Det blir nog bra det här.

Har pluggat på bibblan idag.  Om i stort sett varje sak jag googlade fanns det en bok som den snälle professorn hade skrivit. Kanske får ta tillbaka det där om att imponera på honom och sikta på att få ihop en över huvud taget godkänd tenta. Kände mig stursk men nu mkt ödmjukad.

Ja, från och med nu kan man säga så, hur så?

Tröttmössorna.

Herre gud vilka trötta barn jag har! På morgonen bär jag (ja, 6,5 åringen också) ut dem i soffan och sätter på morgonshowen i förhoppningen om att den i vanliga fall omättliga aptiten på tv ska vara större än den på sömn. Det fanns en tid då jag väckte dem i sängen som vanligt folk men det tog ca hela förmiddagen och kostade mycket stress och frustration för alla parter. På Knappen funkar tv-metoden oftast, han formligen älskar alla typer av skärmar och skulle förmodligen kunna leva sitt liv i en grotta om det innebar en ipad.  "Tyvärr", i det här läget, är det bekvämlighet som styr i Juniors värld; han älskar att sova, att ligga mjukt eller att i största allmänhet njutningsoptimera sin tillvaro.
Nu kan man ju argumentera för att lägga barnen tidigare på kvällen och det gör vi. Sen spenderar vi en halv evighet att dividera med Alfons Knappen Åberg om huruvida han ska sova eller inte. Kissa, äta, klippa naglarna, sura, bygga en grej, säga en grej, göra en grej, visa en grej.
När slutar det här att alla är trötta när de inte ska vara det och pigga när det inte ska vara det?

Kunskapshalkan.

Skriver hemtenta. Har fortfarande inte riktigt vant mig vid det här. Prestationsångesten just nu: förlamande. Jag vill så himla gärna imponera på vår professor. Min skola består ju av praktiska hantverksutbildningar (nåja, designlinjen kanske inte definieras just så men iallafall) och det gnisslas ibland om tentorna, att vi sökt oss till våra yrken för att vi är folk som vill arbeta med händerna, inte sitta i veckor och skriva akademisk text. Men eftersom vi tillhör ett universitet sen ett par år tillbaka så ser en del av examinationen ut så. Och jag gillar att man sätter en sån ribba för oss. Jag gillar hur det gör våra extremt praktiska inriktningar mer dynamiska. Och den professorn vi har nu är så otroligt försynt och försiktig, som att han är rädd att ställa krav och verka hård. Så jag vill lämna in en tenta som överträffar de krav jag tycker att han borde kunna vara så himla mycket tydligare med.

Det är lättare sagt än gjort för en person som är övertygad om att hennes hjärna inte är förmögen att ta emot och härbärgera teoretisk kunskap. Ibland kan jag på riktigt känna hur någonting jag alldeles just läste liksom glider av hjärnan som om den var täckt av glansis och försvinna ut i intet.

Bara så där. Och borta.

Eh, vad var det nu igen?

Bollar tankar med A, som å andra sidan är teoretisk kunskap personifierad och den formligen sprutar ur honom som om det inte fanns någon morgondag och jag kan för mitt liv inte förstå hur all den där faktan, all den där argumentationen och alla de där evinnerligt långa tankekedjorna kan få plats eller hållas reda på där inne. Han har ju, till skillnad från min enda lilla termin, pluggat 5,5 år på universitetet så han har övat en del men iallafall!

Som sagt, jag var svinduktig på att göra livsfarliga konster på stängerna på skolgården i 5an. Bättre än någon annan jag visste om.

Så de så.

Möbelmässan och ha-begäret.

Skolan har en monter på möbelmässan så vi är där och säljer oss den här veckan. Jag är kluvet inställd till mässor, särskilt branschmässor av den enkla anledningen att man inte får köpa något. Man går och går genom det ena finare än det andra, pillar och klämmer och känner och funderar, och vill ha och vill ha men inget får man. Eller jo, de som är där i egenskap av inköpare får ju det i förlängningen men annars, om man inte får bestämma? Det är som att bli vallad genom en godisaffär utan att få handla. Ska det vara så?! Då är ändå det säkert ett ganska bra preventivmedel mot personlig konkurs när det gäller just möbelmässan. Värre är det med tex Formex, där mycket är litet och ekonomiskt och logistiskt hanterbart. Sist jag blev erbjuden tackade jag nej. Formex är mer än jag klarar av att hantera.

Blackfish.

Blackfish. Nu har jag sett den två gånger på två dagar. KAN inte sluta tänka på den. Jag vet inte om det är undervattensbilderna med den helt passiva statiska kameran som bara ser och ser, det där tysta majestätiska som utan en krusning på vattnet plötsligt är dödligt, det obegripliga i hela premissen "valar i fångenskap" eller de där stora leendena på till synes duktiga men ändå så märkligt aningslösa tränarna i sina våtdräkter. När späckhuggaren tar sats ur djupet med sin tränare framför sig balanserande på nosen och de flyger upp genom vattenytan i en båge stor som ett hus, hur de unisont vänder i luften och dyker sida vid sida ner i djupet igen och det enda jag kan tänka är "Skalperad. Han skalperade henne."
Jag kan bara inte sluta.

