Var vänlig utveckla "utan hot om repressalier", tack!

Jaha, nähe. Det missionerande kopimistsamfundet som erkänd religion. Vad säger ni?

Tid för bot och bättring.

Knappen har i ett obevakat ögonblick pillat in två filmer i dvd-läsaren på min dator. Så fort jag öppnar den nu så hickar, stånkar och stönar den för att försöka krysta ut de där skivorna. Inga osthyveltrick i hela världen har kunnat rädda situationen. När jag tog med datorn till Mstore för att få hjälp kikade killen på den och sa "Ehm... oj...då." Sen tog han datorn under armen, BACKADE in på kontoret, sa "Du vill nog inte se det här" och sköt igen dörren efter sig.
Efter att ha vankat av och an utanför kontorsdörren som en ängslig lejonmamma fick jag komma in i kryptan där min älskade laptop låg uppfläkt och exponerad på ett högst beklämmande vis och datakillen sa försiktigt "Den har varit med om ett och annat den här... Fläkten har nog blivit överhettad... ett par gånger". Ordet "smält" förekom. Jag kände mig som om jag blivit påkommen med att tjuvnypa en hjälplös mycket mindre person. Dessutom satt en av de där filmerna hela vägen in i maskineriet och kunde inte hjälpas på plats. Plus att den tydligen var rätt "seg". Allt var fel och jag blev röd av skam.
Nu har jag lovat att jag ska åka med den till deras huvudkontor, programmera om den och uppgradera ramminnet. Jag vågar knappt åka dit av rädsla för de där blickarna av sorgset medlidande som inte jag, utan datorn får av kunskapens män. Dessutom kommer de behålla den några dagar. Och jag riktigt känner hur de inte kommer vilja släppa iväg den tillsammans med mig sen, hem till ett liv av både psykisk och fysisk misshandel. Men jag lovar, hädanefter ska den bara stå på plana, hårda ytor, jag ska rensa och hålla ordning, radera och sortera för allt vad tygen håller. Jag ska ta hand om dig, lilla Booken, jag ska bli en mycket bättre användare.

Verkstan presenterar: Den ovälkomna tröjan.

Jag: Titta! Mamma har sytt en tröja till dig!
Knappen: Näe.
Jag: Nej? Tycker du inte den är fin?
Knappen: Näe. Inte fin.
Jag: *spelar oberörd*
Knappen: *poserar likväl*

Vad har jag där att göra? Igen?!

Konsumentgnäll!
En dag ska jag söka jobb på Zara som ett arbetsmiljöexpriment. Jag vill veta hur det är att jobba där, varför det är så konstig stämning, varför man håller benhårt på kassa/golvschema trots att det resulterar i att kunder få stå i milslånga köer trots att det finns obemannade kassor att jobba med medan personal strosar runt och småpetar på klädhögar som om de mest fördrev sin tid i väntan på att sluta.
Och så undrar jag varför tjejen framför mig i kön inte fick köpa den lite trasiga blusen på rean, trots att hon ville, med motiveringen att de "inte har något rabattsystem". Okej, så här. Vara är trasig, kund vill ha ändå. Antingen kan du sätta ner den tex 20% och bli av med den, till och med få betalt för den (åtminstone inköpspris och gå +-0) eller behålla ett trasigt plagg, inte kunna sälja det och inte bara slänga företagets pengar i sjön utan dessutom gå miste om försäljning.
Jag vet inte, jag bara jobbar i detaljhandeln, men min spontana reaktion skulle ju vara att lösa problemet enkelt med att sälja vara, ev tjäna lite pengar, men framför allt få nöjd kund som förmodligen kommer tillbaka, om inte annat så för den goda servicens skull.
Jag gissar att A, som själv jobbat som butikschef, kommer att förklara detta obegripliga när han kommer hem.
(Snart borde Zara få en egen etikett här på Äpplet, så mycket funderingar jag haft ang. den butikskedjan i mina dagar.)

We meet again. (Who?)

