligt, utan att jag riktigt vet hur det har gått till, tänker jag inte alls lika ofta "jag klarar det inte". Jag ska klara det här, tänker jag. Jag ska klara det här tills det inte går längre och då klarade jag det så långt och det var bra nog.
Dagens händelse är mer symbolisk än stor: idag, på gymmet, skrattade jag av utmattning. Skrattade. Hur obetydligt det än låter, finns det en stolthet i det.

Nu fanns det ju ett gäng fler Dagens-grejer att fylla i på Alexandras lista men jag känner mig... mätt nu. På ett himla fint sätt. Hej!

Make och remake.

Föräldraledigheten glider förbi. Den här terminen har A kunnat styra sitt pluggande och sin tid själv till stor del så vi har haft mycket tid ihop. Jag har börjat träna med honom på gymmet och börjat springa igen. Och den här bebisen vi har... Kan vara den skönaste ungen i världen. Tjock, glad och nöjd.

Tänker att jag fortsätter syblogga. Har jobbat med Jenny Hellströms "Sy! Urban Collection" igen. Jättefina plagg för hela familjen, dock ibland lite svårtolkade och knapphändiga instruktioner men med lite fantasi, erfarenhet och googlande går det mesta att lösa. Den här klänningen heter Norah och är här ganska mycket kortare än orginalmönstret.

A hade kasserat ett gäng t-shirts som jag räddade och nu har börjat slakta. Den här grymma Animal Farm-tröjan från Out of Print till exempel som han, helt obegripligt, tyckte var ful...

blev ett ganska fint linne.

 

Tog kanske 20 minuter att göra. Jag började med att lägga ut tishan på golvet. Sen valde jag ut ett linne jag hade i garderoben som sitter ganska bra och så la jag linnet ovanpå tishan och ritade ut ringning, ärmhål och sidosömmen. Sen klippte jag modigt ut det hela och eftersom jag numera är orimligt nöjd ägare av en overlockmaskin så overlockade jag helt sonika alla kanter efter att ha sytt ihop sidosömmarna. Just trikå är väldigt tacksamt att klippa i då det inte repar upp sig och har man ingen overlockmaskin eller inte känner för att fålla så kan man lika gärna lämna kanterna råa.

Så run along now, barn! Gräv i garderoben, make and remake!

Kör så det ryker.

Häj. Eftersom ni längtar efter att sy så innerligt ska ni få ett mycket bra tips: Colette patterns.

Jättefina plagg i flera svårighetsgrader, enkla och tydliga instruktioner och om man väljer att köpa ett fysiskt mönster (man kan även köpa mönster på pdf och använda sin skrivare) kommer det i en retroinspirerad förpackning som är fin som en pralin.

Jag har precis sytt färdigt klänningen "Macaron" som är svårighetsgrad intermediate, dvs lite lagom mitt emellan svårt, men har sällan hittat så bra instruktioner förr. Så våga!
Här får ni en skitdålig selfie på det:

 Iallafall. Sypeppen nu: skyhög!

London Grammar.

Jag får ett sms med en spotify-länk av A. Jag öppnar den, musiken börjar och jag sätter mig ner och grinar mig igenom två lyssningar på raken. Jag älskar dig, skriver han och vet antagligen precis hur jag kommer att reagera. Den känslan: att ha någon som känner en så väl.

One question down, one to go.

Livet med en 4,5-åring kan, eventuellt lite grovhugget, summeras med två frågor. 1: Hur gör jag bäst för att fostra detta barn till en empatisk, kärleksfull, solidarisk och trygg individ? Och 2: Vad gör vi med legot?

Fråga två har jag nu efter viss tandagnisslan löst. Inspirerad av vänner som vi besökte förra helgen har jag alltså sytt legopåsen! Eureka! 

Två lager tyg (här: från Ikea); ett ytter, ett inner. 1 meter i diameter.

Handtag - inte att underskatta. Sticks in mellan tyglagren innan de sys ihop. Förstärkte även sömmen ljust där.

Här hade vännernas påse breda hällor längst kanterna, men jag valde öljetter (10 mm) för att jag gillar öljetter och för att det alltid ser proffsigt och välgjort ut. Använde så många jag hade hemma men funderar på att fylla ut med fler så att påsen blir lite tätare ihopdragen. Bomullsrep, långt som tusan.

Så, när man är klar med leken tar man helt enkelt repet och drar ihop hela härligheten.

Greppar handtagen och hänger upp,

eller tar med. Voilà!

Fabbologi.

Idag tänker jag på Sjörövar-Fabbe. Och på meningen "Sjörövaryrket passar'n bra, det är bara att röva och ta." Livslektion! Ibland när jag har kris brukar jag idissla faktumet att det man jobbar med inte definierar vem man är. Fabbe har ju fattat det där. Han är inte sjörövare för att han jobbar med det. Han har tvärtom valt sjörövaryrket för att han är sjörövare! Så måste det ju vara. Även om han skulle sadla om och bli bagare så skulle han ju vara Sjörövar-Fabbe fortfarande, eller hur? Bagar-Fabbe? I think not.
Sen kan man ifrågasätta Fabbes moral men han verkar ju i allafall ha en tydlig uppfattning om vad han vill och det är fan skitsvårt.