 

Fredag imorgon.

Känsla inför det:

Too little too late.

Vi har kurs i stilhistoria och kuskar land och rike runt på studiebesök. Fem besök på åtta skoldagar. Rokoko och barock och senbarock och gustavianskt och sengustavianskt och övergångsperioder och sammelsurium och sensammelsurium och det sprutar dekor och intarsia och rocaille och gyllenläder ur våra numera stelfrusna öron. Vet ni hur svinigt kallt det är på gamla slott på vintern? Så kallt att snön inte smälter förrän långt in på sommaren, säger intendenten och slår en åkarbrasa. 

Plötsligt ser jag pappas hem i bildmaterialet hos vår gästföreläsare. Inte hans, men hans. Hans möbler, det han tyckte var fint, det han samlade och sparade och vårdade. Som ju alltid funnits där, som han sett och njutit av och jag inte. Allt det där som jag visste att han hade historier om men som jag var för ung, för upptagen, för ointresserad för att höra på då. Och kvinnan framme vid föreläsningspodiet lär mig att sätta namn på det.

Det finns stunder då jag skulle ge vad som helst för ännu en liten stund till med pappa. 

Eh hej?

Jag tyckte att ni skulle köpa en massa grejer och sen stämplade jag ut. Bara så där. I ett år.

Har haft bloggen liggande öppen i webbläsaren i en vecka nu. Scrollat och scrollat. Klickat och läst bakåt. Vilket rum det här var en gång. Mitt eget rum. Med lite folk i. Som de där små figurerna i Pettson och Findus som kutar runt i någon slags egen liten parallellvärld. Vad heter dem? Jag glömmer.

Snart har det gått ett år. Det blev en vår och sen en sommar. Jag fick iväg min portfolio. Vi åkte till Toscana för tredje året i rad. Bodde alldeles magiskt i gammalt kloster. Drack kaffe i en ny by varje dag. Åt. Väntade på antagningsbesked.

Jag kom in. Och så girar allt man kan och vet någonting om ur kurs och in i något helt nytt. Jag sa upp mig från bokhandeln efter åtta år. Min fina fina bokhandel som en gång var mitt drömjobb men som ändå inte var sig lik tillslut.

När sommaren var över hade jag varit hemma med Junior i nästan två år. Inom loppet av en vecka började Knappen i förskoleklass, Junior i förskola och jag min utbildning. 

Så jäkla konstigt, det där. Man ba: gör en helt annan grej. Innan känns det nästan ogenomförbart, som om ens liv är en skuta som inte låter sig vändas. Så känner jag jämt inför stora beslut. Där A ser möjligheter ser jag bara... berg.

Idag sålde jag den första fåtölj jag någonsin klädde om. Det kanske låter larvigt men det kändes som något slags tecken på att jag vågar tro på det hela, på att det liksom kommer mera. Min andra termin har just börjat. De kommer se igenom mig när som helst nu, antagligen i samband med tentan i materialkunskap eller stilhistoria. Men så låt dem. De var mitt berg. Och nu är jag någonting annat.

Ifall ni nu ändå skulle köpa något.

I de, ganska få, sociala medier jag är en del av har köphets fördömts på flera fronter den senaste veckan. I all rätt och med all ära. Trots det tänker jag flagga för tre Etsy-favoriter jag har just nu. I väntan på våren finns det trots allt grejer som kan lysa upp en gråmulen regnig tisdag och som kan få vardagen att kännas lite lite festligare än den gjorde innan. Temat är laserskuret trä. Det är något magiskt med de där brända kanterna.

Clive Roddys landskapsringar! Köp en skog, en bergskedja eller en by och pussla som man vill. Så himla fint!

DesignosaurYEAH. Vem vill inte ha världens mäktigaste härskarödla runt halsen?! Jag vill iallafall, yeah.

Och om man inte kan få nog av laserskuret trä kan man ju alltid köpa en Viktorianskt dockskåpsherrgård! Tänker att det här är en stark konkurrent till juldagens obligatoriska pussel. Hör ni det, familjen? Det är långt till jul, men jag kastar julklappstips på er här....

Du ska aldrig bliva stur, nehejdå.

