Kompis

I förrgår fick jag komma hem till Linn och äta tokigt god mat, prata prata prata, uppleva hennes helt osannolika sci fi-kaffebryggare, skratta, lägga upp benen i soffan och ha det himla bra bara. Det är inte så ofta i livet man träffar folk som det bara ÄR med liksom, som om det alltid varit. Som om vi inte bara setts typ 6 gånger eller nåt. Förmodligen har vi utgjort någon typ av jaktlag tillsammans i ett tidigare liv eller något.
Och Linn bara: gillar mig med. Och hon skrev så fint att jag blev alldeles för generad för att länka.
Kärlek på sånt!

Koll på läget.

- Knappen, vad gör mamma på jobbet?
- Mamma räknar bokar.

Statement gjort till A igår:

- Mamma jobbar bokar, pappa tränar och jag är två år.

Knappen - Världen, 2-0.

Får man äntligen bestämma själv nu?

När man blivit så gammal (typ nu) att man skaffar en egen julgran (alltså igår) och slutar åka snålskjuts (vem orkar med barr liksom) på att ens föräldrar (mamma) (pappa också snålskjuts) fick stå för gran, när får (bör) man sätta upp den då (imorgon)?
(Säg imorgon helst)(Jag har för fan en DINOSAURIE att hänga i den!)

Dessert?

Rulla fram, någon? Vi kommer göra det snart iaf om A fortsätter laga efterrätter i samma takt han lagar middag. Just nu står han i köket och har något hemligt projekt på gång som involverar smördeg, en muffinsform och en jäkla massa kanel. Hmhm, kluckar han utanför ugnen.
Försöker sälja min vinterjacka på fejjan, ska köpa en annan som dessutom är en storlek mindre. Det kanske kommer att visa sig vara ett alltför kortsiktigt beslut.

Ps. Köpa?

Svampångest.

A kommer hem klockan nio och börjar laga svamprisotto. Han har laddat för det i flera dagar men kommer att få njuta själv eftersom jag inte äter svamp. Jag förstår att jag kanske skulle tycka om det men oidentifierad vuxen person tvingade mig att äta champignonsoppa i lågstadiet tills den kom upp igen. Sen dess - I don't do svamp.
Vi har svamp-diskussioner titt som tätt, jag och A, där han förklarar att jag med största sannolikhet skulle älska det om jag bara provade. Men tanken på att äta svamp, i alla dess former, är lika lockande som att bli erbjuden ett syrabad.
Alldeles nyss plockade han ut en plåt ur ugnen, provsmakade, stönade Ahmengud och näst intill ramlade in i kylskåpet av njutning. Jag avundas honom, det gör jag. Jag avundas hans upplevelse. Men när han kommer mot mig med gaffeln och undrar om jag inte vill prova, när han vill att jag också ska få den där smaksensationen, så drar jag instinktivt upp benen, kryper ihop i soffan och kvider "Men jag tror inte du förstår!".
Jag har vuxit i mat förr. Fetaost, kräftor, oliver, paprika och abborre nu senast. Men svamp. A kanske har en poäng när han föreslår matterapi. Jag gillar ju svamp. Men bara om den stannar här:

"How to live safely in a science fictional universe" av Charles Yu.

Längst ner på väggen, sista boken på den sista hyllan, alldeles nere vid golvet. Jag har aldrig sett den förut, aldrig hört talas om den, den står där bara med sitt vita och rosa omslag och med en titel som om den ville sammanfatta hela den vägg av böcker den har över sig: "How to live safely in a science fictional universe". Och trots att det är ett universum jag knappt är intresserad av så är det något som vill ha mig dit. Så jag får kapitulera, för det är ju så man gör när böcker liksom bara VILL BLI LÄSTA alldeles av sig själva.

Charles Yu, hjälten som fått låna sitt namn av författaren, är jourhavande tidsmaskinreparatör i en avlägsen framtid. Världsdelarna har flutit runt, ut, försvunnit, drivit ihop och iväg. Charles lever i Minor Universe 31 som ägs och drivs av ett dotterbolag till Google, i huvudstaden NA/LT -2 (New Angeles/Lost Tokyo -2) men är sällan där i nutid, presens. I arbetet reser han omkring i sin tidsmaskin för att fånga upp tidsresenärer som stött på patrull. Antingen har deras farkoster havererat eller så har de blivit överhettade då passagerarna gjort misstaget att tro att de kan förändra sitt förflutna eller sin framtid.
Charles har inte levt i nutid på flera år. Så länge att hans närmaste relation är med sin farkosts operativsystem TAMMY, chefen och mjukvaran Phil och den fiktiva hunden Ed. När Charles tvingas landa i nutiden för att hans tidsmaskin kräver underhåll sker det som inte får ske: han träffar på sitt framtida jag. I desperation skjuter han sitt framtida själv, slänger sig ombord på farkosten och ut ur tidsramen igen.