Igår kom min gamla gympalärare från högstadiet/gymnasiet in på jobbet. Till en början kände han, av förståeliga skäl, inte igen mig, det var trots allt 14 år sen vi sågs senast men tillslut kunde jag inte låta bli att ge mig till känna. Jag hade tänkt att det hela skulle gå lite smidigt om jag frågade mest om honom, så han slapp stå där och försöka komma ihåg vem jag var av alla de där tusentals eleverna som passerat hans gympasal.
Men han insisterade på att fråga mig saker som "Och hur är det med... syskonen då?" och när jag då blev tvungen att tala om att han måste förväxla mig med någon annan eftersom han med största sannolikhet aldrig träffat något av mina syskon så insisterade han på det också och sa "Nej, jag förväxlar inte!" och fortsatte med att fiska efter vad jag "gjorde annars" och liksom verkade vänta sig att jag skulle berätta om det där jobbet han visste att jag egentligen har. Det hela blev ohållbart när jag sa att vi flyttat tillbaka ut på ön och han sa att han "hörde det!" och jag skulle kunna sätta stora pengar på att han omöjligt kan ha "hört det". Innan jag lämnade den här förorten 1998 för att bli stadsbo hade jag absolut INTE lämnat ett så pass stort intryck på kollektivet att mitt väl och ve skulle diskuteras i kassan på ica mer än 10 år senare. That's a fact.
Hädanefter tänker jag fundera en gång till innan jag hoppar på någon gammal bekanting som inte sett mig sen jag hade Filippa K stretchjeans och två skjortor utanpå varandra i mitten av 90-talet.
Och redan igår borde jag ha vetat bättre eftersom när jag sist gjorde en dylik manöver fick en smärre föreläsning av en lärare jag haft i ett år i okänt ämne om att jag borde gå kurs och bli entreprenör, det skulle "passa mig!" Eh, va?

Gott nytt.

Våra framtida nyårsaftnar är klara nu eftersom A efter middagen helt sonika pekade med hela handen och talade om för våra gäster att de ska alltid komma till oss på nyår. Då ska vi ha trevligt och summera året och ska därför anstränga oss att lägga sådant på minnet nu under 2012. 2011 summerade vi efter bästa förmåga, det innehöll en del musik, mycket bra litteratur, en hemsk men magkrampsrolig bajshistoria, en del ångest men också självständighet och insikter. Jag summerade att "Born this way" med Lady Gaga var årets bästa poplåt och lämnade därmed den nyklassiska elektronican därhän.
20 över 12 somnade jag i soffan och blev snart dirigerad till sängen innan våra gäster ens hade gått hem. Jag hoppas att de kan finna i sina hjärtan att förlåta mig för det.
Fasligt trevligt var det iallafall.
Och som vanligt fotade jag maten mer än sällskapet, trots att jag hade haft ett allvarligt samtal med mig själv om det där innan.



2012, jag hoppas mycket på dig.

Kör in bilen i displayen.

Prinsessan.

Inatt sov jag för första gången med sånt där snarkplåster på näsan. Igår morse talade A om att nu måste jag faktiskt göra någonting åt saken, natten innan hade jag snarkat så högt att jag väckte honom och slutade inte trots att han "sa till på skarpen". Hence: näsplåster. Jag har alltså slutligen blivit en medelålders man med kulmage.

Lite grejer så här på nyårsaftons morgon bara.

Det blir inget inlägg om Kathryn Stocketts "The Help" men den var bra, den perfekta mellandagsboken.

Nu har jag och Knappen varit uppe i snart 2 timmar och det är fortfarande jättemörkt ute. Ska det vara så här?

Knappen ska vara hos mamma idag medan vi donar och nyårsfixar. Jag tänker sno en av de timmarna och SOVA. Jag älskar sova.

Knappen pekade just på Dinosaurietåget på Bolibompa och sa "Jag älskar det".

Eventuellt säljer jag den där jackan idag. Var till mitt stora förtret tvungen att lägga ut den på blocket men killen som jag ska träffa kan skriva mail med både punkt, stor bokstav och radbrytning så det bådar ju åtminstone gott.

Vi hörs.

Can't buy me love.

Knappen får en grävskopa av sin farfar när vi är på besök där ute i skogen. Han kommer in genom dörren med kartongen i högsta hugg och ropar "GRÄVSKOPA!!".
Mormor (som också följt med på besöket): Fick du en grävskopa?!
Knappen: Ja-a!
Mormor: Är du lycklig nu?
Knappen: Nej! Jag inte lycklig!

Vad gör en gräsänka en tisdagkväll?