Den berömda ån.

Nu har jag nog skjutit mig i mina Nike Air Pegasus. Plågade mig igenom löppasset igår och lyckades knäcka den magiska gränsen 5 km! En halv mil, damn it. Orimligt nöjd med mig själv. Här får ni en guide över detta osannolika event:
1 km: Jo, det här går ju ganska bra.
1,5 km: Vadå, har jag inte kommit längre?
2 km: Det är skitlångt kvar ju.
2,5 km: Kanske blir en kort runda idag.
3 km: Bara till den där stolpen där borta.
3,5 km: Se där, det var bara en s.k "tröskel".
4 km: Nu dör jag.
4,5 km: Jag dog eventuellt nyss men har bara inte märkt det, det här är så jobbigt att jag blivit förvirrad.
4,7 km: What?! Snart fem?!
4,8 km: Snart 5!
4,9 km: KÄMPAAA!
5 km: STANNA ALLA KAN SLUTA SPRINGA DET ÄR ÖVER JAG VANN.

Däremot kan jag ha ropat hej alldeles för tidigt. Dagens utflykt går till öppet apotek för att fixa stödbinda till knät. Några tips?

I-landsproblemets slut.

Om ca en vecka kommer vi att få kommunalt vatten och avlopp. Fattar ni?! Nä, det kanske ni inte gör för det låter inte så fancy men det är en sån jäkla lyx, I tell you! Vi har alltså haft en enskild brunn och en tank dit allt avlopp och gråvatten gått som vi fått tömd runt var 5e vecka (bortsett från våra första 1,5 år då vi körde med utedass). Och det kan ju funka jättebra och funkade jättebra tills vi rev stugan och byggde huset. Då, antagligen pga att någon skada uppstod i brunnen, blev vårt vatten skit. Så nu har vi bott i två år i världens finaste nybyggda hus men tvingats ha dunkar med vatten som vi hämtat någon annanstans ifrån på köksbänken för att dricka/laga mat och vattnet ur brunnen har levt sitt eget liv och ändrat både färg och doft efter eget lynne lite då och då.

Men om en vecka är vi påkopplade på det kommunala nätet och aldrig igen behöver vi stoppa en gäst som slår upp ett glas vatten ur kranen i köket eller ursäkta oss för den kalkbruna toaletten som får oss att framstå som ovårdade grisar eftersom den inte går att få ren. Eller duka fint men hoppas att ingen av någon anledning vänder på tallrikarna eftersom undersidorna blivit flammiga och missfärgade.
Vi kommer ha rent vatten att duscha barn i, tryck i kranen och jag ska för första gången fylla det där badkaret som bara har stått fram tills nu, stänga in mig och bada badkar, som vilken normal människa som helst. Inte en dag för tidigt. Det började kännas lite snopet för ett par år sedan när vi, som bor knappt 3 mil utanför huvudstaden, hade skitvatten när till och med min mammas 100 år gamla soldattorp mitt i den sörmländska skogen njöt av det kommunala finvattnet.

Men no more! Nästa vecka. Äntligen.

Man gillar ju panoramainställningen i nya telefonen dårå.

Förtorkningsmagi.

I begynnelsen av denna här blogg plågade jag er en jul med en oändlig rad bilder av en julblomma i olika stadier av död. Dessvärre tvingas jag göra om denna manöver i år också. Jag kan bara inte få nog av döende blomster.

Nike to the Air to the motherfekking Pegasus.

Mina skor kom till slut och revolutionerade min värld, I tell you. Jag har sprungit varje dag förutom två de senaste 10. Jag som skulle promenera, at best. Jag som hatar allt vad träning/motion heter och blir trött av bara tanken. Som i princip försonats med att jag säkert förlorar ett par år på den här obändiga oviljan till träning, men so be it. Jag plågar mig inte frivilligt.
Jag fick mina skor och andra dagen jag var ute så kändes det, alldeles på riktigt, som om skorna ville springa. Jag tänkte så: det känns som att skorna vill springa. Så jag provade lite, tänkte att jag kanske klarar några hundra meter innan jag kollapsar, om jag har tur. Det visade sig att jag kom två kilometer innan jag klappade ihop. Så imponerad av mig själv blev jag att jag provade nästa dag igen. Och så har det hållit på. Idag sprang jag 3,7 km och hade nog klarat 4 om det sista jag gjorde inte varit öns i särklass brantaste backe. Typ 40 grader säkert.

Japp. Det hela är fortfarande något surrealistiskt. Plus att jag idag lyssnade på Lady Gaga hela vägen. Vem är jag?

Här får ni ett par andra skor som jag också haft på mig idag. För första och/eller sista gången får ni gissa själva.

Hej, vad gör ni?

Sitter ni inte och kollar på "A young doctor's notebook" på HBO Nordic? Varför inte det? Gör det.