Men "How to live safely in a science fictional universe" handlar inte om framtidsvisioner, androider eller högteknologiska jättekliv. Det är tvärtom en djupt mänsklig bok som rör sig i den innersta sfären av familj, drömmar, kärlek, förtvivlan, uppväxt, hopp och förlust. Det är en bok om smärtan i att se sina föräldrar falna och slockna, om den förtvivlade jakten på bekräftelse, kärlek och närhet, om förståelse, förlåtelse. Och skriven så vackert att jag bitvis läser både långsamt och högt för mig själv.

"Here in the garage, where I watched him while he worked, twisting this, tightening that, and realized, not that I didn't know it, but saw more clearly that, fundamentally, my father is, was, has always been a sad man. Sadness was the driver, the motor of his invention, the engine of his creativity. The sadness was generational, accumulated like heavy elements in us, like we were large sea life, enormous ocean fish, swimming silent, collecting the sadness and moving through the deep with it, never stopping, always increasing the quantity in our bodies, always moving forward, never fully asleep, eaters of sadness. Bite by bite, meal by meal, becoming made of sadness. Passed down like an inheritance, a negative inheritance, a long line of poor, clever men, growing, over time, slightly less poor, and slightly more clever, but never wise."

Ibland på jobbet pratar jag med kunder om att man någon gång, förhoppningsvis tidigt i livet, hittar den där boken som blir ens port in i litteraturen. För mig var det i högstadiet Marianne Fredrikssons "Simon och ekarna" eller kanske ännu tidigare, i mellanstadiet, Kerstin Sundhs "Boken om Marie". Och nu, kanske, har jag hittat min port in i science fiction-genren.

God Jul från chefen.

Igår var jag på tre kalas. Två där jag fick ge bort paket (fast det var A som gav ett) och ett där det visade sig att jag skulle få paket. Min chef, alltså. Hon bara: kokar drottningsylt till hela personalen! Så himla fin är hon, tänker på oss, fixar, roddar, stuvar runt och om så att alla ska må bra, pekar med hela handen när det behövs och bjuder på kriscigaretter när man kommer till jobbet och har haft en skitdålig morgon. Dessutom har hon en imponerande förmåga att vara förvånansvärt självutlämnande med sig och sitt och ändå behålla en självklar ganska okomplicerad chefsroll.
Fint som snus är det på mitt jobb.

Veckans viktigaste.

Läs f ö Karins inlägg (och kommentarerna) om vad hon som tonåring lärde sig av Veckorevyn, denna outtömliga källa till självförtroendehöjande information till unga tjejer. Själv har jag varken då eller nu kunnat klämma fast en penna under brösten, om jag så vikt ihop mig dubbel. Däremot stod jag som 14-åring och klappade mig hårt med 30 slag under hakan varje kväll, så som VR lärt mig, i den totala skräcken för att få dubbelhaka. VR's nuvarande chefredaktörs kommentar till inlägget lämnar kanske något mer att önska.

On another note. Om ni inte hittat dit innan: läs också Johannas viktiga och öppna inlägg apropå Uppdrag Gransknings reportage om förlossningsskador. Förutom det uppenbara: defensiva gubbar i socialstyrelsen - nej, tack.

Hösten mat tog över våra liv.

Min bror kommenterade här att vårt liv verkar kretsa kring mat just nu. En uppmärksam iakttagelse. A's kretsar kring att laga. Mitt kring att äta. Och precis som bror så klokt gissar så är det inte mer än välförtjänt när man trots allt fortfarande inte är SÅ många år från de eviga spagetti-tomatsåsernas tid. *hävdar min ungdom*

Dagens höjdpunkt på jobbet var när jag blev tvungen att hänvisa en kund till en annan butik men som hon ledigt kunde tänka sig att åka vidare till eftersom hon blivit så otroligt glad när jag, helt omedvetet, råkade använda uttrycket "full kastrull". Så ni ser, mat förnöjer och förhöjer.

Hemmagjord pasta med ostsås på parmesan, mozzarella, cheddar och en massa färska örter med broccoli och vitlöksbröd. Rätten ser ut som att den skulle kunna heta Greta. Rediga Greta.
Filodegspaj fylld med spenat, feta och pinjenötter. Cayennepeppar och rosmarin. Det var chili i salladen. Sanning.
Bomben. Choklad- och kafferullad vaniljglass med vispad grädde och chokladsås. I gryta. Rätt ska vara rätt.
Ungefär nu står det väl ganska klart varför det är A som står för matbloggandet och inte jag.
Jag - sjukt mallig och mätt.

Humor för språknördar.

Jag dör vad roligt det här är!

Logga in, logga ut, logga slut.

Det här med twitter. Jag sitter helt och hållet på bänken där men har insett att folk jag gillar tydligen hänger där (sen urminnes tider säkert vid det här laget). Men för att följa måste man skaffa konto (väl?) och då känner jag mig ungefär som kunderna på jobbet som när man frågar efter medlemskort stönar "Nägubevars, jag ORKAR inte med alla kort!".