Köper böcker så klart. Jag ÄLSKAR att köpa böcker. Peppen!
"36 arguments for the existence of God" av Rebecca Goldstein.
"Running with Scissors" av Augusten Burroughs. Linn säger att man inte kan leva ett värdigt liv utan Augusten Burroughs. (obs. min tolkning av vad hon egentligen sa.)
Och "The Night Circus" av Erin Morgenstern.
Nu ska jag försöka bestämma om jag ska sy, spela Nintendo eller läsa "The Help", som för övrigt är väldigt bra. Det är den första topplistebok jag läser på länge, mycket nöjd. Apropå det. Ibland kommer kunder in och vill jämföra vår topplista med den på tex Pocketshop och någon har till och med blivit upprörd över att de inte alltid stämmer överens. En gång hörde jag vår chef förklara att på topplistan ligger det som säljer mest men också det som VI tycker är mest relevant. Det tyckte jag var vettigt, för som bokhandelsanställd ser jag det som ett privilegium att få möjlighet att lyfta fram fantastiska böcker som av en eller annan anledning inte tagit sig in i var mans hem för egen (eller medias) maskin. Och min förhoppning är att kunden ska våga ha det förtroendet för oss. Så är det. Och det om det. På tal om... ingenting.

Och det var julen.

Och det blir jul och vi åker ut till mamma i dagarna två och andas väldigt långsamt och äter mycket mat och julklapparna staplas och innehåller både finbyxor till pappan och hemmagjord Knappenkalender till mormorn och Nintendo 3ds till mamman (Nintendo 3ds!). Går promenad och kör runt med nya traktorn på mattan och pratar med grannarna på vägen och glöggen tar aldrig slut.

Och så kommer juldagskvällen och det blir storm och vi sover i egen säng igen och på annandagens morgon ringer grannarna ute på ön och säger att vårt isoleringsmaterial som låg så fint staplat på tomten nu ligger huller om buller över hela grannskapet och så ringer nästa granne och säger att den där krokiga tallen har spruckit och knakar oroväckande och jag tutar ut med bilen genom småvägarna där träd ligger som plockepinn i skogsbrynen och min mamma dyker upp och vi plockar och donar på vår byggarbetsplats och klättrar över staket och diken in på granntomter och smyger med oss stora frigolitplattor tillbaka hem. Och det är presenningar och stenbumlingar och mammas nyputsade skitiga skor och hoppas att tallen inte faller på lekstugan tills imorgon och iväg igen.

Och på ica tar jag för en enda gångs skull kvittot i kassan och står där och räknar som en gammal tant och inte blev det något extrapris på de där äggen iallafall och ändå är det jag som har mössan i hand när jag får mina 17 extrapriskronor tillbaka och slinker ut som skamsen hund.

Och nu är julen slut. Den var fin. Nu ska jag spela Nintendo, hej då!

Leka affär.

Knappen: Kom å köpa!
Jag: Åh, är det affär?
K: Ja. Hej.
Jag: Hej.
K: Hejhej.
Jag: Hej.
K: Hej.
Jag: ...
K: Här kommer glass! Och pengar.
Jag: Åh, tack. Pengar också, det var värst. Vad god glass du har här i affären!
K: Ja. Här mera glass. Hej då!
Jag: Hej då.
K: Hej då.
Jag: Hej då.

Who's your daddy?

I två dagar nu har Knappen insisterat på att A heter Robert. Oklart var han får sin information ifrån men den måste vara trovärdig med tanke på den envishet med vilken han hävdar att "Pappa heter Robert". Vad han inte vet, med säkerhet, är att A faktiskt heter Robert i andranamn, vilket ju sätter A i en något prekär situation: "Vad ska jag säga liksom?".
Vi har inte pratat om det där med andranamn än. Det får vänta, jag är inte redo att bli kallad Elisabeth.

När jag är sjukt trevlig underdog.

Alltså, om man ringer till en myndighet av valfri sort och säger Jag vet inte vem jag ska prata med eller ringa till och det här kanske är en jättekonstig fråga men... då skulle man förslagsvis som telefonist i det läget kunna tolka det som att det INTE är läge att dra på sig den smått drygt ifrågasättande tonen som får andra människor att känna sig som bombade Berit utan istället försöka hjälpa personen ifråga rätt. Men det är som sagt bara ett förslag. Ett annat förslag är att be sin chef om andra arbetsuppgifter.