Predikament.

"The Killing" killed "The Passage" star. Jag är en kluven människa. Så mycket att se/läsa, så lite tid. Lite så här känns det; bakom stängsel och halv.

Ja, typ.

Grannen passerar oss på gatan med sin helt osannolika veteranare.
Knappen bara "Titta. Båt."

Åmeh, jag som alltid...

Det var så konstigt, Linn skrev ett inlägg om att bli stressad av den där nystarten som hör hösten till och jag tänkte att jag aldrig känner så, trots att allt nytt börjar på hösten. Kanske för att jag närt en sommarångest så länge att när hösten börjar närma sig har jag snarare blivit lättad, dragit på mig en tjocktröja och äntligen känt mig bekväm igen. Och nystarten har sällan känts som ett start/stopp utan någonting jag med lätthet långsamt glidit in i.
Jag tänkte skriva någonting om det som en kommentar till Linn men när jag precis skulle sätta första bokstaven så tittade jag ut genom fönstret istället. Det var blött och lite kyligt, en sval morgonsol och björken hade släppt några löv som låg som gula små frimärken på gräsmattan. Sommarslut i luften, det var första gången jag tänkte så i år.
Och det var nu det blev konstigt, för plötsligt kände jag mig deppig. Det var som att det var så tidigt, som om jag inte var klar med sommaren ännu, trots att jag gnällt över värmen och inte badat en enda gång. Istället såg jag vintern ligga där borta i november och vässa sina klor och jag tänkte nej, inte vinter...
Så jag skrev ingenting, för det som jag trott mig veta bombsäkert om mig själv, det stämde tydligen inte idag.

5-sekundersstormen.

För en stund sen slet vinden med sig vårt träparasoll, 10-kilosfot och allt, bröt pinnen itu och slungade själva parasolldelen rakt över hammocken och in i storgranen. Jag tänkte att den där åskstormen från löpsedlarna kommit. Men istället blev det... lugnt. Måste ha varit en privat uppgörelse alltså. Och sånt vill man ju inte lägga sig i.

Ett steg fram, två tillbaka.

Vi fick inte ihop det med att få vår tank tömd den här veckan. Den tank dit allt avloppsvatten går. Så nu är vi förpassade till utedasset och disk i balja igen. Den där lägenheten med kommunalt avlopp (och regndusch!) ter sig mer och mer attraktiv.

Om att packa ner.

Eftersom vi ska riva det här huset kommer vi att flytta till en lägenhet medans vi bygger det nya. Eller "vi", medans några, förhoppningsvis talangfulla, snickare bygger det nya.
Iallafall, en hel del av våra saker kommer aldrig att packas upp i lägenheten. De flesta av mina böcker tex och allt annat sånt där som man inte använder på någorlunda regelbunden basis. När huset sen är klart och det är dags för alla de där grejerna att se dagsljus igen, hur mycket kommer man då att ha saknat? Hur mycket saker har man som man tror är oumbärliga men som när det kommer till kritan bara är just saker?

Vad man hittar när bloggosfären översvämmas av länkkärlek.

Alltså, Karin Granstrand. Kolla här.

Drama.

Hade ni snubblat in här på spontanfika runt 16.25 i eftermiddags hade ni klivit rakt in i den här scenen: jag mitt på köksgolvet, halvt döv efter att ha tappat två ugnsplåtar i golvet, med ena benet i luften med en metallflisa utstickande ur ett blödande sår på hälen och med en storgråtande Knapp på ena armen och den andra fäktande för att förhindra att middagen brann upp på spisen.
Inte mitt bästa ögonblick det här veckan.

Martyren.

Eftersom A hade sovmorgon idag och jag åt lunch samtidigt som han åt frukost så gjorde jag följdaktligen ingen mat till honom. Nu, en halvtimme senare, är besvikelsen över att han inte fick någonting så stor att han i fem minuter underhållit en martyrisk utläggning.
"Nähä, jag ska inte ha någonting. Ett glas vatten bara, om ens det, jag är ju inte hungrig, jag behöver ju ingen mat. Nej, jag ska inte ha någonting, ingenting till mig. Jag ska ju bara spela tennis i två timmar men jag behöver ingen mat, nehej då, inte till mig. Jag får ingenting."
Gud hör bön.

Verkstan presenterar/presterar sällan.

Verkstan har inte haft så mycket att presentera på sistone. Mest för att det har varit sommarlov, Knappen har haft lite sommardygnsrymt, lagt sig senare än vanligt och några få timmar därefter har jag däckat med huvudet i boken. Och så klart att allt jag vill göra baseras på mönster ur en japansk mönsterbok med japansk text och ja, ni fattar. Det inkluderar ett visst mått av avancerad kodknäckning som min sommarslöa hjärna inte mäktat med. Men snart öppnar dagis igen och vi är tillbaka i det vanliga (förutom att tömma, packa ihop och flytta = sytid = haha. ha. ha.)
Oh well.
Men en tröja till Knappen med mammas gamla recyclade knappar har det blivit iallafall.

Någon som vet? pt 2.

Jag vill ha en fin header. Hur man gör?

På håret och pepp!

Imorse på väg till jobbet dagmardrömde jag om hur jag trillade ner från vår två meter höga stege på jobbet under omskyltningen och bröt kroppen. Jag skulle få åka taxi till sjukan och A skulle lämna Knappen hos mormor och komma i ilfart fast jag skulle få sitta i ett väntrum på akuten i sju timmar eftersom det bara var en lårkaka och en bruten arm i slutändan. Fast jag fick gips som Knappen kunde rita på som när man var liten.
Dock ramlade jag aldrig ner för den där stegen, däremot hade jag fått den i huvudet om jag inte i just rätt millisekund råkat böja mig över en varuvagn istället. Så kan det gå.

En annan bra sak, intressant för alla med barn i läsålder; på Akademibokhandeln kan alla barn nu för tiden ta läsborgarmärke! Det går till så att man får en liten lapp där man ska skriva i vad man har läst och när och när man har 5 böcker på sin lista kan man komma och få det första vita läsborgarmärket. När man kan visa upp 10 böcker på sin lista får man ett rött och vid 15 böcker det hett eftertraktade svarta märket.

Hatten av för läsande barn!

Torsdagmorgon, sol.

Jag har verkligen försökt att skriva något i flera dagar. Om att ha ont i magen en gång. Om vampyrer. Om att titta på förlossnings-tv och fundera på bebisar och när Knappen var bebis och om att grina lite. Men all text bara stockar sig. Inga bilder blir det heller. Den där appen får mig att tycka att allt är fult, fuskigt och tillrättalagt, även när det inte ens varit i närheten av någon vintageeffekt. Istället sitter jag här och försöker övertala Knappen om att han ska ta på sig haklappen i samma ögonblick som en klick blåbärsmos lämnar skeden och landar i en stor droppformad fläck på tröjan. Med risk för att gnälla; dessutom pågår det någon slags eksemfest på min kropp. Annars är det bra.
Nu dammsuger Knappen, sätter på och stänger av med foten.

Någon som vet?

Att packa ner hela sitt bohag och flytta. Hur gör man det utan att få platspanik?

iDontknow...

Så hände det. Jag skaffade trots allt en fotoapp. Nu har jag pillat lite med den, i vissa fall gått loss. Ibland blir det fint, ibland blir det något jag sett på facebook en miljon gånger. Men för det mesta käns det fortfarande som att jag fuskar.