Ungefär i samma andetag som Junior skulle börja förskola gjorde vi en kovändning och bytte inte bara förskola utan sköt dessutom upp starten till i augusti. Så vi ska fortsätta vara hemma, han och jag. Han är grymmaste lilla snubben ever. Vill att han alltid ska vara precis så här. Eller, nej inte alltid. Men att han ska bli typ stor och så? Få fjun, ha obegriplig klädstil och börja snusa? Näe. Jag vill ha kvar den här ett tag, den som ropar på storebror med finaste vokalversionen av hans namn, som vinkar till folk i tid och otid, som dansar jämt och knäcker ryssen, får tjecken på fall. Vår bebis liksom.

Giveth and taketh.

Omotiverad redovisning av mina senaste två dagar:

Tisdag. Fick en mycket oväntad bonuscheck från H&M på 400 kr. 400 SPÄNN! Jag som alltid tyckt att deras medlemserbjudanden varit skamligt dåliga. Vill dock inte tänka på vad jag gjort för att förtjäna denna episka bonus eller hur mycket jag betalat för den.
Bestämde mig för att shoppa upp den där checken fort som fan.

Förskolan ringer. De har varit på utflykt och Knappen har kissat på sig. Det har runnit hela vägen ner i vinterkängorna som nu står i torkskåpet och osar. Kommer till förskolan, öppnar torkskåpet, dör lite. Kängorna som förut var lite trasiga är nu både trasiga, smutsiga och stinker kissgubbe och en halvtimme senare slänger jag dem i en soptunna i ett köpcentrumgarage.
Bonuschecken går åt till nya vinterkängor.
Ska köpa storlek 32 men ångrar mig i sista sekund och tar storlek 31 istället. Knappen får prova utanför, de är för små, vi måste gå tillbaka och byta. Mäter foten den här gången som visar sig ha vuxit 1,5 cm på sex månader, inser då att ALLA skor han äger plötsligt på ett bräde är för små. Tar 32'orna ändå trots att de är på gränsen. Åker hem efter en alldeles för lång eftermiddag i köpcentrum. Läggningen tar en evighet, dumstirrar på The Affair i en timme innan jag slocknar.

Onsdag. Har bestämt mig för att hitta ett par 33'or iallafall så jag skickar Knappen till förskolan i, nu tydligen för små, stövlar. Åker på kursen som ligger i Solna centrum, har en riktigt bra dag där, gör bra grejer, klarar knepiga moment, känner att jag äger. Ringer till H&M; vilken butik har storlek 33? "Oj... det kan bli svårt... Det är bara Solna centrum och Kista i hela Stockholmsområdet som fått några tyvärr." Gör segerdans och kutar till H&M på lunchen, hittar 33'orna direkt, byter och är sjukt nöjd över mitt nyvunna flyt.

Åker hem i rusningstrafik, essingeleden som en förstoppad tarm genom stan. Då lägger växellådan på bilen ner, bara så där. Slutar funka, vill inte, tackohej. I vänster körfält. När de andra åker, ja då står jag kvar. Ringer bärgare, instagrammar medan jag väntar. Två bilar tutar på mig. Tutar? Really? Fyra biffiga killar i en sänkt Ford Escort vänder sig om och kollar. Nej grabbar, jag har bara parkerat här.

Åker bärgare till verkstan. Har haft Converse på mig hela dagen och blivit svettig om fötterna. Går tre km för att bli upphämtad och strumporna är fuktiga och blir svinkalla. Halvvägs börjar de värmas upp igen. Får middag hos mamma som varit barnvakt hela dagen. Barnen är galna, maten är god, alla är trötta. Ska sova nu, med Junior i dubbelsängen. Ska lukta lite på honom, bakom örat, bästa stället.

Plötsligt; ett minne.

Grekland 2006. Slutet av juli, ökensommar. För att fly ett kokande hett Aten åker vi flera timmar norrut, längs kusten.Vi har tält i bakluckan, uppblåsbar madrass, en kylväska, ficklampor. Vi ska till en strand, säger han, en som aldrig tar slut och där man är ensam bland sanddynerna och havet slår och slår och avbryts aldrig av någon. Jag är nervös, vill inte men har inte sagt nej. Jag hatar tält, myror, sandloppor och det ovana obekväma i att ha skogen som toalett. Blundar i bilen.

Det är sant till slut, timmar senare; stranden är och är, utan slut. Dyner, stora taggiga buskar att huka sig och sitt tält under. Havet som ändrar färg och rullar, drar och smeker i sanden. Vi slår upp vårt tält, blåser upp madrassen, kläderna genast fuktiga, kommer inte att torka igen, ingenting kommer att torka igen och sedan går dagarna. Stranden är allt som finns, så lång att ögat inte når. Och det vita ljudet, vinden eller havet, jag vet inte. Timmarna går, dagar som är disiga och suddas ut mellan kisande ögons fransar. Det är så ljust. Det är så ljust och det finns ingen skugga.