För att jag förtjänar det.

Jag har hittat en till blus med hästar på som jag naturligtvis måste ha. Vem vill inte ha en häst liksom. Vi vet alla hur det gick förra gången. Men misströsta icke, jag är tillbaka i sadeln igen. Hehe. (fy fan vilket dåligt skämt.)

Jag älskar mat.

Så här är det, förstår ni. Om ni ska fira något, tex en vi-har-varit-ihop-i-4-års-dag och vill äta helt sjukt jäkla apgott, då ska ni gå till Brasseri Le Rouge och beställa gratinerad getost med fikon och honung till förrätt, grillad havsabborre med aioli till varmrätt och chokladmousse med hallon och kaffe till efterrätt. Sen kan man dö lycklig. Eller gå hem, lägga sig i sängen och bli klappad på kinden av en sömndrucken 2-åring innan han somnar om igen.

It puts the lotion in the basket.

Det här är varför det tog 3 dagar för mig att hämta julpyntet från källaren:

A har ordet. Och maten. #3.

Den uppmärksamme läsaren vet att detta betyder Äpplet goes matblogg under A's flagg. Smaklig måltid!


Jag tror att jag gjort hemmagjord Pizza 5 eller 6 gånger sen vi inhandlade en pizzasten och även om det varje gång blivit åtminstone okej resultat så har jag ännu inte känt mig särskilt bekväm med degen. Degen, som i sig är mycket enkel (jäst, salt, socker om man vill, durum- och vetemjöl samt olivolja), lever likt många degar sitt eget lilla liv och ter sig nästan alltid olika från gång till gång. Skillnaden denna gång, när resultatet vart nästintill felfritt, var nog just degen och jag tror det kommer sig av att jag gjort pastadeg i snitt 3-4 kvällar i veckan i ett par, tre veckor. Pastadeg görs med ögat och med känseln. Det är omöjligt att säga exakt hur mycket mjöl man ska ha eftersom minsta skillnad i äggens storlek förändrar degen radikalt. Således måste man känna när pastadagen är alldeles lagom, precis på gränsen mellan klibbig och torr. Pizzadegen, till skillnad från pastadegen, måste jäsa och är gjort med vatten, inte ägg, men principen snarlik, man måste känna sig fram. Man måste våga knåda ut varenda liten glutenpartikel och sen våga tro att det behövs mer mjöl eller tvärtom. Man måste våga arbeta med degen och vara lyhörd. Känna efter om den behöver vila mer, om den behöver knådas mer, om den behöver mjölas mer osv.

Påminner lite om att sitta och producera en låt. Man pillar på varenda inställning, vilket till slut blir ett självändamål. Man pillar för pillandets skull. Man knådar eller mjölar, eller vattnar för dess egen skull, inte för att man tror att det behövs. Man måste alltså våga tro på sin känsla om känslan säger att nu är det perfekt.

Denna gång vågade jag tro att jag blivit lite mer lyhörd mot min deg. Jag gjorde det jag trodde var bäst för min deg. Inte hur dom gör på TV eller vad det står i något recept.

Och vips. Molto Bene!

När jag sen gör fyllning och annat så går jag rakt efter tips från en masterclass jag såg på Australienska Masterchef.

1. Perfekt deg är ett måste. Elastisk, god och tunn.
2. Bra ingredienser som funkar med varandra och funkar på en pizza.
3. "Dont overload". Ha inte för mycket av något. Speciellt inte ost eller andra feta, oljiga ting. Det blir bara gegga.

En perfekt pizza ska ju vara tunn och krispig med bra smakbalans och mycket karaktär, inte mjuk och degig med nån slags tjock sörja på. Lämna det till pizzerian på hörnet.

Sen tycker jag att en riktigt god tomatsås är ett måste också. Man kan liksom inte bara mixa en burk krossade tomater och tro att det blir bra. En ordentlig tomatsås bär hela smaken, och kompletterar alla andra mer definitiva ingredienser. Stek upp lite vitlök, basilika, chili och citron. I med krossade tomater och låt det reducera i 10 minuter. Då blir tomaterna mycket mer smakrika och söta. Och ingen jävla "Arla gratängost". Mozarella or die. Och världens bästa investering är en pizzasten. Den gör all skillnad.

Ikväll blev det två varianter, båda med tomatsås (arrabiata FTW), persilja och timjan, riven mozarella. Ena med Toscansk pepparsalami, körsbärstomat, buffalomozarella (dressas på efter ugn) och färsk mynta. En sjukt fin kombo, hämtad från ovan nämnda Masterchef.

Andra med Serrano, parmigiano reggiano, gouda, färsk basilika och lite extra olivolja.

Sjukt jävla gott. Stolt och nöjd kock. Mätt familj.

/A

(Övriga "A har ordet. Och maten" hittar du här.)