Jag ville inte det här. Jag ville inte stranden, tältet, de fuktiga kläderna, sanden som letar sig in i alla fibrer, alla de minsta gömda vrårna. Den mörka långa natten, den isvita dagen. Det finns andra här också, ett till tält, efter några dagar ännu ett, men de talar sitt arga språk och jag läser mig igenom kvällarna tills ficklampan falnar och dör. Då blundar jag och väntar på sömn. Utanför finns rösterna och allt det vita ljudet.

Jag vaknar tidigt alla mornar, i blykropp, fukten som rivit upp en otäck hosta i lungorna. Hukar mig bakom en spretig, vass buske, hukar mig och hatar det. Går barfota över dynerna i det blixtrande ljuset, tvättar händerna i det stora salta. Jag vet inte hur man gör sådant här, jag vet inte hur man är den här människan, den lätta sorglösa med drömmar om eviga stränder, med snäckor. Jag försöker vara hon. Binder en snäcka om min hals i ett snöre av hampa, drar med tungan över tandköttet, hittar sand. Tänker; det gör inget, jag drunknar i sand men det gör inget. Sådant här är att älska.

Sedan står jag i vattnet, som skummar kring mina lår, det salta, det gröna. Och när jag kräks så vet jag att det är av ensamhet.

Bokhandelsnostalgi

En bra grej med att ha varit borta från jobbet så länge är att det (nästan) blivit mer en bokhandel än mitt jobb. Jag kan gå in där nu och botanisera, läsa halva baksidestexter, dra fingret längst ryggarna, fnysa åt det som jag tycker illa om, le åt det jag gillar. Utan att behöva någonting, utan att kväva ryggradsimpulser att rätta till, fylla på, fronta, fila på tipslappar. Jag kan göra som jag gjorde då, för sju år sen, innan jobbet: bara gå in och njuta. Nog för att jag njutit i jobbet också men ja, ni fattar.

Som en helt vanlig person ledde detta till att jag idag köpte två böcker:

Neil Gaiman "Trigger Warning". Oh Neil, min Neil. Blir helt lycklig av att veta att jag har det här framför mig. Alltså, hanses short fictions (och comics. och romaner.)... Lägg vantarna på ett ex av (den nu till åren komna) "Smoke and Mirrors" om ni kan. Litteraturkärlek.

Även Martina Montelius "Främlingsleguanen". En 5-åring säger upp sig från dagis och hasar sig fram genom vardagen och förorten helt allena bortsett från en tysktalande leguans sällskap. Kommer enligt utsago att bli bisarrt, vemodigt och alldeles underbart. Hej!

Tänker på mat.

En gång var det någon vid ett middagsbord som sa till mig "Ta tills du skäms". Ikväll har vi varit på middag hos grannar och maten, MATEN!, var så sjukt god att även om det inte var den här personens uppmaning så åt jag tills jag skämdes. Eller. Jag åt och åt och efteråt tänkte jag att jag kanske borde ha hejdat mig lite? Eller? Kan man göra så? Bara äta och äta.

Iallafall. Stapplar runt här med träningsvärk av den sorten som tar nästan två dygn på sig att komma. Har dragit till något i axeln så jag tar det lugnt med överkroppen nu och har tvingats överkomma min benpressångest. Alltså, den är så tung att jag har perioder då jag i princip tar omvägar runt den där jäkla maskinen. Står och blänger på den, snackar skit i omklädningsrummet. Men nu har jag tagit den tjuren vid hornen till slut med resultatet att jag går som helt stelopererad. Men jag vann över den, så känns det. Som att jag vann.

Hejhej

Denna bloggs sorgligt tynande tillvaro... Försöker göra ny header för att inspirera till något men byter inte utan scrollar och scrollar bara. I bihålorna: cement.

Min skola har flyttat till onsdagar och jag älskar den fortfarande. Den går fortare nu än förra terminen, frågorna till fröken mer frågor än handfallenhet. Jag jobbar på en liten fåtölj, lus-stolen kallar jag den eftersom jag ärvde den av en klasskompis förra terminen som hittade två små djur i den när hon rev den gamla klädseln och stoppningen. Anticimex talade emot lusteorin men för säkerhets skull har den bastat en timme i 60 grader, som brukligt tydligen är, innan jag satte igång. Förra veckan kastade jag alla planer över bord när jag satt och bläddrade i en av frökens produktkataloger från tygleverantörer och plötsligt överfölls av det mest fantastiska blommiga tyg jag sett. Som matadorerna pekar på Ferdinand satt jag med fingret ner i broschyren och deklarerade "Det där ska jag ha!" utan att tveka en sekund. Lus-stolen blir visst ingen barnrumsstol i turkost och vitt, det blir kanske inte en stol till oss alls eftersom tyget inte går ihop med nästan någonting vi har hemma men det struntar jag i. Jag måste få jobba med det. Dessutom blir den en del av min ansökan till hösten. Vem kan säga nej till det här liksom: